1.Sammanfattningsvis kan rättsläget summeras på följande sätt. Det finns numera ganska många, och förhållandevis tydliga, uttalanden av HD om hur frågan om avgränsning av brottsenheter, dvs. antalsräkning av brott vid likartad konkurrens, ska bedömas. Det finns därmed tydliga materiella hållpunkter för att göra antalsbedömningen. Processuellt finns ett rent tekniskt incitament till att uttala sig om antalet brott i domen, om än ingen juridisk skyldighet. Och incitamenten för en åklagare att uttala sig om antalet brott i åtalet får bedömas som tämligen diffusa. En förutseende åklagare kan nog vilja göra det, eller i vart fall förbereda ett svar på frågan om den skulle dyka upp under målets handläggning, men det förekommer i regel ingen antalsangivelse i åklagares åtal.s. 44
2.Är antalet begångna brott företrädesvis en sakfråga, underkastad åklagarens dispositionsrätt, eller en materiell (rätts)fråga? Enligt det förstnämnda alternativet skulle det vara nödvändigt att åklagaren explicit skulle göra gällande att det rörde sig om flera brott (eller kanske snarare det exakta antalet brott) för att rätten skulle kunna pröva en sådan fråga. Antalet brott skulle då vara att bedöma på samma sätt som gärningsomständigheter, som ju åklagaren – enligt 45 kap. 4 § 3 RB – måste påstå för att rätten ska kunna beakta dem (30 kap. 3 § första meningen RB).s. 44
3.Alternativet skulle vara att man ser frågan som företrädesvis materiell, dvs. som en rättsfråga. Åklagarens uppgift skulle då vara att beskriva den brottsliga gärningen, medan rättens uppgift skulle vara att avgöra vad som är bevisat (35 kap. 1 § RB) och därefter att bedöma gärningen rättsligt (30 kap. 3 § andra meningen RB). Häri skulle då ingå också att avgöra hur många gånger straffbudet ska tillämpas.s. 45
4.Genom att det inte har funnits någon särskild regel för åtal för flera gärningar, och inte heller någon regel som avser angivande av antal brott, har frågan om antalet brott överlämnats helt åt rätten. Därefter har emellertid saken kommit i ett annat läge; materiellt har, som ovan nämnts, antalet brott blivit en utförligt diskuterad fråga. Processuellt har en utveckling mot allt högre grad av kontradiktion ägt rum.s. 45
5.Detta skulle kunna tala för att tiden nu är mogen för ett införande av kontradiktion även på detta område. En sådan förändring skulle inte ha så mycket med domen att göra – där har förändringen redan ägt rum, om än inte p.g.a. något processideologiskt, eller överhuvudtaget juridiskt, skäl. Däremot skulle kraven på åtalet förändras. Åklagaren skulle således behöva ange antalet brott och detta skulle göras i stämningsansökningen. Bestämmelsen i 45 kap. 4 § RB skulle således ändras på så sätt att en skyldighet att ange ett eventuellt påstående om att flera brott är begångna infördes. Antalsräkningen skulle sedan behöva inordnas under 30 kap. 3 § första meningen RB, på så sätt att rätten blev bunden av åklagarens påstående om antalet brott. Rimligen skulle rätten då kunna säga att ett färre antal brott var begångna, i enlighet med major includit minor, men inte fler. På så sätt skulle också frågan om antalet brott föras upp till ytan och bli föremål för diskussion och kontradiktion, vilket skulle kunna vara till gagn för praxisbildningen på området.s. 45
6.Den nuvarande ordningen, där någon antalsangivelse inte krävs från åklagaren och således inte heller görs, framstår ur processrättslig synvinkel som klart sämre. Om frågan då ska bli föremål för kontradiktion krävs att den tas upp av rätten inom ramen för den materiella processledningen. En stor nackdel med ett sådant förfarande är förstås att frågan riskerar att glömmas bort eller inte bli synlig förrän under överläggningen eller domskrivningen (och då är det i allmänhet för sent att göra något åt den). Den materiella processledningen är alltid en ventil som står till buds, men den bör rimligen inte behöva användas regelmässigt. Det vore därför mer ändamålsenligt att införa en skyldighet för åklagaren att ange antalet brott som påstås i åtalet.s. 45
7.Det skulle kunna invändas att en sådan skyldighet redan existerar, om än indirekt. Åklagaren ska ju beskriva den brottsliga gärningen (45 kap. 4 § första stycket 3 RB). Det som materiellt är att bedöma som ett ytterligare brott borde rimligen ofta vara en annan gärning, i enlighet med gärningsbegreppet i 30 kap. 3 § RB. Om åklagaren även vill göra gällande ansvar för denna andra gärning, så borde åtal behöva väckas även för den gärningen – det är en annan sak att de straffprocessuella kumulationsreglerna är synnerligen liberala. Även den gärningen borde behöva beskrivas enligt det nyss nämnda lagrummet. Var och en med erfarenhet av rättstillämpningen på straffrättens område vet dock att denna argumentation, som nog är teoretiskt oantastlig, har mycket lite med verkligheten att göra. I praktiken accepteras att åklagaren framställer vad jag annorstädes har kallat för ”aggregerade åtal”, dvs. åtal som kan avse flera gärningar, som inte var och en beskrivs utan som ”klumpas ihop” och ges en mer översiktlig, sammanfattande beskrivning. Även om flera författare i litteraturen har förordat höga krav på preciserade, detaljerade och konkretiserade åtal, så är det – enligt min bedömning – knappast realistiskt att tro att nuvarande metoder för att beskriva gärningar kommer att förändras radikalt, vare sig genom ingripande av lagstiftaren eller domstolarna.s. 46
