Tio år av besynnerligheter — EUD:s rättspraxis

1.I det följande redovisas EUD:s rättspraxis i de mål där artikel 4.2 FEU har aktualiserats. Som framgår av redogörelsen går det att samla avgörandena i några övergripande kategorier. Kategoriseringen har skett genom att övergripande analysera vilken roll som artikel 4.2 FEU spelat i EUD:s avgörande.s. 639

2.Några domar låter sig inte systematiseras, bland annat målet Bogendorff von Wolffersdorff, där EUD ånyo fick ta ställning till förandet av adelstitlar i de tyskspråkiga länderna, den här gången i Tyskland. I domen Cilevičs m.fl. kom domstolen fram till att den fria rörligheten i och för sig inte utgör hinder för en lagstiftning som i princip ålägger universitet och högskolor en skyldighet att uteslutande ge undervisning på den medlemsstatens språk, i den mån en sådan lagstiftning är motiverad med hänsyn till ändamål avseende skyddet för medlemsstatens nationella identitet och är proportionerlig i förhållande till målet som eftersträvas. Domen Rivière m.fl. mot parlamentet handlar om placeringen av flaggorna i talarstolen på Europaparlamentet.s. 639

3.Några domar handlar om likabehandlingsprincipen i den meningen att medlemsstaterna ska behandlas lika, enligt artikel 4.2 FEU. Det är mål som Polen mot parlamentet och rådet och Kommissionen mot Förenade kungadömet (Lutte contre la fraude à la sous-évaluation). Oftast avfärdas dessa argument. Ett bra exempel är Litauen och andra mot parlamentet och rådet (Paquet mobilité – Détachement et temps de travail). I domen åberopades artikel 4.2 FEU med hänvisning till att vissa bestämmelser i mobilitetspaketet om yrkeschaufförers arbetstider påverkade vissa medlemsstater mer än andra. Domstolen avfärdade argumentet och anförde att även om det antas att bestämmelsen indirekt påverkade vissa medlemsstater mer än andra, trots att den ska tillämpas utan åtskillnad, följer det av praxis att en unionsrättsakt som syftar till att utjämna medlemsstaternas bestämmelser, i den mån den tillämpas på samma sätt i alla medlemsstater, inte kan anses vara diskriminerande. Enligt domstolen följer det av att en sådan harmoniseringsåtgärd oundvikligen ger upphov till olika verkningar beroende på hur de olika nationella lagstiftningarna och nationell praxis tidigare såg ut. Liknande resonemang ligger till grund för domen om skyddet av vargbeståndet i Österrike i målet WWF Österreich m.fl.s. 639

4.Likabehandlingsprincipen i artikel 4.2 FEU kan även skydda medlemsstaterna från alltför schablonartade beräkningar av avgiften vid fördragsbrott. Enligt domen Kommissionen mot Polen (Directive lanceurs d’alerte) kan Kommissionen kan inte åberopa principen om medlemsstaternas likhet inför fördragen, såsom den stadfästs i artikel 4.2 FEU, för att motivera en automatisk tillämpning av en enda koefficient för svårighetsgrad när ett direktiv inte har införlivats fullständigt och de åtgärder som är nödvändiga för att införliva direktivet följaktligen inte har anmälts till Kommissionen. Det är enligt EUD uppenbart att följderna för enskilda och allmänna intressen av att de skyldigheter som åligger medlemsstaterna inte fullgörs kan variera inte bara från en medlemsstat till en annan, utan även beroende på det materiella innehållet i det direktiv som inte har införlivats.s. 639

