1.En förutsättning för en effektiv lagföring och beivrande av brott är att brottsoffer och vittnen vid en rättegång berättar om det de har utsatts för, sett och hört m.m. Utan dessa uppgifter skulle vi inte kunna beivra brott i tillnärmelsevis den utsträckning vi gör i dag. Detta uppgiftslämnande är med andra ord av avgörande vikt för rättstryggheten och rättseffektiviteten. Med rättstrygghet avses då det berättigade intresse en brottsdrabbad, och andra personer, har av att begångna brott lagförs och beivras. Med rättseffektivitet avses allas intresse av att ordningen i samhället upprätthålls och att de samhällsresurser som finns avsatta för det används effektivt.s. 753
2.För att någon ska kunna fällas till ansvar för brott krävs det emellertid att utsagor som åberopas till stöd för den tilltalades skuld underkastas en kritisk bedömning och värdering vad gäller tillförlitligheten. Rättssäkerheten kräver inte sällan att det kan fästas en alldeles särskild stor tilltro till sådana utsagor. Med rättssäkerhet avses här den enskildes skydd mot det allmännas utövande av tvångsmakt. Behov av ett sådant skydd är särskilt tydligt för den tilltalade i ett brottmål. Detta ställs på sin spets när den enda (eller den helt avgörande) bevisningen i ett brottmål består av en enda utsaga. Värdering av sådana enstaka utsagor är ett återkommande moment inte minst rörande brott som innefattar allvarliga övergrepp i nära relationer och även övergrepp i andra sammanhang, inte minst av sexuellt slag.s. 754
3.Fokus i denna artikel är riktat mot frågan om hur utsagor värderas i domstol och då först och främst hur Högsta domstolen i ett antal utvalda fall under senare år rent konkret har utfört sin värdering av utsagor och hur domstolen de facto har motiverat sin tilltro (eller motsatsen) till en utsaga. Från den utgångspunkten diskuteras sedan hur dessa motiveringar förhåller sig till ett krav på objektivitet och hänsynstagande till allmänt beprövad erfarenhet. I denna diskussion förs också frågan om utrymmet för domarens intuition in.s. 754
4.Inledningsvis ska här erinras om och kommenteras några av de utgångspunkter som i en straffrättslig kontext är av betydelse.s. 754
5.1) Ingen oskyldig ska dömas till ansvar. Den utgångspunkten anses all-s. 754
6.mänt som självklar och viktig men den är samtidigt aningen inne-s. 754
7.hållslös. Den ger närmast uttryck för en önskan eller en strävan. Vis. 754
8.vill att det ska vara på det viset. Men hur ser det ut i verkligheten?s. 754
9.Hur gör vi för att uppfylla denna önskan? Det närmast till hands lig-s. 754
10.gande svaret på den frågan är att vi för fällande dom i ett brottmåls. 754
11.lägger bevisbördan för alla ansvarsgrundande (och ibland frånvarons. 754
12.av ansvarsbefriande) omständigheter på åklagaren och ställer upp etts. 754
13.högt beviskrav för den tilltalades skuld. Med en klassisk formulerings. 754
14.uttrycks det senare som att den tilltalades skuld ska vara ställd utoms. 754
15.rimligt tvivel. Det mynnar ut i den nya frågan vad som rent konkret is. 754
16.olika fall krävs för att uppnå det kravet.s. 754
17.2) Bevisvärderingen är fri, dvs. en domstol ska ta hänsyn till allt som hars. 754
18.förekommit inom den ram som i laga ordning dragits upp för pröv-s. 754
19.ningen (jfr de grundläggande bestämmelserna i 30 kap. 2 och 3 §§s. 754
20.samt 35 kap. 1 § rättegångsbalken). Det betyder bland annat att allts. 754
21.som har förekommit vid huvudförhandlingen får och ska beaktas.s. 754
22.Det innebär i sin tur att allt som har sagts (jfr muntlighetsprincipen)s. 754
23.och visats (jfr syn) utgör underlag för bedömningarna. Genom dens. 754
24.s.k. hänvisningsprincipen (se 46 kap. 7 § första stycket rättegångsbal-s. 754
25.ken) kan också det osagda utgöra en del av domstolens bedömningsunderlag. En särskild — och svår — fråga är i vilken utsträckning domaren får/ska använda allmänna erfarenhetssatser vid sina bedömningar liksom var gränserna för vad som kan anses utgöra s.k. notoriska fakta går (jfr 35 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken). En av svårigheterna i det sammanhanget är att bestämma vad som krävs för att en erfarenhetssats ska anses vara allmän till skillnad mot att den är att hänföra enbart till domarens privata vetande. 3) Det är en domstol som ska göra prövningen. Domstolen kan inte delegera detta ansvar och t.ex. hänvisa till olika experters uttalanden i skilda frågor. Sådana eventuella uttalanden kan ingå i det allt som ska beaktas, men det måste underkastas domstolens värdering. Men vilken attityd har domstolarna/domarna till vetenskapliga rön och vilken beredskap och kompetens har domstolarna/domarna att å ena sidan ta till sig kunskaper från andra vetenskapliga discipliner och å den andra sidan kritiskt värdera sådana rön? Det är många delfrågor som kan vara värda en begrundan. 4) Domstolens ledamöter utgörs av människor, vilket innebär att man inte kan bortse från inslaget av subjektivitet i dömandet. Hur hanterar domaren sitt eget vetande, sin egen tro och sina tyckanden? Även det kan det finnas anledning att reflektera över. Torkel Gregow skrev i SvJT 1996 s. 509 sin välbekanta uppsats med titeln Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn. Den artikeln har fått stort genomslag bland såväl akademiker som praktiker. I artikeln behandlas frågor som har att göra dels med beviskravet i brottmål, dels med bedömningen och värderingen av enskilda utsagor i brottmål. Torkel Gregow lyfter i sin artikel fram betydelsen av att de senare bedömningarna görs objektivt. I kölvattnet av Justitiekanslerns projekt Felaktigt dömda — och naturligtvis inom ramen för projektet — har också frågor rörande värdering av utsagor samt objektivitet kontra subjektivitet i dömandet diskuterats. Närmast som ett mantra tillägnas objektiviteten oreserve-s. 754
