1.Sjörättsprocessen innehåller mot bakgrund av dess internationella prägel ett antal besvärliga frågor om domsrätt och lagval. Men även andra processuella frågor uppkommer. Det är ofrånkomligt att behandla dessa frågor här även om frågorna också kan sägas höra hemma inom processrätten eller den internationella privat- och processrätten. Vissa frågor som har beröring med processrätten behandlas ovan i avsnitt 4 om kvarstad i fartyg och i avsnitt 5 om partsbehörighet för partrederi.s. 946
2.Det skall uppmärksammas att dispaschprocessen skiljer sig från sjörättsmålen i övrigt på några väsentliga punkter, vilket motiverar att dispaschprocessen behandlas ovan i samband med dispaschärendena i övrigt. 16.1 Sjörättsdomstol För handläggning av tvister enligt sjölagen finns i 21 kap. sjölagen angivet vissa särskilda sjörättsdomstolar. Dessa är särskilt utpekade tingsrätter enligt stadgandet i 10 kap. 17 § första stycket 3 rättegångsbalken, varför talan som rör frågor enligt sjölagen ex officio skall avvisas om de väcks vid annan domstol. Gränsdragningsfrågor kommer ständigt upp i den praktiska tillämpningen.s. 947
3.I fallet med Logementet RH 1992:53 (Svea) (= ND 1991 s. 41) fann hovrätten att ett avtal om tidsbefraktning av fartyg för användning som logement för Statens Invandrarverk rörde förhållanden som avses i sjölagen, varför talan skulle handläggas av sjörättsdomstol.s. 947
4.I Familjen Lopez RH 1992:64 (Svea) (= ND 1992 s. 121) ansågs talan om ersättning enligt sjörättsligt kollektivavtal och skadestånd för underlåtenhet att teckna grupplivförsäkring vara sådan att den inte omfattades av sjölagens reglering. Däremot ansågs talan om skadestånd såvitt den grundades på befälhavarens försumlighet vara sådan att den delen skulle prövas av sjörättsdomstol. 16.2 Domsrätt m.m. Högsta domstolen fann i fallet Rayonvävnader NJA 1970 s. 487 att den omständigheten att svarandens fordran var pantsatt och kunde komma att tas i anspråk för täckande av pantfordran inte hindrade att fordringen vid prövning av huruvida svensk domsrätt förelåg, var att anse som tillkommande svaranden. Detta avgörande utmanades i Amphion NJA 1999 s. 16 (= ND 1999 s. 3, jfr ND 1998 s. 39 [HVS]). I det senare fallet var det dock inte fråga om en pantsatt fordran utan huruvida en säkerhetsöverlåtelse vid tillämpning av 10 kap 3 § rättegångsbalken var att jämställa med en pantsättning.s. 947
5.Omständigheterna i fallet var att en last under färd med lastfartyget Amphion hade skadats. Ett tyskt försäkringsbolag, som meddelat varuförsäkring, väckte vid Göteborgs tingsrätt talan mot rederiet, som hade hemvist i Liberia. Till stöd för att tingsrätten var behörig att pröva tvisten uppgavs att rederiet hade en fordran mot Sveriges Ångfartygs Assuransförening (SÅAF) med säte i Göteborg, vilket meddelat kaskoförsäkring för fartyget. Rederiet invände att fordringen var överlåten till en tysk bank som säkerhet för ett lån. Om denna säkerhetsöverlåtelse skulle jämställas med en pantsättning skulle fordringen fortfarande anses tillhöra rederiet och tingsrätten skulle ha domsrätt.s. 947
6.I tingsrättens, av hovrätten fastställda, beslut fördes en viss diskussion kring frågan huruvida det i realiteten fanns någon fordran i Sverige varefter man kom fram till att det tidigare fallet Rayonvävnader inte kunde vara vägledande, bl.a. med hänvisning till Luganokonventionens bestämmelser om exorbitanta fora. Mot bakgrund av detta fann man att rederiet inte hade kvar någon fordran mot SÅAF och det tyska försäkringsbolagets talan avvisades. Högsta domstolen fann i sitt beslut, genom en hänvisning till det tidigare fallet, att den säkerhetsöverlåtna fordringen fortfarande skulle anses tillhöra rederiet. Skälen härför var knutna till det tidigare fallet utan överväganden av om fordringen i realiteten fanns i Sverige. Det får således antas att man skall bedöma domsrättsfrågan i sådana här sammanhang mot bakgrund av ett formellt juridiskt resonemang.s. 948
