1.Att information om en persons tidigare brottslighet ska tillåtas som bevisning är inte självklart. I amerikansk rätt är tidigare brottslighet endast i begränsad omfattning tillåten som bevis i trovärdighetsfrågan. Det faktum att en person är dömd för brott får fritt användas som bevis för att ifrågasätta dennes trovärdighet som uppgiftslämnare om det har gått mindre än tio år sedan personen dömdes och det handlar om ett brott som involverar lögnaktigt eller svekfullt beteende (s.k. crimen falsi), men i övriga situationer får domaren besluta att den kriminella belastningen är otillåten (inadmissible) som bevisning om domaren anser att den saknar bevisvärde eller misstänker att jurymedlemmarna kommer att överskatta dess bevisvärde. Det bör noteras att den sistnämnda regeln innebär att den kriminella belastningen kan bli otillåten som bevisning trots att den betraktas som relevant och anses ha ett visst bevisvärde i trovärdighetsfrågan. När det gäller skuldfrågan är kriminell belastning tillåten som bevisning i mål där den tilltalade står åtalad för våldtäkt (rape) eller övergrepp mot barn (child molestation). Vid andra typer av brott är tidigare brottslighet otillåten som bevis för den tilltalades skuld.s. 17
2.I svensk rätt är kriminell belastning tillåten som bevisning både i trovärdighetsfrågan och i skuldfrågan (rättegångsbalken 35 kap. 1 §). Den typ av reglerad bevisrätt som man kan hitta i Federal Rules of Evidence finns inte i rättegångsbalken, och den svenska rättsprocessen brukar därför beskrivas som en process med fri bevisföring och fri bevisvärdering. Det finns några regler som begränsar möjligheten att föra in bevisning, så friheten är inte fullständig, men vid jämförelse har svensk bevisrätt en låg regleringsgrad. En reglering av karaktärsbevisning, som begränsar möjligheten att åberopa kriminell belastning eller andra personliga omständigheter som bevisning, finns inte.s. 17
3.Enligt rättegångsbalken 35 kap. 7 § får domstolen avvisa bevisning om den anser att bevisningen är onödig eller orimligt kostsam. Denna regel ger vissa möjligheter att avvisa bevisning om tidigare brottslighet. Man kan exempelvis tänka sig situationer där brottsligheten är så ringa och ligger så långt tillbaka i tiden att den uppenbarligen saknar betydelse för den aktuella bedömningen. Men syftet med regeln i rättegångsbalken 35 kap. 7 § är inte att hindra information om kriminell belastning och annan karaktärsbevisning från att komma in i rättegångsmaterialet. Det framgår av förarbetena att karaktärsbevisning i normalfallet ska betraktas som tillåten. Processlagberedningen säger att ett generellt hinder mot karaktärsbevisning inte hade varit förenligt med principen om fri bevisföring, och förklarar att karaktärsbevisning bara ska avvisas i undantagsfall, när den läggs fram i chikanöst syfte. Här tänker man på fall där karaktärsbevisning förs in i målet för att trakassera någon. Processlagberedningen förklarar inte närmare vad för typ av fall det skulle röra sig om, men man kan tänka sig fall där bevisning om motpartens kriminella belastning skulle betraktas som trakasserier.s. 18
4.I ett rättsfall från början av 1960-talet blev en åklagare JO-anmäld för att denna hade använt kriminell belastning som bevisning för att undergräva trovärdigheten hos ett vittne som kallats av försvararen. JO förklarade att denna typ av bevisning bör användas med försiktighet med hänsyn till den skada som kan drabba vittnet när tidigare brottslighet blottas, men såg ingen anledning att anmärka på det sätt som åklagaren hade gått till väga i det aktuella fallet.s. 18
5.Avvisning av bevisning enligt rättegångsbalken 35 kap. 7 § med hänvisning till chikanöst syfte har prövats av högsta domstolen i NJA 2007 s. 547. Målet rör inte kriminell belastning, men det är intressant för vår undersökning eftersom det handlar om möjligheten att föra fram karaktärsbevisning. Det rörde sig om ett brottmål där den tilltalade stod åtalad för kvinnofridskränkning. Den tilltalade hävdade att målsäganden var en notorisk lögnare och hade kallat vittnen till stöd för detta. Det handlade bl.a. om vittnesmål som skulle stödja att målsäganden vid ett tillfälle lämnat felaktiga uppgifter om vem som var far till hennes barn. Hovrätten avvisade bevisningen med motiveringen att den uppenbart skulle bli utan verkan. Avvisningsbeslutet överklagades till Högsta domstolen som ändrade hovrättens beslut och tilllät bevisningen. Enligt Högsta domstolen kunde bevisningen inte anses helt sakna värde. Domen har kritiserats av Christian Diesen. Enligt Diesen är det problematiskt att göra rättegången ännu mer plågsam för målsäganden, i synnerhet i sexualbrottmål.s. 18