6 · Överklagande av återförvisningsbeslut i vissa fall

1.I detta avsnitt ska så behandlas vissa typsituationer där hovrätten och parterna i dispositiva tvistemål kan ställas inför frågan om återförvisningsbeslut ska få överklagas. 6.1 Rättegångshinder För att ett mål ska kunna tas upp till prövning krävs allmänt att vissa förutsättningar är uppfyllda, s.k. processförutsättningar. Brister det i någon processförutsättning föreligger rättegångshinder (eller annorlunda uttryckt: processhinder). I sådant fall får domstolen inte gå in i prövning av själva saken utan kärandens talan ska avvisas. Rättegångshinder kan övergripande delas in i fyra grupper: sådana som hör till (1) talans väckande, (2) domstolen, (3) parterna och (4) saken. Regler om handläggningen av rättegångshinder finns i 34 kap. RB.s. 686

2.Som ovan framgått följer av både uttalanden i Processlagsberedningens motiv och Gärdes kommentar att återförvisningsbeslut som varit föranledda av att hovrätten haft en annan åsikt än tingsrätten i fråga om rättegångshinder bör få överklagas (se avsnitt 2.2). Att uttalandena gäller har bekräftats av HD i NJA 1998 s. 747. I rättsfallet hade tingsrätten ansett att svensk domstol inte var behörig varför käromålet avvisades. Hovrätten var av motsatt åsikt rörande en del av käromålet och undanröjde därför tingsrättens beslut och återförvisade målet till tingsrätten. Beslutet överklagades till HD som med stöd av uttalandena i Processlagsberedningens motiv och Gärdes kommentar (samt uttalanden av Welamson) ansett att beslutet om återförvisning fick överklagas eftersom det var föranlett av att hovrätten haft en annan mening än tingsrätten i en fråga om rättegångshinder. Den prövning som legat till grund för återförvisningen hade därmed enligt HD innefattat ett avgörande av en fråga som inverkat på målets utgång.s. 687

3.Det är dock inte vid alla tillfällen då hovrättens, i förhållande till tingsrättens, avvikande uppfattning rörande ett rättegångshinder ska leda till att ett beslut om återförvisning får överklagas. Ett lagstadgat undantag finns i 54 kap. 7 § RB. Det gäller såvitt nu aktuellt för de fall då tingsrätten avvisat ett käromål därför att tingsrätten inte ansett sig behörig till följd av en omständighet som hovrätten inte får beakta ex officio, men då denna behörighetsfråga kommer under hovrättens prövning efter överklagande från part och hovrätten därvid undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar målet därför att man är av en annan åsikt i behörighetsfrågan. I dessa fall får alltså hovrättens återförvisningsbeslut inte överklagas.s. 687

4.54 kap. 7 § RB är emellertid inte tillämplig om behörighetsfrågan gäller huruvida svensk domstol är behörig över huvud taget. Det var just en sådan behörighetsfråga som domstolarna hade att ta ställning till i det ovan nämnda rättsfallet från 1998, varför något överklagandeförbud enligt 54 kap. 7 § RB då inte förelåg.s. 687

5.Andra exempel finns också från HD:s praxis på då överklagande inte tillåtits trots att hovrättens återförvisningsbeslut varit föranlett av en annan mening rörande rättegångshinder. I NJA 1980 s. 117 hade tingsrätten (i egenskap av vattendomstol) avvisat (egentligen förklarat förfallen och skrivit av) en ansökan om tillstånd av reglering av en sjö innan kungörelse utfärdats. Skälet till avvisningen var att ansökningshandlingarna var ofullständiga. Tingsrättens avvisningsbeslut överklagades till hovrätten (vattenöverdomstolen) som när det gällde ansökningens duglighet var av en annan åsikt än tingsrätten och därför undanröjde tingsrättens beslut och återförvisade målet dit.s. 687

6.Hovrättens återförvisningsbeslut överklagades till HD som när ställning skulle tas till om beslutet fick överklagas, behandlade frågan analogiskt med det fall då tingsrätten avvisat en stämningsansökan enligt 42 kap. 4 § 1 st. RB, dvs. för att stämningsansökan varit bristfällig. HD slår då fast att överklagande av hovrättens återförvisningsbeslut inte får ske när det föranletts av att hovrätten haft en annan uppfattning än tingsrätten rörande dugligheten hos kärandens stämningsansökan. Som huvudsakligt skäl för detta anger HD att frågan om rättegångshinder måste kunna prövas på nytt efter att svaranden haft möjlighet att yttra sig. HD avvisade därför överklagandet.s. 688

