Stycket

29.Skadestånd för normer som strider mot högre normer är ett särskilt känsligt kapitel i Sverige. Varken enligt konventionen eller enligt rättegångsbalken är det möjligt för en enskild att klaga på lagstiftningen in abstracto. Enligt konventionen måste en enskild vara offer för lagstiftningen, även om det under vissa omständigheter är tillräckligt att lagstiftningen existerar, kombinerat med sannolikheten att den kommer att användas mot individen i fråga. Och det följer av RB 13 kap. 2 § att en individ inte kan åberopa en konventionsrättighet in abstracto, utan bara i sammanhanget av en konkret konflikt. Såvitt gäller lagprövning finns det inga svårigheter med regler som utfärdats av förvaltningsmyndigheter, vare sig de är centrala eller lokala myndigheter. Å andra sidan föreskriver 3 kap. 7 § skadeståndslagen att en individ inte har talerätt att kräva skadestånd för ett ”beslut av riksdagen eller regeringen” om inte beslutet har upphävts eller ändrats. Det finns förstås ett nära samband mellan 3 kap. 7 § skadeståndslagen och RF 11 kap. 14 §.s. 574