Stycket

25.På ett sätt kan man säga att påföljdsbestämningen i narkotikamål, och särskilt då straffmätningen eftersom det fanns en mycket stor övervikt för böter och fängelse, framstod som ett mönster av enhetlighet. Förutsebarheten var betydande. På ett tidigt stadium under brottsutredningen kunde det med tämligen stor säkerhet förutses vilken påföljden skulle bli. Därmed fanns det också goda möjligheter att bedöma exempelvis vilka tvångsmedel som kunde användas. Inte minst gällde detta anhållande och häktning. Genom att det fanns bestämda gränser avseende sort och mängd vid vilka ett narkotikabrott normalt bedömdes som grovt, och därmed hade ett minimistraff om fängelse två år, kunde det lätt avgöras om reglerna om s.k. obligatorisk häktning i 24 kap. 1 § andra stycket RB var tillämpliga. Motsvarande kan sägas beträffande när förutsättningarna för hemlig teleavlyssning eller andra hemliga tvångsmedel var uppfyllda.s. 30