26.rade hyllningar i alla dessa sammanhang. Som jag ser det är det ens. 756
27.okritisk förenkling av en verklighet som involverar bedömningar ut-s. 756
28.förda av människor. Det är angeläget att redan inledningsvis nämnas. 756
29.detta, eftersom detta oundvikliga faktum i de officiella berättelsernas. 756
30.ofta förnekas, negligeras eller skyls över på annat sätt. För att göra det hela någorlunda konkret i fortsättningen preciserar och begränsar jag mig i tre avseenden. Samtidigt har jag ansett mig tvungen att också utvidga framställningen i ett avseende.s. 756
31.För det första behandlar jag enbart bedömningar och värderingar av enskilda utsagor i brottmål. Även om bedömningen av en enstaka utsaga i tvistemål i allt väsentligt sker och bör ske på samma sätt, är det ändå frågan om två olika kontexter, som kan — och kanske också ska — påverka en analys. Och då bortses ändå från det kanske allra viktigaste, nämligen att utsagor i brottmål regelmässigt bedöms mot ett helt annat, högre och ensidigare beviskrav än i tvistemål.s. 756
32.För det andra behandlar jag i princip enbart utsagor avgivna av vuxna människor. Anledningen till den begränsningen är helt enkelt att värdering av utsagor avgivna av barn innefattar en mängd tillkommande komplikationer som skulle spränga ramarna för denna framställning.s. 756
33.För det tredje fokuserar jag på värderingen av den enstaka utsagan. En inte ovanlig bevisvärderingssituation är ju annars att konfrontera en utsaga med andra utsagor, med s.k. teknisk bevisning, med notoriska fakta m.m. Terminologin på området är kanske inte helt enhetlig. Men i det följande avses med utsagevärdering (utsageanalys) värderingen av den enskilda utsagan. Med bevisvärdering avses värderingen av den samlade bevisningen i ett brottmål och med bevisprövning avses frågan om denna sammanfattande totalbedömning når upp till en viss höjd (ett visst krav). Nu är dessa distinktioner kanske inte av omedelbart intresse. Skillnaden mellan utsagevärdering och bevisvärdering kan för övrigt i praktiken många gånger vara så subtil så att den inte är intressant att upprätthålla. I vissa fall kan nämligen en enda utsaga och värderingen av den vara detsamma som värderingen av den samlade bevisningen i ett brottmål, vilket också följer av principen om den fria bevisprövningen. Och i de domar från Högsta domstolen som nu undersökts förhåller det sig i betydande mån på just det viset.s. 756
34.För det fjärde kommer jag, förutom att analysera hur Högsta domstolen har bedömt själva utsagan som sådan, också att utvidga analysen i ett avseende och komma in på frågan hur avgivaren av utsagan (uppgiftslämnaren) har bedömts. Skälet för det är enkelt. I den praktiska domstolsvardagen, Högsta domstolens inte undantagen, görs det bedömningar av inte enbart berättelsen utan även av berättaren. Det är dessutom bedömningar som vanligen görs simultant (och oftast helt ostrukturerat).s. 757
35.Jag vill lyfta fram att undersökningen inte syftar till att ge några besked om de aktuella fallen är ”rätt” eller ”fel” dömda. Intresset här är i stället helt knutet till att undersöka vad Högsta domstolen ansett vara av avgörande vikt när den uttalar sig i frågan om en utsaga är av den kvalitet att den kan, eller inte kan, läggas till grund för en fällande dom. Vilka omständigheter gör, enligt Högsta domstolen, att det är befogat att motivera en fällande respektive en friande dom med en utsaga av visst innehåll och/eller en uppgiftslämnare av viss karaktär. Här diskuteras alltså domskälens relevans och sakliga kvalitet, inte domslutets ”riktighet”.s. 757
36.Inom den beteendevetenskapliga forskningen används termerna sanning och lögn som motpoler, först och främst i indikativ mening. I rättspraxis förekommer termerna tillförlitlighet, tilltro och trovärdighet utan att det finns någon redovisad enhetlig uppfattning om vad dessa begrepp närmare bestämt står för. Här används företrädesvis benämningen tillförlitlig respektive otillförlitlig för att beskriva en utsaga (berättelse). Tillförlitlig/otillförlitlig relaterar alltså inte till en person (t.ex. den som lämnat en berättelse).s. 757
37.Uttrycket trovärdig används här över huvud taget inte som en beteckning för utsagor utan i stället som en beskrivning av en persons karaktär eller egenskaper i största allmänhet eller i en särskild kontext. Någon gång kan nog begreppen sanning respektive lögn också skymta förbi. I så fall används de i samma indikativa mening som inom beteendevetenskapen.s. 757
38.Närmast i det följande har jag, som en nära nog nödvändig bakgrund, ett kortare avsnitt om just beviskravet i brottmål och hur det brukar formuleras och förstås. Det är ju mot denna bakgrund som utsagorna ska prövas.s. 757