5.Övriga domar kan i stora linjer kategoriseras enligt följande. Kategori 1 — Erkännande av samkönade äktenskap I två domar från 2018 och 2021, Coman och Stolichna obshtina, rayon ”Pancharevo”, har EUD tagit ställning till erkännande av samkönade äktenskap. Målen som kom från Rumänien respektive Bulgarien handlade om frågan om det var nödvändigt att erkänna utländska samkönade äktenskap. I Coman var det den lettiska regeringen, i Stolichna obshtina, rayon ”Pancharevo” den hänskjutande domstolen, som lyfte frågan om det var möjligt att med stöd av artikel 4.2 FEU vägra erkänna ett samkönat äktenskap (eftersom det skulle medföra en begränsning av den fria rörligheten).s. 640

6.EUD godkände inte artikel 4.2 FEU som grund. Skyldigheten att erkänna ett äktenskap som ingåtts i en annan medlemsstat påverkar inte de konstitutionella grundstrukturerna eller ordre public i den mottagande medlemsstaten. Att erkänna ett äktenskap innebär bara att man accepterar det ursprungliga äktenskapet. Här hänvisar EUD till grundläggande rättigheter och rätten till privatlivet. Således saknades grund för att tillämpa artikel 4.2 FEU. Kategori 2 — Nationell säkerhet och försvarsmaktens aktiviteter Enligt artikel 4.2 FEU ska EU respektera medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella säkerheten. I synnerhet ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje medlemsstats eget ansvar. Därutöver finns det flera förbehåll i fördragen kopplade till allmän ordning och säkerhet. Den fria rörligheten kan till exempel begränsas med hänsyn till allmän ordning och säkerhet och i artiklarna 346 till 348 FEUF finns utrymme för medlemsstaterna att åberopa väsentliga säkerhetsintressen och upprätthållande av lag och ordning.s. 640

7.Eftersom det vid tillämpningen av artikel 4.2 FEU handlar om områden där beslutanderätten redan har överlämnats till EU, tillämpas bestämmelsen av EU-domstolen i de här sammanhangen genom en avvägning mellan de olika intressen som är aktuella i de enskilda målen. I målet Tjeckiska republiken mot parlamentet och rådet, yrkade Tjeckien, Ungern och Polen att direktivet 2017/853 om kontroll av förvärv och innehav av vapen skulle ogiltigförklaras. En av de grunderna som åberopades var att åtgärder för att förebygga brott och terrorism enligt artikel 84 FEUF inte kan harmoniseras. Enligt klagandena återspeglar det vad som föreskrivs i artikel 4.2 FEU, enligt vilken medlemsstaterna ensamma ansvarar för den nationella säkerheten på deras territorium och ska ha möjligheten att upprätthålla lag och ordning där. Genom att anta det angripna direktivet hade unionslagstiftaren överskridit sina befogenheter och överträtt artikel 5.2 FEU.s. 641

8.EUD höll inte med och ogillade talan. Målet handlade om en ändring av ett äldre direktiv. Domstolen konstaterade att inget hade framkommit i målet som visade att det hade varit fråga om ett överskridande av de tilldelade befogenheterna om det gamla direktivet istället hade upphävts helt och ersatts med ett nytt som motsvarade de ifrågasatta ändringarna. Mot den bakgrunden kunde talan således inte bifallas på den grunden.s. 641

9.Flyktingkrisen 2015 ledde till att Kommissionen väckte talan mot Polen med anledning av landets vägran att då ta emot omplacerade flyktingar. I domen Kommissionen mot Polen (Mekanism för tillfällig omplacering av personer som ansöker om internationellt skydd) hanteras fördragsbrottstalan mot Polen, Ungern och Tjeckien gemensamt. I målen hade Polen och Ungern åberopat artikel 72 FEUF (rätt att upprätthålla lag och ordning och inre säkerhet) och artikel 4.2 FEU. De framförde argumentet att bestämmelserna gav dem exklusiv befogenhet att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten. De hade därför rätt att inte följa besluten om omplacering av flyktingar från Italien och Grekland till Polen, Ungern respektive Tjeckien.s. 641