7.I rättsfallet från 1980 anger HD, något vid sidan av frågan i målet, att överklagandeförbud även bör gälla i fall där tingsrätten avvisat ett käromål i enlighet med 42 kap. 4 § 2 st. RB men hovrätten varit av en annan uppfattning och undanröjt tingsrättens beslut och återförvisat målet. För avvisning enligt nämnda bestämmelse krävs att det är uppenbart att målet inte kan tas upp till prövning på grund av rättegångshinder. HD har även här ansett att rättegångshindret bör kunna prövas på nytt efter att stämning utfärdats och då inget uppenbarhetsrekvisit längre gäller.s. 688

8.Vid tiden för rättsfallet fanns inte som nu regeln om att tingsrätten kan avvisa kärandens talan på grund av utebliven betalning av ansökningsavgift intagen i 42 kap. 4 § 1 st. RB. I Fitgers kommentar har dock, bl.a. med hänvisning till NJA 1980 s. 117, uttalats att om en stämningsansökan eller därmed jämställd handling avvisats utan att den kommunicerats och beslutet om avvisning överklagas till hovrätten så finns där generellt sett ingen motpart (dvs. svaranden vid tingsrätten blir inte motpart i hovrätten). Därmed bör ett återförvisningsbeslut som föranletts av att hovrätten till skillnad från tingsrätten ansett att ansökningsavgiften betalats i rätt tid inte få överklagas eftersom det inte finns någon part i hovrätten som beslutet går emot. Därtill bör man nog kunna argumentera för att det är onödigt att ge svaranden rätt att överklaga ett sådant återförvisningsbeslut som nu är i fråga eftersom svarandens insikt om hur och när käranden betalat ansökningsavgiften lär vara högst begränsad.s. 688

9.Följande slutsatser bör nu kunna dras. Om hovrättens återförvisningsbeslut föranletts av att hovrätten haft en annan åsikt än tingsrätten i fråga om rättegångshinder är utgångspunkten att beslutet får överklagas. Undantag gäller för fall då det finns ett lagstadgat undantag som i 54 kap. 7 § RB. Undantag gäller också för rättegångshinder som är att bedöma enligt 42 kap. 4 § RB. Visst frågetecken kan här sättas för fall där frågan om rättegångshinder består i om ansökningsavgift betalats i rätt tid. Men med ledning av vad som sagts i Fitgers kommentar om partsförhållandet i hovrätten bör denna situation sannolikt vara att behandla som de övriga enligt 42 kap. 4 § RB. 6.2 Processens ram påverkas 6.2.1 NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282 Varken i Processlagsberedningens motiv eller i Gärdes kommentar har det uttalats att det skulle ha betydelse för frågan om överklaganderätt om hovrättens återförvisningsbeslut på något sätt påverkar ramen för processen. Emellertid har HD i två rättsfall, NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282, låtit detta få betydelse och har då motiverat detta delvis genom att hänvisa till att reglerna för prövningstillstånd i HD ändrats 1971 vilket minskat risken för att part kan förhala processen genom att överklaga hovrättens beslut om återförvisning.s. 689

10.I NJA 1987 s. 153 tilläts målsäganden i ett brottmål att i hovrätten ändra sin skadeståndstalan mot två tilltalade. Närmare bestämt tilläts målsäganden att i enlighet med 13 kap. 3 § 1 st. 1. p. och 50 kap. 25 § 3 st. RB framställa ett högre skadeståndsyrkande än det tidigare framställda och åberopa nya omständigheter till stöd för det. Då tvist förelåg rörande orsakssamband och skälighet av yrkat belopp avseende det nya högre yrkandet ansåg hovrätten det lämpligast att tingsrätten prövade målsägandens skadeståndstalan i dess helhet. Hovrätten undanröjde därför tingsrättens dom när det gällde skadeståndstalan och återförvisade målet till tingsrätten. De två tilltalade överklagade hovrättens beslut till HD. HD konstaterar då att ett beslut om tillåtande av en taleändring inte kan överklagas särskilt såsom ett ogillande av en invändning om rättegångshinder. Men hovrättens beslut om att tillåta taleändringen var enligt HD bindande för tingsrätten och bestämde därför ramen för tingsrättens prövning samt inverkade därigenom på målets utgång. Av huvudsakligen detta skäl har HD ansett att återförvisningsbeslutet fick överklagas.s. 689

