1.Ett mål om betalningsföreläggande är ett summariskt tvistemål som går till på följande sätt. Sökanden ansöker om betalningsföreläggande och svaranden måste svara på det utfärdade betalningsföreläggandet (se t.ex. 2 och 25 §§ lagen [1990:746] om betalningsföreläggande och handräckning [BfL]). Bestrider svaranden ansökan kan handläggningen bara fortsätta genom att sökanden begär att målet överlämnas till tingsrätt (33 § BfL). Bestrider svaranden inte ansökan meddelas dock ett utslag (42 § BfL), vilket har väsentligen samma verkan som en tredskodom (jfr 60 § sista meningen BfL). Processen är avsedd att tillhandahålla ett snabbt och billigt förfarande, främst för att hantera otvistiga krav.s. 279
2.Kronofogdemyndigheten kan dock behandla en ansökan som bestridd även utan invändning om det kan antas att sökandens yrkande är ogrundat eller obefogat (23 § BfL). Kronofogdemyndigheten ska självmant lyfta frågan om den vid en översiktlig granskning upptäcker att kravet är ogrundat eller obefogat. Ett krav kan vara ogrundat om det gäller en skuld som har en brottslig bakgrund eller om den yrkade rättsföljden inte följer av åberopade rättsfakta.s. 279
3.I NJA 2018 s. 816 behandlar HD bedrägliga ansökningar hos Kronofogdemyndigheten. Svaranden i ett mål om betalningsföreläggande hade underlåtit att ta del av ansökan, varefter Kronofogdemyndigheten hade meddelat utslag som vann laga kraft. HD beviljade resning av utslaget på grund av att ansökan om betalningsföreläggande hade gjorts inom ramen för en otillbörlig verksamhet som svaranden inte hade uppmärksammat i det ursprungliga målet. Av främst intresse är följande uttalande, som HD gör efter att ha konstaterat att resning skulle kunna beviljas om svarandens underlåtenhet att bestrida ansökningen hade berott på att sökanden lämnat vilseledande eller felaktig information. Det nu sagda kan inte tillämpas på fall där svaranden inte har brytt sig om att ta del av ansökan. Utrymmet för att i sådana fall bevilja resning på grundval av nytillkomna omständigheter och bevis som ger vid handen att anspråket är ogrundat [min kurs.] får anses vara mycket begränsat. Av förarbetena till lagen om betalningsföreläggande och handräckning framgår emellertid att lagstiftaren har avsett att Kronofogdemyndigheten inte ska medverka till att realisera krav som inte är lagligen grundade, något som har föranlett den ovan redovisade bestämmelsen i lagens 23 § (se prop. 1989/90:85 s. 57). Detta synsätt bör få visst genomslag även vid bedömningen av förutsättningarna för resning. Det bör därför inte vara uteslutet att bevilja resning med stöd av 58 kap. 1 § första stycket [tredje punkten] RB, om det kommer fram att ansökan om betalningsföreläggande gjordes inom ramen för en brottslig eller i vart fall otillbörlig verksamhet som svaranden inte uppmärksammade inom ramen för målet om betalningsföreläggande. Verksamhetens brottsliga eller annars otillbörliga karaktär utgör då den nya omständighet som motiverar resning. Som framgår gäller HD:s uttalande frågan om svaranden hade giltig ursäkt att inte införa de nya omständigheterna tidigare. Uttalandet gäller i och för sig inte frågan om bedrägliga ansökningar är ogrundade enligt 23 § BfL eller inte. Fallet handlade inte om vad som skulle hända med ansökan efter resning. Det är uppenbart att svaranden, som då hade blivit medveten om ansökans falska karaktär och agerat, skulle ha bestridit den.s. 279
4.Den kursiverade delen tyder dock på att HD anser att bedrägliga ansökningar även är ogrundade enligt 23 § BfL. HD betecknar anspråket som ”ogrundat” vilket ansluter till ordalagen i 23 § BfL. Utanför bedömningen av om anspråket är ogrundat eller inte har grunden för ansökan inte så stor betydelse, utöver en del grundfakta som måste finnas med, då svarandens bestridande inte behöver motiveras. Det kursiverade uttalandet är i och för sig allmänt men kan inte läsas fritt från övriga delar av domskälen. Det är visserligen inte uttryckligt i domskälen att anspråket är ogrundat enligt 23 § BfL om ansökan gjordes inom ramen för en brottslig eller i vart fall otillbörlig verksamhet som svaranden inte uppmärksammade. En sådan tolkning är dock naturlig då HD beaktar förarbetena till 23 § BfL.s. 280
5.Nästa fråga är om Kronofogdemyndigheten ex officio kan beakta eller inhämta kunskap om bakomliggande brottslig verksamhet. NJA 2018 s. 816 antyder att så vore fallet med resonemangen kring 23 § BfL men ger egentligen ingen ledning. Domskälen kan tolkas som att det är upp till svaranden att framföra relevanta fakta. Domskälen kan också tolkas som att det istället är Kronofogdemyndigheten som självmant ska införa relevanta fakta. Ordalydelsen av 23 § BfL ger i och för sig ingen ledning. Bestämmelsen har dock placerats före de regler som behandlar svarandens bestridande, vilket tyder på att bestämmelsen tillåter att Kronofogdemyndigheten använder självmant inhämtad kunskap. Förarbetena ger ytterligare stöd för att Kronofogdemyndigheten ex officio kan inhämta kunskap enligt 23 § BfL (eller att den kan använda kunskap som den inhämtat själv). Det sägs bl.a. att ogrundade krav kan röra krav ”som det är alldeles klart att rättsordningen inte ställer sig bakom, t.ex. en skuld som har brottslig bakgrund”. Man anspelar på det civilrättsliga rättsinstitutet pactum turpe (se härom nedan), vilket är i linje med att även domstolarna skulle kunna beakta sådana omständigheter ex officio, eftersom så är fallet vid pactum turpe. Än tydligare blir det dock sett i ljuset av att 23 § BfL ”avser att tillgodose intresset att utslagen i den summariska processen är materiellt riktiga så långt det är möjligt utan att [Kronofogdemyndigheten] samtidigt åläggs att ingående materiellt pröva sökandens anspråk”. Detta syfte, som kan antas sammanfalla med bestämmelsens ändamål, motiverar att Kronofogdemyndigheten använder självmant inhämtad kunskap. Syftet kan dock inte motivera någon särskilt långtgående skyldighet att inhämta ny kunskap.s. 281
6.Kronofogdemyndigheten kan alltså vägra att meddela utslag för ansökningar om betalningsföreläggande som den upptäcker är bedrägliga.s. 281