10.EUD konstaterade att Polen och Ungern inte kunde åberopa artikel 72 FEUF som grund för att vägra ta emot de omplacerade flyktingarna. Domstolen underkände även jämförelsen med artikel 4.2 FEU. Enligt domstolen fanns det inget i målet som tydde på att det effektiva värnandet av de grundläggande statliga funktionerna som avses i artikel 4.2 FEU bara kunde säkerställas genom att inte tillämpa omplaceringsbesluten. Domstolen pekade på att det i omplaceringsbesluten fanns bestämmelser som gjorde det möjligt att ta hänsyn till säkerhetsintressen, utan att undergräva beslutens syfte att säkerställa en effektiv och snabb omplacering av ett stort antal personer med ett klart behov av internationellt skydd i syfte att lindra de stora påfrestningarna som det grekiska och italienska asylsystemet var utsatta för.s. 641

11.En annan utgång blev det delvis i målet La Quadrature du Net m.fl. Målet handlade om behandlingen av personuppgifter och om det var tillåtet med en generell och odifferentierad lagring av trafik- och lokaliseringsuppgifter. I målet aktualiserades bedömningen av den här typen av lagring i förebyggande syfte för att skydda nationell säkerhet. EUD konstaterade att det i artikel 4.2 FEU anges att nationell säkerhet också i fortsättningen ska vara varje medlemsstats eget ansvar. Detta svarar mot det grundläggande intresset av att skydda statens väsentliga funktioner och samhällets grundläggande intressen samt inbegriper förebyggande och beivrande av verksamhet som allvarligt kan störa de grundläggande konstitutionella, politiska, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land och i synnerhet direkt hota samhället, befolkningen eller staten som sådan, till exempel terrorverksamhet.s. 642

12.I målet konstaterade EUD att nationell säkerhet är ett mer omfattande skyddsintresse än de skyddsintressen som var aktuella i fråga om direktivet vars giltighet var ifrågasatt. Skyddsintressena som angavs i direktiv 2002/58 omfattade målen att bekämpa brottslighet i allmänhet, även grov brottslighet, och att skydda allmän säkerhet. Under förutsättning att det föreligger tillräckligt konkreta omständigheter för att anse att en medlemsstat står inför ett sådant allvarligt hot mot säkerheten, kan det vara befogat med en bred och odifferentierad lagring, men då bara under en begränsad tid och så länge som hotet kvarstår. Denna slutsats underströks med hänvisning till artikel 4.2 FEU.s. 642

13.Frågan om personuppgifter aktualiserades även i målet Privacy International. Även detta mål gällde en generell och odifferentierad överföring av trafik- och lokaliseringsuppgifter. I målet hade den nationella regeringen i målet vid den nationella domstolen hävdat att överföringen inte kunde regleras av unionsrätten och låg utanför unionens befogenheter, i enlighet med bland annat artikel 4.2 FEU, enligt vilken nationell säkerhet också i fortsättningen ska vara varje medlemsstats ansvar.s. 642

14.I domen slog EUD, med hänvisning till tidigare rättspraxis, fast att trots artikel 4.2 FEU så kan den omständigheten att en åtgärd vidtagits för att skydda nationell säkerhet inte leda till att unionsrätten inte är tillämplig och befria medlemsstaterna från skyldigheten att iaktta unionsrätten, trots att det ankommer på medlemsstaterna att definiera sina väsentliga säkerhetsintressen och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa inre och yttre säkerhet. I likhet med domen La Quadrature du Net m.fl., som det hänvisas till i avgörandet, kom EUD vid en proportionalitetsbedömning fram till att en odifferentierad överföring utan begränsning i tiden var oförenlig med unionsrätten. Liknande resonemang finns i domen Commission of An Garda Síochána, där EUD utvecklar förutsättningarna för datalagring ytterligare bland annat med hänvisning till artikel 4.2 FEU.s. 642