11.I NJA 2001 s. 282 var förhållandena något enklare. I ett mål om skadestånd hade tingsrätten funnit att en viss omständighet var ostridig mellan parterna och utan prövning lagt omständigheten till grund för sin bedömning. Hovrätten fann att omständigheten inte var ostridig och att tingsrätten därför hade begått ett rättegångsfel som inverkat på målets utgång. Hovrätten undanröjde då tingsrättens dom i överklagade delar och återförvisade målet. Beslutet om återförvisning överklagades till HD.s. 690

12.HD anför i 2001 års fall att viss betydelse för frågan om gränserna för möjligheten att överklaga återförvisningsbeslut har förhållandet att överklagandeförbudet inte anses tillämpligt när tingsrättens dom undanröjs efter klagan över domvilla. Vidare lyfter HD fram att det inte är uteslutet att hovrättens återförvisningsbeslut även om det inte kan överklagas kan angripas genom ansökan om resning eller klagan över domvilla. HD konstaterar sedan att hovrätten som grund för att återförvisa målet anfört att det vid tingsrätten förekommit rättegångsfel genom att man där felaktigt utgått från att ett visst förhållande varit ostridigt mellan parterna. Därigenom har enligt HD ramen för målets prövning påverkats, varför hovrättens beslut också innefattat ett avgörande av en fråga som inverkat på målets utgång. Återförvisningsbeslutet fick därför överklagas.s. 690

13.När det gäller 1987 års fall finns det anledning att fråga sig om inte HD borde ha tillåtit överklagande redan av det skälet att hovrätten tagit ställning till en fråga om rättegångshinder. Av referatet framgår att de tilltalade invänt mot tillåtligheten av taleändringen. Hinder mot att ändra talan enligt 13 kap. 3 § RB har i den juridiska litteraturen ansetts utgöra just ett rättegångshinder.s. 690

14.Om man trots det ovan sagda godtar HD:s uttalande om att ett beslut om att tillåta en taleändring i överklagandehänseende inte ska behandlas som ett beslut om att ogilla en invändning om rättegångshinder, finns anledning att gå in på frågan om återförvisningsbeslutets betydelse för ramen för tingsrättens prövning.s. 690

15.I detta sammanhang finns skäl att uppmärksamma den bestämmelse i rättegångsbalken som reglerar hur ramen bestäms för vad domstolen har att pröva i dispositiva tvistemål, nämligen 17 kap. 3 § RB. Bestämmelsen har följande lydelse. Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan. Att en taleändring enligt 13 kap. 3 § RB förändrar processens ram såsom denna bestäms enligt 17 kap. 3 § RB är utom tvivel eftersom en taleändring förutsätter att käranden ändrat sina yrkanden eller grunder på sådant sätt att vad domstolen får grunda sin dom på har ändrats. Om HD med ramen för tingsrättens prövning inte avser en snävare ram än den som sätts av 17 kap. 3 § RB bör beslut om återförvisning som grundas på att hovrätten tillåtit en taleändring enligt 13 kap. 3 § RB därför alltid kunna överklagas. Det är nog inte heller en allt för djärv tanke att så också är fallet.s. 691

16.När det gäller 2001 års fall var det inte fråga om en ändring av talan enligt 13 kap. 3 § RB. Det som enligt HD påverkade ramen för målets prövning och som ledde till återförvisning var att ett erkännande av en omständighet som tingsrätten lagt till grund för sin bedömning egentligen inte förelåg. Tingsrätten hade alltså felaktigt tilllämpat bevisregeln i 35 kap. 3 § 1 st. 1 m. RB. Efter beslutet om återförvisning hade tingsrätten att pröva omständigheten materiellt.s. 691