8.Betraktas straffprocessen utifrån dess samhällsfunktion framstår en skyldighet att ange antalet brott som följdriktig, eftersom (den fällande) domen utgör en kommunikation av klander. På samma sätt som angivandet av det brott för vilket den tilltalade döms och brottets rubricering uttrycker gärningens allvar, så borde en angivelse av hur många gånger brottet är begånget anses vara en del av det klander som därigenom kommer till uttryck. Det är i någon mening värre att ha begått två bedrägerier än ett.s. 46
9.Processuellt måste frågan om vad åtalet behöver innehålla också ställas i relation till domens innehåll och där står vi, som ovan nämnts, inför ett slags fait accompli. Det är redan – åtminstone för tillfället – avgjort att domen, som utgångspunkt, ska innehålla en angivelse av antalet begångna brott. I valet mellan att officialpröva frågan över parternas huvuden och att göra den till föremål för kontradiktion borde svaret, i ett processuellt perspektiv, vara tämligen givet.s. 47
10.Denna processrättsliga argumentation är dock, inte ens i ett strikt processuellt perspektiv, invändningsfri. Det finns ju, som nämnts, en teknisk möjlighet för rätten att inte ange antalet brott i domen. Om åklagaren har menat att ett visst antal brott är begångna men rätten väljer att ändå inte ange antalet brott i domslutet, så skulle det kunna argumenteras för att rätten har förbrutit sig mot en grundläggande processuell princip, nämligen skyldigheten att ta ställning till yrkandet i dess helhet. Rätten har underlåtit att pröva ett påstående av åklagaren, trots att parterna kanske har ägnat viss möda åt att argumentera för respektive ståndpunkt. Kanske har tankar av detta slag bidragit till att en ordning med obligatoriskt angivande av antalet brott i stämningsansökningen inte har införts.s. 47
11.Om vi därefter återvänder till den materiella delen av den rättsliga verkligheten så hopar sig tvivlen på antalsräkningens ändamålsenlighet ordentligt. Sant är förvisso att den praxis som ovan redogjorts för och de utförliga undersökningar som främst Ulväng företagit i doktrinen har synliggjort och förklarat frågan om antalet brott, vilket tveklöst är av dogmatiskt värde. Det finns i vissa lägen goda skäl för att ägna frågan om antalet brott uppmärksamhet och då är det naturligtvis av godo att det finns hållpunkter för hur frågan ska bedömas. Den kan tveklöst vara av betydelse vid påföljdsbestämningen.s. 47
12.Samtidigt så bygger det nuvarande systemet på att frågan om antalet begångna brott är av underordnad betydelse. Till följd av en mycket långtgående asperation, s.k. mängdrabatt, är frågan om det exakta antalet brott i allmänhet av underordnad betydelse. Och straffvärdet bedöms utifrån brottsligheten som helhet, inte med utgångspunkt i antalet brott. Det är mot den bakgrunden man bör se den traditionella inställningen till antalsräkningen, dvs. att det inte är något som domstolarna nödvändigtvis ska eller bör hålla på med.s. 47
13.Den materiella rätten får emellertid antas vara stadd i omvandling. Redan i SOU 2023:1 lämnade Flerbrottsutredningen ett betänkande syftande till en minskad asperation, vilket naturligtvis skulle ha en inverkan även på frågan om antalet brott i domen. Betänkandet ledde dock inte till lagstiftning. I stället gavs SRU i uppdrag att utreda frågan på nytt, med sikte på en ny ordning där de tre allvarligaste brotten skulle räknas fullt ut vid straffvärdebedömningen. I SRU:s nyligen levererade, knappt tvåtusensidiga betänkande föreslås emellertid i första hand en annan konstruktion för straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet. Utredningen föreslog denna regel av flera anledningar, bl.a. att det matematiska förhållningssättet som präglat hittillsvarande praxis gett alltför stort genomslag åt kvantitativa faktorer, på de kvalitativa faktorernas bekostnad. Enligt utredningen har det matematiska förhållningssättet också att göra med antalsräkningen, som upprepat beskrivs som en tämligen godtycklig faktor för att avgöra hur straffvärd den åtalade gärningen ska anses vara.s. 47
14.SRU:s betänkande remissbehandlas i skrivande stund. Oavsett vad som blir resultatet därav finns all anledning att tro att det även framgent kommer att vara en (i vissa fall) intressant och ibland svårbedömd fråga hur många brott den tilltalade ska dömas för.s. 48