15.Då hade EUD redan tidigare betonat att överföringen av personuppgifter omfattas av unionsrätten, även om personuppgifterna sedan ska behandlas för att trygga nationella säkerhetsintressen. I domen Facebook Ireland och Schrems (”Schrems II”) hade den nationella domstolen frågat om den omständigheten att personuppgifter lämnades till ett tredje land, i det här fallet USA, för att användas för ändamål som allmän säkerhet, försvar och nationell säkerhet, omfattades av unionsrättens tillämpningsområde. Den nationella domstolen, irländska High Court, hänvisade till artikel 4.2 FEU och undrade om artikeln innebär att överföringarna till USA låg utanför unionens befogenheter. EUD slog i domen, som skapade stor uppmärksamhet, fast att unionsrätten är tilllämplig på den här typen av överföringar och gick sedan vidare med att konstatera att överföringarna av personuppgifter till USA var oförenliga med unionsrätten. Det är tydligt att artikel 4.2 FEU i den här domen avfärdas till stor del för att det var ett tredjelands, USA:s, säkerhet som var syftet med överföringarna.s. 643

16.Av EUD:s praxis framgår tydligt att ett eventuellt hot mot den nationella säkerheten måste vara konkret. Målet Kommissionen mot Ungern (Accueil des demandeurs de protection internationale) handlade om det Ungerska kravet att flyktingar bara kunde komma in i Ungern från Serbien via två anvisade transitområden, från vilka de kunde utvisas utan domstolsprövning. Ungern åberopade som stöd för detta nationell säkerhet och hänvisade till artikel 4.2 FEU, men EUD konstaterade att konkreta bevis för att den nationella säkerheten hotats saknades helt och avfärdade argumentet. På samma sätt avfärdades i målet Xella Magyarország liknande ogrundade argument som anförts som skäl för att förbjuda en utländsk direktinvestering i ett grustag i Ungern.s. 643

17.Kravet på en konkret påverkan är även central i målet Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Exception au principe ne bis in idem). Med hänvisning till bland annat La Quadrature du Net, konstaterade EUD att de brott för vilka det får göras undantag från principen för ne bis in idem enligt Schengen-reglerna inte bara ska vara särskilt allvarliga utan även måste påverka medlemsstaten som sådan och intressena som berörs måste vara ”oskiljaktiga från medlemsstaten själv”.s. 643

18.En mycket specifik fråga uppkom i målet Ministrstvo za obrambo. Målet handlade om arbetstidens förläggning när det gällde militär personal. Frågan var mer konkret om militär personal skulle omfattas av det unionsrättsliga skyddet för arbetstidens förläggning. EUD slog fast att de huvudsakliga uppgifterna för medlemsstaternas väpnade styrkor, att bevara den territoriella integriteten och skydda den nationella säkerheten, uttryckligen ingår bland de väsentliga statliga funktioner som unionen ska respektera enligt artikel 4.2 FEU. Den omständigheten innebär emellertid inte att medlemsstaternas beslut om organisationen av försvarsmakten faller utanför unionsrättens tillämpningsområde, särskilt när det gäller bestämmelser om arbetstidens förläggning. Samtidigt får unionsrätten inte tolkas så att de huvudsakliga uppgifterna inte kan utföras. All verksamhet som militär personal utövar kan inte utmärkas av sådana förhållanden att det inte går att planera arbetstiden. De omfattas därför av reglerna om arbetstidens förläggning. Däremot omfattas inte operativa, skarpa insatser av unionsrätten, eftersom det skulle strida mot artikel 4.2 FEU. Dessutom ska all verksamhet som hör antingen till den militära personalens grundutbildning, inklusive värnplikt, eller den operativa träningen som de ska delta i därefter, anses falla utanför unionsrättens tillämpningsområde.s. 644

19.Liknande resonemang fördes i domen Österreichische Datenschutzbehörde, där det var fråga om en utredningskommitté som tillsatts av det österrikiska parlamentet som ett led i utövandet av dess befogenhet att kontrollera den verkställande makten, föll utanför unionsrättens tilllämpningsområde. EUD besvarade frågan nekande, eftersom det inte kunnat visas på vilket sätt som den nationella säkerheten påverkades.s. 644