17.Ett återtagande av ett erkännande av en omständighet har när det gäller regler om preklusion ansetts vara likställt med att åberopa en ny omständighet. Det är dock inte säkert att återtagande av ett erkännande är att likställa med åberopande av en omständighet i den mening som avses i 17 kap. 3 § 2 m. RB, varför det inte heller är klart om det återtagna erkännandet påverkat processens ram såsom denna bestäms i enlighet med nämnda paragraf.s. 691

18.Det är också ovisst vilken betydelse HD genom sina uttalanden i 2001 års fall tillmäter förhållandena att överklagandeförbud inte gäller vid undanröjande och beslut om ny handläggning efter klagan över domvilla, samt att hovrättens återförvisningsbeslut taget för sig skulle kunna angripas genom ansökan om resning och klagan över domvilla. Det förstnämnda förhållandet antyder att det i detta fall haft betydelse att tingsrätten begått ett rättegångsfel. Däremot är det svårt att förstå omnämnandet av möjligheten att ansöka om resning eller klaga över domvilla gällande hovrättens beslut eftersom dessa extraordinära rättsmedel sannolikt bör stå öppna i förhållande till samtliga av hovrättens återförvisningsbeslut (se NJA 1996 s. 676). 6.2.2 Exempel på fall som gäller processens ram Trots att de principer som HD tillämpat i NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282 inte är alldeles lättolkade ska nedan några närliggande, här fiktiva, exempel kommenteras med ledning av som sagts i rättsfallen.s. 691

19.Som nämnts ovan i avsnitt 6.2.1 likställs ett återtagande av ett erkännande med åberopande av omständighet när det gäller regler om preklusion. I hovrätten får part därför i enlighet med 50 kap. 25 § 3 st. RB inte återta ett erkännande av en omständighet om inte parten gör sannolikt att denne inte kunde göra det vid tingsrätten eller det annars fanns giltig ursäkt för att inte göra det. När så en part med stöd av något av undantagen tillåts att återta ett erkännande och hovrätten återförvisar målet för att det först ankommer på tingsrätten att pröva omständigheten materiellt har ramen för målets prövning förändrats på samma sätt som i 2001 års fall. Men denna förändring är då, till skillnad från i 2001 års fall, inte föranledd av att tingsrätten begått något rättegångsfel. Det är då osäkert om den förändring av ramen för målets prövning som skett utgör tillräckligt skäl för att beslutet ska få överklagas.s. 692

20.Om käranden eller svaranden i hovrätten tillåts åberopa nya omständigheter i enlighet med 50 kap. 25 § 3 st. RB (dvs. inte bara återta ett erkännande) så har processens ram ändrats på det sätt om denna bestäms av 17 kap. 3 § 2 m. RB. Om ramen för tingsrättens prövning eller ramen för målets prövning inte ska anses vara snävare än den ram för processen som sätts enligt 17 kap. 3 § RB, bör återförvisningsbeslut som föranletts av det nya åberopandet få överklagas. Som antytts i avsnitt 6.2.1 är nog det en rimlig hållning varför överklagande bör få ske i detta fall.s. 692

21.Om tingsrätten felaktigt lagt ett medgivande från svaranden till grund för sin dom (dvs. att domstolen lutat sig mot ett medgivande som inte finns) och således helt eller delvis inte prövat ett yrkande från käranden materiellt och detta korrigeras i hovrätten, bör nog ramen för målets prövning anses ha ändrats i paritet med vad som sägs i 2001 års fall. Svarandens inställning till kärandens yrkanden bör ju vara lika bestämmande för ramen för målets prövning som svarandens inställning till kärandens grunder. Liksom i 2001 års fall är det i detta exempel inte säkert att processens ram enligt 17 kap. 3 § RB ska anses ändrad eftersom det inte är helt visst att processhandlingen att återta ett medgivande är att, i paragrafens anda, likställa med att behörigen yrka något. I både detta exempel och i 2001 års fall föreligger rättegångsfel. Likheterna med 2001 års fall talar för att ett återförvisningsbeslut som föranletts av ett korrigerat medgivande bör få överklagas, men slutsatsen är långtifrån säker.s. 692

