Stycket

40.Genom rättsfallet har HD lagt fast att det finns en fullmaktstyp bortom huvudmannens vilja. Med tanke på hur fullmaktsläran utvecklats i rättspraxis förefaller det inte vara ett alltför omvälvande grepp som HD tagit. Möjligen har man till och med backat något med tanke på att härrörandekravet har framhävts så tydligt. Men fallen har åtminstone väckt liv i en gammal debatt i svensk rätt: är en rättshandling grundad på den handlandes vilja eller på mottagarens tillit till handlandet? (Se om debatten t.ex. Ola Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 330 ff., Konrad Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 735 ff., Axel Adlercreutz, Lars Gorton och Eva LindellFrantz, Avtalsrätt I, 14 upplagan, 2016 s. 231 ff., Olle Wännström, En fullmaktslära i förändring — reflektioner kring NJA 2014 s. 684, SvJT 2019 s. 8 ff., Torgny Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323 ff. och Stefan Lindskog, Tillitsfullmakten — en replik, SvJT 2020 s. 785). 1.3.3 Fullmaktens upphörande En fullmakt kan upphöra på flera olika sätt. Det vanligaste är att den återkallas, vilket i regel sker på samma sätt som den meddelas (se 12– 20 §§ AvtL). Därutöver finns i lagen särskilt angivna förhållanden som kan påverka en fullmakts giltighet.s. 837