1.Beträffande en stor del av de beslut som inte meddelas i samband med dom framstår det som fullt naturligt att besluten inte går att anslutningsöverklaga. För många icke-slutliga beslut aktualiseras över huvud taget inte frågan om anslutningsöverklaganden eftersom huvudregeln enligt 49 kap. 3 § rättegångsbalken är att icke-slutliga beslut inte får överklagas särskilt. Inte heller är avsaknaden av anslutningsöverklaganden ett problem för alla processuella beslut i tvistemål som får överklagas särskilt eftersom de i allmänhet inte går mer än en part emot, t.ex. beslut om avvisande av ombud, samt beslut avseende begäran att få delta i rättegången som intervenient och editionsföreläggande. I många fall har således endast ena parten intresse av och över huvud taget möjlighet att överklaga beslutet, och ställningstagandet huruvida beslutet ska överklagas är därför inte beroende av motpartens ställningstagande.s. 488
2.Att beslut inte kan anslutningsöverklagas kan i viss mån även motiveras av att de tids- och kostnadsrelaterade olägenheterna vid överklagande av processuella beslut, till skillnad från domar, inte sällan är mer begränsade för klagandens motpart eftersom handläggningen av överklagade beslut i regel är skriftlig och i vissa fall kan hovrätten även fastställa tingsrättens avgörande utan att motparten bereds tillfälle att yttra sig.s. 488
3.Bestämmelserna i 52 kap. rättegångsbalken är emellertid tillämpliga även på tingsrättens beslut som rör själva saken och där är det inte ovanligt att avgörandet inte endast går en part emot. Ett praktiskt viktigt exempel på detta är interimistiska beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken och interimistiska beslut enligt speciallagstiftning där överklagande sker på samma sätt som vid överklagande av beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken, t.ex. interimistiska vitesförbud enligt immaterialrättslig lagstiftning.s. 488
4.Vid exempelvis mål rörande immaterialrättsintrång har tingsrätten regelbundet att, på kärandens yrkande om interimistiskt vitesförbud, i ett tidigt skede av målets handläggning ta ställning till om det bl.a. föreligger sannolika skäl för intrång och om s.k. sabotagerisk föreligger. Det är inte ovanligt att tingsrättens beslut i dessa fall delvis går båda parterna emot, t.ex. genom att tingsrätten endast förbjuder viss immaterialrättslig användning. En part som kan nöja sig med tingsrättens interimistiska beslut står då inför samma svåra situation som beskrevs inledningsvis och som utgjorde skäl för lagstiftaren att införa möjligheten till anslutningsöverklagande. Antingen avstår parten ifrån att överklaga varvid denne riskerar en överrättsprocess utan möjlighet till full framgång, eller så överklagar parten beslutet som den egentligen hade kunnat acceptera med de olägenheter och kostnader detta medför för samtliga inblandade. Eftersom ett överklagande har skett i rätt tid även om det inkommer till tingsrätten efter tjänstetidens slut men före klockan 24 under sista dagen för överklagande är det ibland dessutom omöjligt för en part att, innan det är för sent, veta om motparten har överklagat.s. 489
5.Den nuvarande ordningen att interimistiska beslut inte kan anslutningsöverklagas innebär således att en part, som inför överklagandefristens utgång inte känner till om motparten kommer att överklaga beslutet, måste ge in ett överklagande för att vara säker på att inte förlora möjligheten till fullt bifall för det fall motparten överklagar. Eftersom det inte finns ett krav på att skälen för överklagandet ska vara fullständiga vid överklagandefristens utgång väljer parter i sådana situationer emellanåt att överklaga ”blankt” och begära anstånd med att utveckla yrkanden och grunder. Om det sedan visar sig att motparten inte har överklagat kan parten välja att återkalla sitt överklagande enligt 52 kap. 12 § rättegångsbalken, varigenom tingsrättens interimistiska beslut står sig. Att parterna ska behöva överklaga interimistiska beslut som de egentligen kan acceptera, och sedan eventuellt återkalla överklagandena, framstår emellertid inte som en processekonomiskt god ordning, vare sig för parterna eller för domstolarna.s. 489
6.Tvärtom synes samma skäl som lagstiftaren och HD framhållit för införandet respektive ett något utökat tillämpningsområde av anslutningsöverklaganden i allt väsentligt även göra sig gällande vid interimistiska beslut i tvistemål. Vid denna typ av beslut under rättegång är olägenheten därtill särskilt påtaglig på så sätt att överklaganden av interimistiska beslut kan fördröja tingsrättens handläggning och tiden det tar innan tingsrätten kan avgöra målet.s. 489
7.Som en potentiell negativ följd av anslutningsöverklaganden i allmänhet har anförts att sådana i någon mån försvagar förbudet mot reformatio in pejus genom att de kan användas som påtryckningsmedel till återkallelse av huvudöverklagandet. Med hänsyn till dels att kravet på prövningstillstånd är desamma för anslutningsöverklaganden, dels att det redan idag är möjligt att använda vanliga överklaganden som påtryckningsmedel är det tveksamt om ett införande av anslutningsöverklaganden över huvud taget skulle öka risken för denna typ av missbruk. I vilket fall synes fördelarna med en rätt till anslutningsöverklagande av interimistiska beslut i tvistemål väga tyngre än de potentiella risker som är förknippade med ett införande av anslutningsöverklaganden.s. 490