Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran

Abstract

Högsta domstolen har i NJA 2013 s. 659 och 2014 s. 684 meddelat två domar med ambitionen att förnya fullmaktsläran. I domarna har vad som tidigare benämnts särskild ställningsfullmakt, toleransfullmakt eller kombinationsfullmakt ersatts med en lära om fullmakt grundad på befogad tillit. I det senare rättsfallet har en indelning gjorts i fullmakter grundade på huvudmannens viljeförklaring eller vilja (uttrycken varierar) och fullmakter grundade på tredje mans befogade tillit. Den senare domen har kritiserats av Ola Svensson och Konrad Lundberg.1 Jag har tidigare kortfattat och i en källa med begränsad spridning uttalat en uppfattning som i allt väsentligt överensstämmer med Ola Svenssons och Konrad Lundbergs.2 Jag utvecklar nu min mening.