Stycket

25.ken) kan också det osagda utgöra en del av domstolens bedömningsunderlag. En särskild — och svår — fråga är i vilken utsträckning domaren får/ska använda allmänna erfarenhetssatser vid sina bedömningar liksom var gränserna för vad som kan anses utgöra s.k. notoriska fakta går (jfr 35 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken). En av svårigheterna i det sammanhanget är att bestämma vad som krävs för att en erfarenhetssats ska anses vara allmän till skillnad mot att den är att hänföra enbart till domarens privata vetande. 3) Det är en domstol som ska göra prövningen. Domstolen kan inte delegera detta ansvar och t.ex. hänvisa till olika experters uttalanden i skilda frågor. Sådana eventuella uttalanden kan ingå i det allt som ska beaktas, men det måste underkastas domstolens värdering. Men vilken attityd har domstolarna/domarna till vetenskapliga rön och vilken beredskap och kompetens har domstolarna/domarna att å ena sidan ta till sig kunskaper från andra vetenskapliga discipliner och å den andra sidan kritiskt värdera sådana rön? Det är många delfrågor som kan vara värda en begrundan. 4) Domstolens ledamöter utgörs av människor, vilket innebär att man inte kan bortse från inslaget av subjektivitet i dömandet. Hur hanterar domaren sitt eget vetande, sin egen tro och sina tyckanden? Även det kan det finnas anledning att reflektera över. Torkel Gregow skrev i SvJT 1996 s. 509 sin välbekanta uppsats med titeln Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn. Den artikeln har fått stort genomslag bland såväl akademiker som praktiker. I artikeln behandlas frågor som har att göra dels med beviskravet i brottmål, dels med bedömningen och värderingen av enskilda utsagor i brottmål. Torkel Gregow lyfter i sin artikel fram betydelsen av att de senare bedömningarna görs objektivt. I kölvattnet av Justitiekanslerns projekt Felaktigt dömda — och naturligtvis inom ramen för projektet — har också frågor rörande värdering av utsagor samt objektivitet kontra subjektivitet i dömandet diskuterats. Närmast som ett mantra tillägnas objektiviteten oreserve-s. 754