7.Här kan också hänvisas till Kronos ND 1991 s. 48 (Göteborg) där tingsrätten avvisade talan mot ett rederi, utan hemvist i landet, som påstods ha en fordran mot sin P&I-försäkringsgivare i Göteborg (SÅAF) eftersom det saknades utredning om att rederiet hade tillgångar i Sverige (jfr 10 kap. 3 § rättegångsbalken).s. 948
8.Beträffande domsrätt i sjörättsliga tvister har under perioden Lugano- och Brysselkonventionens påverkan på svensk rätt blivit uppenbar.s. 948
9.Enligt artikel 5.1 Bryssel- och Luganokonventionerna är domstolen i den ort där den förpliktelse som avtalet avser har uppfyllts eller skall uppfyllas behörig. Detta rekvisit har ställt till en del problem för domstolarna. EG-domstolen har i fallen de Bloos 1976 ECR 1497 och Shenavai 1987 ECR 239 uttalat att det är den avtalsrättsliga förpliktelsen som är relevant. Dessutom har domstolen i Group Concored 1999 REG s. I-6307, som gällde ett transportavtal, angett att uppfyllelseorten skall fastställas enligt den nationella lag som enligt forumlandets internationella privaträtt är tillämplig på den omtvistade förpliktelsen.s. 948
10.Detta är den rättsliga bakgrunden till fallet Espe ND 2000 s. 72 (HVS) där fråga var om en transport av trävirke från Sverige till England. Kärandena väckte talan mot den engelske transportören vid Göteborgs tingsrätt på den grund att transportören varit vårdslös vid lastning och övervakning i samband med denna samt genom att inte ställa sjövärdigt skepp till förfogande för transporten. Detta menade man vara den primära förpliktelsen enligt transportavtalet. Transportören invände att uppfyllelseorten inte var Göteborg. Domstolarna kom, med hänvisning till de nämnda domarna från EG-domstolen, fram till att uppfyllelseorten enligt den huvudsakliga förpliktelsen enligt avtalet måste anses vara utlämnande av godset på destinationsorten vilket var Goole i England. Talan avvisades således (se också Pålsson i SvJT 2000 s. 711 ff.).s. 948
11.I Amer Fuji ND 1994 s. 22 (Svea) hade parterna ingått ett resebefraktningsavtal på standardformuläret Conlinebooking Liner Booking Note. Den omständigheten att befraktningsavtalets existens var föremål för tvist med annan part hindrade inte svensk domstols behörighet i mål om betalning av frakt enligt artikel 5.1 Luganokonventionen (se vidare avsnitt 16.3 angående prorogation- och skiljeklausul).s. 949
12.I Bryssel- och Luganosystemet finns särskilda exklusiva regler beträffande domsrätt i försäkringstvister. Dessa gäller även för sjöförsäkringar (se om sjöförsäkring ovan avsnitt 14). En särskild regel anger att talan kan väckas mot försäkringsgivaren i försäkringstagarens hemvist. Detta illustreras i det ovan nämnda fallet Barbro NJA 2000 s. 3 (= ND 2000 s. 1). Försäkringsbolaget vägrade utge ersättning under en försäkring varefter tvist uppstod. Högsta domstolen konstaterade att rederiet hade rätt att väcka talan mot försäkringsgivaren vid domstol i den ort där rederiet hade sitt hemvist enligt artikel 8 första stycket 2 Luganokonventionen (frågan om påverkan av inhemska regler av dispasch behandlas i avsnitt 14). 16.3 Prorogations- och skiljeklausuler I det ovan i avsnitt 16.2 redovisade Amer Fuji ND 1994 s. 22 (Svea) ansågs avtalet ha ingåtts på konossementsvillkoren i Conlinebill genom inkorporering. Prorogationsklausulen i dessa villkor, som hänvisade till rederiets hemvistfora, ansågs därför vara tillämpligt på tvisten. Även artikel 17 Luganokonventionen kunde därmed åberopas för domstolens behörighet.s. 949
