Närliggande

1.I ”Asistan Turistik” NJA 2013 s. 659 introducerade HD vad som har kallats för tillitsfullmakt. Avtalsbundenhet ansågs inte ha uppkommit för huvudmannen, eftersom den tredje mannen inte hade kunnat hysa befogad tillit i fråga om representantens behörighet att ingå avtalet. HD utvecklade ordningen i ”Chefen för Alvesta-divisionen” NJA 2014 s. 684. Tillitsfullmakten beskrivs där i tre led enligt följande: a) Den tredje mannen skall ha haft fog för att tro att mellanmannen var behörig att företräda huvudmannen. b) De omständigheter som ligger till grund för bedömningen att en befogad tillit har förelegat skall på ett relevant sätt kunna knytas till huvudmannen. c) Huvudmannen skall ha haft erforderlig insikt om att omständigheterna skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende. Det sista ledet utvecklades i punkt 20 på följande sätt: Att huvudmannen kan beskyllas för oaktsamhet i förhållande till en tredje man i en tveksam behörighetssituation är i regel inte tillräckligt för att huvudmannen ska bli bunden. Det typiska fallet är att huvudmannen oaktsamt har orsakat att en tredje man felaktigt har utgått från att en uppgiven fullmäktig är behörig, men han har inte måst inse att det förelåg en risk för missförstånd; här ligger det i allmänhet närmare till hands att huvudmannen blir skadeståndsansvarig på grund av den tredje mannens befogade tillit än att huvudmannen blir avtalsbunden. Det redovisade principiella synsättet mynnade ut i en konkret representationsregel, som i rubriken återgavs så här: En person i chefsställning för en väl avgränsad och självständig verksamhetsdel är i regel behörig att företa sådana rättshandlingar som normalt vidtas i och för verksamhetsgrenens vardagliga fortgång, om chefspositionen av företagsledningen har tydliggjorts utåt. Båda fallen har fått förhållandevis stor uppmärksamhet. Det senare har från flera håll blivit kritiserat rörande det tredje ledet, senast av Håstad. Vad som har utlöst denna replik är främst hans något mästrande påstående att HD:s ifrågavarande uttalande är ”oriktigt”. Håstad är ju trots allt inte vem som helst.s. 785