20.En liknande slutsats drar domstolen i målet Correia Moreira. Inom de områden där medlemsstaterna har överfört befogenheter till EU, som skyddet för arbetstagares rättigheter vid överlåtelsen av företag, kan artikel 4.2 FEU inte tillämpas så att en arbetstagare berövas det skydd som följer av unionsrätten. Frågan hade uppkommit i samband med att en kommun tog över verksamheten. Artikel 4.2 FEU togs upp av den nationella domstolen med hänsyn till den nationella identiteten och då främst de konstitutionella grundstrukturerna. Kategori 3 — Territoriella grundstrukturer EU:s medlemsstater består av allt mellan centralstyrda länder som Frankrike, centralstyrda länder med självständiga kommuner och myndigheter som Sverige och federala stater som Tyskland och Spanien. Till detta kommer olika territorier som hör till medlemsstater, men som inte alltid ska omfattas av unionsrätten för att det finns bestämmelser som reglerar detta.s. 644

21.En central fråga är hur de här olika strukturerna ska hanteras i förhållande till reglerna om offentlig upphandling. I dessa sammanhang har artikel 4.2 FEU fått en framträdande roll. En förutsättning är dock att bestämmelsen verkligen rör medlemsstatens förvaltningsstruktur och inte andra rättssubjekt, vilket EUD konstaterade i målet Gmina Wroclaw.s. 645

22.Startskottet kom i och med domen i målet Remondis (för övrigt en av de äldsta domarna i den här artikeln). I det målet uppkom frågan om en överföring av vissa uppgifter inom ramen för ett tyskt kommunalförbund förelåg en situation som borde varit föremål för en offentlig upphandling, det vill säga borde ha konkurrensutsatts. EUD hänvisade till artikel 4.2 FEU och erinrade om att befogenhetsfördelningen inom en medlemsstat skyddas genom bestämmelsen. Det här skyddet omfattar även omorganisationer inom medlemsstaten när det gäller befogenheterna, antingen mellan eller inom myndigheter. Domstolen uppställer dock vissa villkor. En förutsättning är att omorganisationen även innefattar myndighetsutövning. De nya befogenheterna får inte utövas mot ekonomisk ersättning och ska utföras på eget ansvar. I målet var villkoren uppfyllda. Överföringen av vissa uppgifter i bildandet av ett kommunalförbund i det nationella målet behövde därför inte konkurrensutsättas.s. 645

23.De principer som slogs fast i Remondis bekräftades sedan i målet Porin kaupunki. Det målet gällde ett avtal mellan kommuner som innebar att de kom överens om att ge en av dem ansvaret för att organisera vissa tjänster. Detta undantogs med hänvisning till artikel 4.2 FEU från upphandlingsreglerna under förutsättning att det handlade om en överföring även av ”befogenheterna”, bland annat med en gemensam budget. Däremot godtogs argumentet inte i samband med spanska regionala punktskatter i målet DISA.s. 645

24.Precis som när det gäller nationell säkerhet, krävs det i dessa sammanhang att det tydligt framgår att medlemsstatens konstitutionella grundstruktur påverkas. Det följer av domen Kommissionen mot Förenade kungariket och Kommissionen mot Nederländerna. Kategori 4 — Skyddet för rättsstaten Under 2010-talet utsattes rättsstaten för en enorm press bland annat i Polen och Ungern. Genom olika lagändringar och författningsändringar eroderades domstolarnas självständighet genom framtvingade pensioneringar, avsättningar och politiserade tillsättningar.s. 645