22.Ett medgivande av ett yrkande som svaranden gjort vid tingsrätten får återkallas i hovrätten endast om återkallandet föranletts av alldeles speciella omständigheter. När så återkallande ändå tillåts ske är det troligt att ramen för tingsrättens eller målets prövning ska anses ha ändrats i paritet med vad som sägs i 2001 års fall (jfr stycket ovan). Något rättegångsfel har dock här inte begåtts av tingsrätten. Det är därmed osäkert om ett återförvisningsbeslut som föranletts endast av ett återtaget medgivande ska få överklagas.s. 693

23.Om hovrättens återförvisningsbeslut föranletts av att tingsrätten missat att pröva en eller flera av kärandens eller svarandens grunder går det att argumentera för att målets ram påverkas i lika stor utsträckning som i 2001 års fall. I båda fallen har ju inte den faktiska ramen förändrats på annat sätt än att tingsrättens felaktiga uppfattning om den korrigerats, därtill föreligger rättegångsfel i båda situationerna. Å andra sidan kan hävdas att det är skillnad mellan det fall då tingsrätten uttryckligen underlåtit en materiell prövning till följd av ett felaktigt uppfattat erkännande, och då tingsrätten med tyst förbigående inte prövat en åberopad grund. Det får sägas vara oklart om hovrättens återförvisningsbeslut i den aktuella situationen ska få överklagas.s. 693

24.I ett sista exempel kan tingsrätten ha ansett sig inte ha behövt pröva alla de grunder som åberopats för att avgöra ett mål. Tingsrätten kan nämligen ha avgjort målet efter prövning av den första av flera av kärandens alternativa grunder till stöd för talan, eller den första av flera av svarandens bestridandegrunder. Hovrätten kan här komma till en annan bedömning när det gäller den grund som tingsrätten prövat varför ytterligare prövning kan behöva vidtas. I detta fall kan man inte rimligen säga att ramen för målets prövning påverkas om hovrätten återförvisar målet för ytterligare prövning i sak. När målet kommer tillbaka till tingsrätten har det ju exakt samma ram som det hade när tingsrätten prövade det första gången, låt vara att en eller flera grunder vid inledningen i den andra processen vid tingsrätten redan är prövade. Här är det också nämnvärt att det i Gärdes kommentar uttryckligen tas avstånd från tanken att återförvisningsbeslut som varit föranledda av en annan åsikt rörande saken ska få överklagas. 6.2.3 Slutsatser Mot bakgrund av avgörandena i NJA 1987 s. 153 och NJA 2001 s. 282 och med ledning av de exempel som angetts i avsnittet ovan (6.2.2) kan så följande slutsatser dras.s. 693

25.När det genom hovrättens återförvisningsbeslut står klart att processens ram enligt 17 kap. 3 § RB ändrats bör beslutet få överklagas. Så är fallet när käranden tillåtits att ändra sin talan enligt 13 kap. 3 § RB eller då någon av parterna fått åberopa nya omständigheter enligt 50 kap. 25 § 3 st. RB.s. 694

26.I övriga fall är läget svårbedömt, vilket exemplen under avsnitt 6.2.2 visar. I dessa och liknande situationer finns det skäl att noggrant beakta vad som sägs i 1987 års och 2001 års fall för att bedöma om ett överklagande ska få ske. 6.3 Ny bevisning i hovrätten I de fall tingsrätten avvisat bevisning med stöd av 35 kap. 7 §, 42 kap. 15 §, 42 kap. 15 a § eller 43 kap. 10 § RB eller hindrat en part att komma åt bevisning genom att avslå ett yrkande om edition enligt 38 kap. 2 § RB, kan frågan prövas på nytt efter överklagande till hovrätten i samband med dom eller slutligt beslut. Hovrätten kan då göra en annan bedömning än tingsrätten vilket innebär att part får åberopa bevisningen. Det kan också vara så att, utan att frågan lyfts i tingsrätten, en part gör sannolikt att han eller hon inte kunnat åberopa ett visst bevis tidigare eller haft giltig ursäkt för att inte göra det, vilket gör att beviset får åberopas i hovrätten i enlighet med 50 kap. 25 § 3 st. RB.s. 694

