1.Rättsskipningen är uppbyggd utifrån ett system genom vilket omständigheterna i en tvist delas in i olika faktakategorier (rättsfakta/bevisfakta). Uppdelningen tar, i dispositiva tvistemål, sin utgångspunkt i den civilrättsliga regel som är tillämplig på tvisten. Det är parterna som disponerar över vilka omständigheter som blir föremål för domstolens prövning medan domstolen styr över den civilrättsliga regel som ska tillämpas på de av parterna åberopade omständigheterna, jfr 17 kap. 3 § och 35 kap. 2 § 2 st. rättegångsbalken.s. 707
2.Rekvisiten i den tillämpliga regeln styr vilka omständigheter som får karaktären av (civilrättsligt relevanta) rättsfakta, dvs. är direkt relevanta för rättsföljden. Det är följaktligen även den tillämpliga civilrättsliga regeln som styr vilka omständigheter som käranden måste åberopa och bevisa för att vinna framgång med sin talan (bifallsvillkoren). De omständigheter som inte svarar direkt mot något rekvisit i den tillämpliga regeln får något förenklat karaktären av bevisfakta. Systematiken har av Westberg schematiserats enligt följande: I sitt ställningstagande till vilken civilrättslig regel som ska tillämpas på de av parterna åberopade omständigheterna är domstolen, i enlighet med principen om jura novit curia, helt fri från parternas uppfattning om tillämplig regel. Om domstolen under förberedelsen eller pågående huvudförhandling anar att en annan civilrättslig regel än den parterna har för ögonen skulle kunna tillämpas på tvisten, men att fullständiga åberopanden inte gjorts, kan domstolen inom ramen för sin materiella processledning uppmärksamma parterna på den alternativa civilrättsliga regeln och därigenom indirekt upplysa dem om att ytterligare omständigheter bör åberopas, jfr 42 kap. 8 § 2 st. samt 43 kap. 4 § 2 st. rättegångsbalken. Ytterst är det dock fortfarande parterna som i enlighet med dispositionsprincipen styr över vilka omständigheter som blir föremål för domstolens prövning.s. 707
3.Det framstår som möjligt att domstolen i vissa fall först under överläggningen börjar fundera närmare på vilka alternativa civilrättsliga regler som är tillämpliga på tvisten. I en sådan situation kan det vara svårt att råda bot på en lucka i det åberopade faktaunderlaget. Saknas tillräckliga åberopanden har domstolen ytterst att tillämpa hjälpregler om åberopsbörda för att avgöra målet. Dessa hjälpregler ger anvisningar om vem av parterna som ska stå risken för att domstolen inte givits tillfälle att döma över samtliga för tvisten relevanta fakta.s. 708
4.Först efter att domstolen konstaterat att omständigheter som gör en viss civilrättslig regel tillämplig åberopats — dvs. att varje rekvisit enligt schemat ovan korresponderar mot en eller flera åberopade omständigheter — är det aktuellt att ta ställning till om de åberopade omständigheterna kan läggas till grund för domen (är bevisade). I detta skede av det rättsliga beslutsfattandet ska bevisningen värderas i förhållande till relevant rättsfaktum. Det kan i sammanhanget sägas att rättegångsbalken inte ger något tydligt direktiv om i vilken turordning domstolen bör hantera rättsfrågor och sakfrågor. Av pedagogiska skäl utgår jag ifrån att rättsfrågorna klarläggs först. Till skillnad från bevisvärderingen, där varje bevisfaktum ges ett visst värde i förhållande till relevant rättsfaktum, är ställningstagandet till rättsfakta dikotomt; antingen kan det åberopade rättsfaktumet läggas till grund för domen eller så kan det inte läggas till grund för domen. Det är i denna del av det rättsliga beslutsfattandet som bevisbördenormerna har sin plats. Bevisbördenormerna talar om för domstolen i vilken utsträckning den civilrättsliga regeln förtjänar genomslag i en situation när det råder en osäkerhet om verkligheten avspeglar den situation regeln tar sikte på. I det sagda ligger att en fråga om bevisbördans placering blir aktuell först sedan rekvisiten i den tillämpliga regeln preciserats (ibland kallat abstrakta rättsfakta), dvs. när domstolen vet vilka omständigheter som är direkt relevanta i förhållande till den tillämpade regeln.s. 709
5.För det fall parterna i förhållande till något rättsfaktum presenterat ett otillräckligt beslutsunderlag (bevisning) ökar risken för att domstolen i sitt ställningstagande till rättsfaktumet fattar ”fel” beslut. Domstolen ställs inför ett beslutfattande under risk. Annorlunda uttryckt får den part som bär bevisbördan för en viss relevant omständighet stå risken för att domstolen inte kan grunda sin dom på partens faktaversion, trots att denna version med en bättre utredning kunde visa sig vara den som stämde överens med vad som verkligen hänt. Bevisbördenormer fungerar i detta hänseende som hjälpregler för domstolen och anger dels vem av parterna som ska bära bevisbördan för det aktuella rättsfaktumet, dels vilket beviskrav som ska uppnås för att domstolen ska kunna lägga den bevisskyldige partens faktaversion till grund för domen. En viktig skiljelinje är att bevisbördenormer endast används för att avgöra förekomsten av rättsfakta, medan bevisfaktas värde i förhållande till ett åberopat rättsfaktum avgörs genom bevisvärdering. Denna ordning förefaller naturlig med tanke på att bevisfakta inte är direkt relevanta för rättsföljden och därför inte fordrar ett ”ja eller nej”-svar; även om domstolen är osäker på värdet av ett visst bevisfaktum kan domstolen ta ställning till i målet aktuella rättsfakta.s. 709
6.Nedan följer en analys och problematisering av Högsta domstolens uttalande i ”Den betalande sambon”. Analysen tar sin utgångpunkt i den processrättsliga systematiken så som den har återgivits ovan.s. 710