25.En del av motståndet mot den processen kom från EUD, som i flera avgöranden upprätthöll skyddet för rättsstaten som en grundläggande princip inom unionen. Eftersom den här artikeln fokuserar på artikel 4.2 FEU skulle det kräva en alltför lång utvikning att redogöra för den här striden i detalj. Följer man tillämpningen av artikel 4.2 FEU under den här perioden uppstår ändå en intressant bild av hur bestämmelsen först åberopats som grund för att vissa frågor ligger utanför de tilldelade befogenheterna, för att efter en avgörande punkt tvingas in under principen om unionsrättens företräde.s. 646

26.I målet A.B. m.fl. (Nomination des juges à la Cour suprême – Recours), försökte den polska regeringen argumentera för att begäran om förhandsavgörande inte kunde tas upp till sakprövning på grund av att frågorna rörde den polska konstitutionen och därigenom låg utanför det överlåtna området för beslutanderätten. Anledningen var, enligt den polska regeringen, att frågan om tillsättningen av domartjänster i medlemsstaterna låg utanför unionsrätten och därmed utanför EUD:s behörighet. En tvingande dom från EUD skulle strida mot artikel 4.2 FEU eftersom den skulle leda till att den polska högsta domstolen inte längre skulle döma oberoende. EUD tillbakavisade yrkandet med hänvisning till att de argument som förts fram i sig krävde en tolkning av unionsrätten för att kunna besvaras och därför inte i sig kunde innebära att målet skulle avvisas. Dessutom skulle en dom från EUD ha full verkan utan att det påverkar de konstitutionella grundstrukturerna. Frågan som aktualiserades i målet låg således inom EUD:s behörighet och artikel 4.2 FEU saknade betydelse.s. 646

27.Liknande argument fördes fram i målet W. Ż. (Chambre de contrôle extraordinaire et des affaires publiques de la Cour suprême – nomination). Enligt den polska regeringen kunde målet inte tas upp till prövning av EUD eftersom den hänskjutande domstolen i Polen inte var behörig att meddela beslut om att skilja en domare från sitt ämbete. Om den hänskjutande domstolen på grundval av en dom från EUD skulle tillerkännas en sådan behörighet, skulle detta strida mot vissa inhemska rättsgrundsatser, vilket i sin tur skulle strida mot artikel 4.2 FEU. Precis som tidigare konstaterade EUD att dessa argument krävde en tolkning av unionsrätten för att kunna besvaras och därför inte i sig kunde innebära att målet skulle avvisas.s. 646

28.I målet Euro Box Promotion m.fl. som handlade om rumänska förhållanden och möjligheten att bland annat erhålla en överprövning av domar som vunnit laga kraft av författningsdomstolen. Målets omständigheter är för komplexa för att återges i detalj, men i domskälen ger EUD en tydlig ram för sin syn på artikel 4.2 FEU. Artikel 4.2 FEU föreskriver att unionen ska respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen. Unionen kan emellertid bara iaktta en sådan likhet om medlemsstaterna, i enlighet med principen om unionsrättens företräde, inte kan göra gällande en ensidig åtgärd mot unionens rättsordning, oavsett vilken åtgärd det är fråga om. Enligt principen om unionsrättens företräde får den omständigheten att en medlemsstat åberopar nationella bestämmelser, oavsett om det är fråga om konstitutionella sådana eller inte, inte undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet. Enligt EUD har principen om unionsrättens företräde verkningar gentemot samtliga organ i en medlemsstat, och nationella bestämmelser, inbegripet grundlagsbestämmelser, kan inte utgöra hinder för detta. Principen om unionsrättens företräde innebär att den nationella domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser är skyldig att, om det inte är möjligt att tolka nationell rätt i enlighet med kraven i unionsrätten, säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan i det anhängiggjorda målet genom att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis, även senare sådan, som strider mot unionsbestämmelser med direkt effekt, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna genom ett lagstiftningsförfarande eller annat konstitutionellt förfarande. I och med detta vänder EUD på resonemanget och tillämpar medlemsstaternas likhet inför fördragen till en likhet inför lagen.s. 646