27.Gemensamt för de fall som nämns i stycket ovan är att processmaterialet i hovrätten kan komma att berikas när det gäller bevisningen. Hovrätten kan då anse det bäst att den nya bevisningen läggs fram vid tingsrätten som första instans, varför återförvisning dit kan ske. Det finns inga uttalanden i Processlagsberedningens motiv, Gärdes kommentar eller HD:s praxis som direkt tar sikte på om hovrättens återförvisningsbeslut i dessa fall bör få överklagas.s. 694

28.Hovrättens beslut att tillåta bevisning som tingsrätten avvisat enligt 35 kap. 7 §, 42 kap. 15 §, 42 kap. 15 a § eller 43 kap. 10 § RB får inte överklagas särskilt. Detsamma gäller ifall hovrätten tillåter ny bevisning enligt 50 kap. 25 § 3 st. RB. I dessa fall är det nog inte heller korrekt att tala om att ramen för målets eller tingsrättens prövning ändras genom att bevisningen tillåts; det finns inget i NJA 2001 s. 282 eller NJA 1987 s. 153 som antyder att denna ram skulle påverkas av tillkommande bevisning.s. 694

29.När det gäller edition kan sägas att ett bifallande editionsbeslut i hovrätten får överklagas särskilt (se 54 kap. 4 § och 49 kap. 5 § 3 p. RB). Det talar i riktning för att ett återförvisningsbeslut som berott på att ett editionsyrkande bifallits bör få överklagas i enlighet med vad som anförs i Processlagsberedningens motiv (se om detta i avsnitt 2.2).s. 695

30.Men om det skulle finnas anledning för hovrätten återförvisa ett mål efter att man beviljat ett yrkande om edition är det väl troligt att editionsbeslutet och återförvisningsbeslutet meddelas vid olika tidpunkter. Frågan om återförvisning bör nämligen inte stå klar förrän hovrätten vet om den part som genom edition får tillgång till ytterligare bevisning avser att åberopa den. I dessa fall bör nog hovrättens återförvisningsbeslut inte få överklagas eftersom editionsbeslutet redan kunnat överklagas särskilt. Och i övrigt finns det ju, med hänsyn till vad som sagts ovan om bevisning och ramen för tingsrättens och målets prövning, inte skäl att tillåta ett överklagande.s. 695

31.De slutsatser som kan dras är därmed följande. I de fall hovrättens återförvisningsbeslut varit föranlett av att hovrätten tillåtit ny bevisning efter att ha ändrat tingsrättens avvisningsbeslut enligt 35 kap. 7 §, 42 kap. 15 §, 42 kap. 15 a § eller 43 kap. 10 § RB eller av att hovrätten tillåtit ny bevisning enligt 50 kap. 25 § 3 st. RB, bör överklagande inte få ske av återförvisningsbeslutet. I de fall återförvisning sker efter beviljande av edition bör praktiska hänsyn leda till att själva beslutet om återförvisning inte får överklagas. 6.4 Rättegångsfel vid tingsrätten Frågan om huruvida hovrättens återförvisningsbeslut som varit föranledda av rättegångsfel vid tingsrätten ska få överklagas har inte uttryckligen berörts i Processlagsberedningens motiv eller i Gärdes kommentar. Hovrättens beslut att undanröja tingsrättens dom eller beslut och återförvisa målet på grund av rättegångsfel kan inte jämställas med någon typ av beslut som om det getts särskilt skulle ha fått överklagas.s. 695

32.I HD:s praxis har situationen endast berörts översiktligt. I NJA 1970 s. 87 begärde en maka äktenskapsskillnad m.m. från sin make som befann sig i Uganda. Då maken inte kunde delges några handlingar utsågs en god man som fick bevaka hans rätt. Tingsrätten meddelade sedan dom angående äktenskapsskillnad, vårdnad av barn, kvarsittningsrätt och underhållsbidrag. Den gode mannen överklagade tingsrättens dom till hovrätten. Hovrätten ansåg att det inte funnits förutsättningar att förordna om god man varför maken inte kunde anses rätteligen stämd. Hovrätten undanröjde därför tingsrättens dom och återförvisade målet. Beslutet överklagades till HD som utan närmare motivering ansett att hovrättens återförvisningsbeslut inte fick överklagas och avvisade därför överklagandet.s. 695

