Närliggande

1.De processuella positionerna i typsituationen ser ut på följande sätt. Käranden åberopar rättsfakta, dvs. existensen av ett visst avtal. Det är käranden som måste åberopa dessa rättsfakta enligt 17 kap. 3 § andra meningen RB. Käranden har också bevisbördan för påståendena. Svaranden åberopar ingenting och måste inte heller åberopa någonting. Eftersom käranden har åberopsbördan för att avtalet finns kan svaranden inte vara skyldig att åberopa icke-existensen av kärandens påstådda avtal. Såsom jag har kvalificerat situationen kommer det inte heller ifråga för svaranden att åberopa några motfakta, dvs. rättsfakta som förändrar den rättsliga vikten av kärandens grund. Invändningen att kärandens påstående om avtal är falskt är inte något motfaktum eller annat rättsfaktum utan ett förnekande av kärandens rättsfakta. Åberopsbördan ligger som sagt på käranden och eventuella motfakta (t.ex. avtalsrättsliga ogiltighetsgrunder) utgår från att det i och för sig finns omständigheter som vanligtvis skulle innebära att det föreligger ett avtal. Svaranden och käranden kan inte heller samtidigt ha bevisbördan för samma rättsfakta.s. 278