29.Artikel 4.2 FEU aktualiserades även i målet som gällde Ungerns och Polens överklagande av den förordning som gav EU rätt att hålla tillbaka finansiella medel med hänvisning till den bristande respekten för demokrati och rättssäkerhet i de två länderna år 2020. I målet Ungern mot parlamentet och rådet åberopade Ungern artikel 4.2 FEU och skyddet för den nationella identiteten och anförde att detta inte respekterats. EUD anför i det avseendet att unionen visserligen ska respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer, vilket innebär att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att säkerställa genomförandet av rättsstatens principer. Dock innebär detta ingalunda att denna resultatförpliktelse kan variera från en medlemsstat till en annan. Medlemsstaterna har skilda nationella identiteter som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella grundstrukturer och som unionen ska respektera. Samtidigt har medlemsstaterna anslutit sig till ett rättsstatsbegrepp. Detta rättsstatsbegrepp delas av medlemsstaterna såsom ett värde som är gemensamt med deras egna konstitutionella traditioner, och detta rättsstatsbegrepp har medlemsstaterna åtagit sig att fortlöpande iaktta. De rättsstatsprinciper som utvecklats i EUD:s praxis på grundval av unionsfördragen, erkänns och preciseras i unionens rättsordning och är sprungna ur gemensamma värden som även erkänns och tillämpas av medlemsstaterna i deras egna rättsordningar. Det går enligt EUD inte att undgå att känna till dessa gemensamma värderingar. Samma resonemang återfinns i domen Polen mot parlamentet och rådet.s. 647

30.Detta förtydligades ytterligare i domen Kommissionen mot Polen (Indépendance et vie privée des juges) som också handlade om de polska försöken att undergräva domstolarnas oberoende. Det kan enligt EUD inte med framgång göras gällande att en medlemsstats nationella identitet, i den mening som avses i artikel 4.2 FEU, kan påverkas av de krav som — såsom villkor för anslutning till och deltagande i unionen — följer av ett iakttagande av sådana värden och principer som rättsstatsprincipen, ett effektivt domstolsskydd och domstolsväsendets oberoende, vilka slås fast i artikel 2 och 19.1 andra stycket FEU. Artikel 4.2 FEU, som ska läsas mot bakgrund av de likvärdiga bestämmelserna i artikel 2 och 19.1 andra stycket FEU, kan inte befria medlemsstaterna från deras skyldighet att iaktta de krav som följer av dessa sistnämnda bestämmelser. När medlemsstaterna väljer sina respektive konstitutionella modeller är de skyldiga att bland annat uppfylla det krav på oavhängiga domstolar som följer av artikel 2 och 19.1 andra stycket FEU. Medlemsstaterna är således bland annat skyldiga att, med hänsyn till rättsstatsprincipen, undvika varje försämring av sin lagstiftning om rättsväsendets organisation genom att avstå från att införa regler som skulle kunna undergräva oavhängigheten hos domare. Detta har nyligen, den 25 februari 2025, på nytt bekräftats i målet Sąd Rejonowy w Białymstoku, som handlade om domarlöner.s. 648

31.I domen OT m.fl. (Suppression d’un Tribunal) handlade det om förutsättningarna i Polen för att på godtyckliga grunder avskaffa en domstol och arbetsbefria domarna som var anställda där. Polens regering hävdade att detta rörde frågor om den inhemska domstolsorganisationen och att målet därför inte kunde tas upp till sakprövning. EUD höll fast vid sin tidigare rättspraxis och anförde bland annat att även om fördelningen eller omorganiseringen av domstolars behörighet i en medlemsstat i princip omfattas av den frihet som garanteras medlemsstaterna i artikel 4.2 FEU, gäller detta endast under förutsättning, bland annat, att en sådan fördelning eller omorganisation inte undergräver respekten för rättsstatens värde, som stadfästs i artikel 2 FEU, eller de krav som i detta avseende följer av artikel 19.1 andra stycket FEU, inbegripet de krav på att de domstolar som ska tolka och tillämpa unionsrätten ska vara oberoende, opartiska och ha inrättats enligt lag.s. 648

