Stycket

23.Under artikel 5 kan det också finnas anledning att nämna NJA 2007 s. 295. Avgörandet gällde en från Stockholms tingsrätt enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken hänskjuten prejudikatsfråga. I tingsrätten hade käranden yrkat skadestånd av staten i anledning av en häktning med påstående om att den stått i strid med artikel 5.3 (rättegång inom skälig tid). Enligt artikel 5.5 ska den som berövats friheten i strid med artikel 5 ha rätt till skadestånd. Den hänskjutna frågan var om svensk domstol kunde ”döma ut skadestånd direkt på grundval av artikel 5.5 i Europakonventionen för det fall skadeståndslagen och lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder inte skulle anses medge att ersättning utgår fullt ut enligt konventionens principer”. Det kan noteras att HD, på sätt som EU-domstolen ofta gör i mål om förhandsavgöranden, omformulerar den ställda frågan genom att säga att genom ”den hänskjutna frågan vill tingsrätten få veta om svensk rätt innebär att staten kan åläggas att betala skadestånd till B.H.S. fullt ut enligt Europakonventionens principer, i den mån så inte kan ske med tillämpning av skadeståndslagen eller frihetsberövandelagen”. Det svar som HD lämnar på den sålunda omformulerade frågan är att i den mån som Sveriges förpliktelser att utge skadestånd enligt artikel 5 inte kan uppfyllas genom en fördragskonform tillämpning av de nämnda lagarna ”får detta ske genom att domstolen dömer ut skadestånd utan särskilt lagstöd”. Svaret på den ursprungligen ställda frågan skulle alltså bli nej. Artikel 5.5 innefattar inte i sig någon rätt till skadestånd för enskild utan endast en plikt för staten. För att uppfylla denna förpliktelse ska skadestånd dömas ut utan särskilt lagstöd. Någon normkonflikt föreligger inte heller här utan konventionen används som underlag för normutfyllnad.s. 373