13.I fallet Elena Lux ND 1999 s. 1 (HVS) hade en prorogationsklausul intagits i en sjöfraktsedel för ett parti gasolja. Detta inlastades i tankfartyget i Göteborg för transport till Danmark. Sedan en del av lasten skadats ombord genom kontaminering lossades den skadade delen av partiet i Göteborg. Sjöfraktsedeln utfärdades för den kvarvarande delen av gasoljan. Sjöfraktsedeln innehöll en klausul att tvister skulle avgöras av Göteborgs tingsrätt. Lastägaren väckte talan mot rederiet vid Göteborgs tingsrätt angående den kontaminerade oljan. Rederiet invände att tingsrätten inte var behörig att handlägga tvisten eftersom jurisdiktionsklausulen endast avsåg den kvarvarande delen av gasoljan, inte den redan lossade. Både tingsrätten och hovrätten lämnade rederiets avvisningsyrkande utan bifall med hänsyn till att det inte spelade någon roll att sjöfraktsedeln kom att omfatta en mindre mängd olja än vad som ursprungligen avtalats. Rättens behörighet framgick av artikel 17 Luganokonventionen.s. 949
14.Tredje mans bundenhet av skiljeklausul var uppe till bedömning i fallet Tor Anglia ND 2000 s. 6 (Göteborg). Scansped hade åtagit sig att transportera en kuggfräsmaskin tur och retur från Sverige till England. Under återtransporten skadades maskinen och den trailer varpå maskinen stod, när den skulle lastas ombord på fartyget Tor Anglia. Efter överlåtelse av kraven i anledning av skadan från varuägaren till ett försäkringsbolag, tog detta ut stämning mot rederiet Tor Line med yrkande om ersättning för den skadade maskinen. Rederiet invände att det förelåg rättegångshinder genom att det fanns en skiljeklausul i en som fraktavtal betecknad handling som ingåtts mellan rederiet och Scansped. Tingsrätten fann att fraktkontraktet inte var ett transportavtal i sjölagens mening och att skiljeklausulen inte kunde anses omfatta den i målet aktuella transporten. I alla händelser var den, sedd i relation till jurisdiktionsklausulen i klausul 4 North Sea Standard Conditions of Carriage, vilket reglerade rederiets ansvar enligt avtalet, alltför otydlig för att kunna godtas. Talan skulle därför prövas av tingsrätten. Den avoga inställning som tingsrätten visar mot att betrakta en tredje man som bunden av skiljeklausuler i olika transportdokument ligger helt i linje med tidigare praxis på området. För att tredje man skall anses vara bunden av en skiljeklausul i ett avtal som han inte är part i, krävs i enlighet härmed att tredje man klart och tydligt blivit bunden av klausulen. 16.4 Bevisfrågor Bevisfrågorna inom transporträtten är både intrikata och särpräglade. Många fall innehåller bevisfrågor men dessa ställs sällan på sin spets. Här redovisas några fall där bevisfrågorna varit särskilt framträdande.s. 949
15.I det i avsnitt 14.1 behandlade Utklippan ND 1995 s. 63 (HVS) kom domstolarna fram till att fartyget var sjövärdigt trots att det inte fanns bemanning med förskriven behörighet och att fartyget var överlastat. Dessa förhållanden innebar emellertid att rederiet brutit mot säkerhetsföreskrifterna i försäkringsavtalet. Referenten i hovrätten (som var undertecknad själv) tillade i ett särskilt yttrande angående orsakssambandet mellan sjövärdigheten respektive säkerhetsföreskrifterna och skadan att ingen orsak kunnat utpekas som den mest troliga varför bevisbördereglerna fick betydelse. Enligt allmänna regler i Svensk sjöförsäkringsplan hade försäkringsgivaren bevisbördan för att sjöovärdigheten orsakat olyckan. Däremot ålåg det försäkringstagaren att göra antagligt att skadan skulle ha inträffat även om säkerhetsföreskrifterna iakttagits. Detta medför i fall som det förevarande, där samma omständigheter åberopades till stöd för sjöovärdigheten som för att säkerhetsföreskrifterna överskridits, att reglerna inte är samordnade. En sådan samordning vore önskvärd hävdade referenten, men i avvaktan på en sådan revision var man tvungen att pröva de skilda reglerna enligt olika bevisbörderegler. Fallet föranledde också vissa ändringar i de nya kaskoförsäkringsvillkor som utarbetades av Sjöassuradörernas Förening år 2000.s. 950