32.Frågan om sambandet mellan artikel 4.2 FEU och 2 FEU var även aktuell i målen Kommissionen mot Tjeckiska republiken (Éligibilité et qualité de membre d’un parti politique) och Kommis-sionen mot Polen (Éligibilité et qualité de membre d’un parti politique). De två målen gäller fördragsbrottstalan mot de två medlemsstaterna på grund av krav i lag på att partimedlemmar var tvungna att vara medborgare i medlemsstaten. Medlemsstaterna argumenterade för att artikel 4.2 FEU innebar att EU skulle respektera deras nationella lagstiftning. EUD höll inte med och framhöll bl.a. följande. Organisationen av det nationella politiska livet, till vilket politiska partier och rörelser bidrar, utgör i och för sig en del av den nationella identiteten i den mening som avses i artikel 4.2 FEU. Vidare innebär artikel 22 FEU (om rösträtt och valbarhet i kommunalval och europaparlamentsval för unionsmedborgare) varken en skyldighet för en medlemsstat att tillerkänna utländska unionsmedborgare rösträtt och valbarhet vid nationella val eller ett förbud för medlemsstaten att anta särskilda bestämmelser om beslutsfattande inom ett parti. Däremot ska artikel 4.2 FEU läsas mot bakgrund av likvärdiga bestämmelser, bland annat artiklarna 2 och 10 FEU (om demokratiska grundprinciper), och kan således inte befria medlemsstaterna från deras skyldighet att iaktta de krav som följer av de senare. Principen om demokrati och principen om likabehandling utgör värden som unionen, enligt artikel 2 FEU, ska bygga på. Att tillåta att sådana unionsmedborgare blir medlemmar i ett parti eller en politisk rörelse i den medlemsstat där de är bosatta för att fullt ut genomföra principerna om demokrati och likabehandling kan följaktligen inte anses undergräva den medlemsstatens nationella identitet. EUD konstaterade därmed att ett fördragsbrott förelåg på den grunden. Avslutningsvis — vem ska tillämpa artikel 4.2 FEU? Frågan om hur en nationell högsta domstol ska förhålla sig till artikel 4.2 FEU har, avslutningsvis, klarlagts i domen RS (Effets des arrêts d’une cour constitutionnelle). EUD är tydlig. Det följer av artikel 4.2 i EU-fördraget att EUD kan uppmanas att kontrollera att en skyldighet enligt unionsrätten inte kränker en medlemsstats nationella identitet. Artikel 4.2 FEU har däremot varken till syfte eller till verkan att tillåta en medlemsstats författningsdomstol att, i strid med de skyldigheter som följer av bland annat artikel 4.2, 4.3 och 19.1 andra stycket FEU och som den är skyldig att iaktta, avstå från att tillämpa en unionsbestämmelse av det skälet att den kränker den berörda medlemsstatens nationella identitet enligt den nationella författningsdomstolens definition. För det fall en nationell författningsdomstol bedömer att en bestämmelse i unionsrättens sekundärrätt, såsom den tolkats av EUD, kränker denna medlemsstats nationella identitet, ska denna författningsdomstol vilandeförklara målet och med stöd av artikel 267 FEUF hänskjuta frågan till EUD för ett förhandsavgörande, så att EUD kan avgöra om bestämmelsen är giltig mot bakgrund av artikel 4.2 FEU, eftersom EU-domstolen är ensam behörig att slå fast att en unionsakt är ogiltig. En medlemsstats författningsdomstol kan inte heller på grundval av sin egen tolkning av unionsrättsliga bestämmelser, inbegripet artikel 267 FEUF, med giltig verkan slå fast att EU-domstolen har meddelat en dom som går utöver dess behörighetsområde och följaktligen underlåta att följa en dom som EU-domstolen meddelat i ett mål om förhandsavgörande.s. 648