16.I det ovan i avsnitt 10.1 redovisade fallet Spolad kabel ND 1992 s. 2 (Örebro) behandlades beviskravet för att transporterad last skadats under fraktförarens ansvarsperiod. Tingsrätten uttalade att risken var stor för att lasten skadats sedan den lämnats ut samt att det inte kunde uteslutas att skadan uppkommit innan transporten påbörjats. Dessa uttryck visar på att det ställs höga krav på lastägarens bevisning om att skadan inträffat under ansvarsperiod för att det skall anses visat att skadan verkligen inträffat under denna perioden.s. 950
17.Fallet Fräsen RH 1998:7 (HVS) illustrerar de invecklade bevisreglerna kring frihet från ansvar enligt 29 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport och artikel 17.4(b) CMR. Transportören befanns i fallet vara fri från ansvar med hänsyn till att det var klart att det brast i förpackning av varan och kunden inte kunde visa att bristen inte orsakat skadan (se vidare om fallet i avsnitt 10).s. 951
18.I fallet Tella ND 1999 s. 60 (Svea), som redovisas ovan i avsnitt 12, uppkom bevisfråga i samband med åläggande av avgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg. Analys av oljeprover från vattnet och från fartygets tank visade att de inte var identiska men att det inte kunde uteslutas att signifikanta skillnader berodde på kontamination av oljan från vattnet. Hovrätten fann efter överklagande inte någon annan rimlig förklaring än att fartyget orsakat utsläppet varför det ansågs styrkt att utsläppet kom från detta.s. 951
19.Bevisfrågorna i samband med bedömningen huruvida en handling är uppsåtlig eller grovt vårdslös är besvärliga. Reglerna i artikel 29 CMR, och dess svenska motsvarighet i 38 § VTL, utgår från att den som påstår att någon annan vidtagit en uppsåtlig handling eller betett sig grovt vårdslöst också har bevisbördan för sitt påstående. Detta har också bekräftats i internationell praxis och i litteratur på området.s. 951
20.Ett strikt upprätthållande av bevisbördans placering på den skadelidande i dessa sammanhang skulle emellertid leda till att beviskravet ytterst sällan skulle kunna uppfyllas eftersom det är fraktföraren som — på samma sätt som när denne skall exculpera sig från det begränsade ansvaret — har bättre förutsättningar att redogöra för vad som egentligen har hänt. Det finns därför en tendens både i internationell och nationell praxis att fraktföraren åläggs en förklaringsbörda så snart påståendet med någon grad av sannolikhet framstår som en möjlig förklaring till förlusten.s. 951
21.Det är mot denna bakgrund som jag menar att Diamantfallet NJA 1998 s. 391 skall uppfattas. I fallet kunde domstolarna konstatera att ett uppsåtligt tillgrepp skett sedan ett paket med diamanter lämnats till Posten för befordran. Högsta domstolen anförde, med en hänvisning till vad hovrätten funnit, att det saknades anledning att räkna med något annat alternativ än att diamanterna stulits av någon arbetstagare. Hovrätten hade funnit att postkundens påstående om att diamanterna tillgripits av en anställd vid Posten framstod som troligt varför det borde ankomma på Posten att visa att tillgreppet inte skett av någon anställd i hans tjänsteutövning. Det skall uppmärksammas att Posten inte lämnade någon som helst utredning till vad som kunde ha hänt med diamanterna varför domstolarna utgick från påståendet om att diamanterna tillgripits av någon anställd och inte behövde ta ställning till vilket krav som kunde ställas på en utredning av ifrågavarande slag.s. 951