33.I ett notisfall, NJA 1987 not C 70, som rörde äktenskapsskillnad och underhållsbidrag hade hovrätten efter överklagande undanröjt tingsrättens dom och återförvisat målet därför att domen var så oklar och ofullständig att domvilla förekommit. Beslutet överklagades till HD som utan närmare motivering konstaterat att beslutet inte fick överklagas och därför avvisade överklagandet.s. 696

34.Nämnvärt är att det finns ett uttryckligt överklagandeförbud som gäller för beslut där hovrätten prövat en fråga om jäv mot domare i tingsrätt (se 54 kap. 8 § 1 p. RB). Ifall hovrätten återförvisar ett mål för att en tingsrättsdomare varit jävig bör det därmed vara uteslutet att det återförvisningsbeslutet får överklagas.s. 696

35.När det gäller klagan över domvilla enligt 59 kap. är förhållandena något annorlunda. Hovrätten ska efter bifall till sådan klagan över tingsrättens dom eller slutliga beslut undanröja tingsrättens avgörande och, givet att undanröjande skett av annan anledning än att tingsrätten varit obehörig eller annars inte borde ha tagit upp målet till prövning, förordna att handläggningen på nytt ska äga rum vid den domstol som meddelat avgörandet (se 59 kap. 3 § 3 st. och 4 § RB). På ett sådant beslut ska enligt HD 54 kap. 3 § 2 st. RB inte tilllämpas (se NJA 1995 s. 686). Beslutet får alltså överklagas.s. 696

36.Slutsatsen blir då att återförvisningsbeslut som meddelats enbart för att det förekommit rättegångsfel vid tingsrätten inte bör få överklagas. Motsatsen gäller när beslut om ny handläggning meddelas efter klagan över domvilla. 6.5 Kärandens talan har ogillats utan stämning Om tingsrätten i enlighet med 42 kap. 5 § 1 st. 2 m. RB ogillat kärandens talan utan att utfärda stämning för att tingsrätten anser att det saknas laga skäl för käromålet eller för att det annars är uppenbart ogrundat, kan hovrätten behöva återförvisa målet om man gör en annan bedömning än tingsrätten.s. 696

37.Frågan om hovrättens återförvisningsbeslut i dessa fall ska få överklagas har inte berörts i Processlagsberedningens motiv eller i Gärdes kommentar.s. 696

38.HD har i ett fall, NJA 1994 s. 30, haft frågan uppe till bedömning då hovrätten till skillnad från tingsrätten inte ansett att kärandens talan varit uppenbart ogrundad, vilket lett till att hovrätten återförvisat målet. HD har i denna situation bedömt att hovrättens ställningstagande inte inneburit att någon fråga som inverkat på målets utgång avgjorts. Hovrättens beslut om återförvisning fick därför inte överklagas. Det finns inte anledning att tro att bedömningen skulle ha blivit annorlunda om tingsrätten och hovrätten hade haft olika uppfattningar rörande om det funnits laga skäl för käromålet. 6.6 Mellandom Ett sätt att i vissa fall undvika frågan om huruvida återförvisningsbeslut ska få överklagas är om hovrätten meddelar mellandom. Om t.ex. tingsrätten i ett mål rörande skadestånd ogillat kärandens talan på den grunden att skadeståndsskyldighet inte förelegat, så får hovrätten, om det är lämpligt, ta upp endast frågan om skadeståndsskyldighet till prövning genom mellandom (se 17 kap. 5 § 2 st. RB). Skulle hovrätten göra en annan bedömning än tingsrätten när det gäller skadeståndsskyldigheten kan målet behöva återförvisas för ytterligare prövning i sak.s. 696

39.Om hovrätten meddelar mellandom på detta sätt får domstolen i samband med att domen ges bestämma om domen ska få överklagas särskilt eller endast i samband med att hovrättens slutliga avgörande överklagas (se 54 kap. 1 § 2 st. RB). I de fall hovrättens mellandom medför att målet ska återförvisas till tingsrätten är det inte helt klart om lokutionen hovrättens slutliga avgörande inbegriper ett återförvisningsbeslut som meddelas vid en senare tidpunkt än mellandomen. Saken berörs såvitt känt inte direkt i förarbetena. För att undvika oklarheten är det nog lämpligt att hovrätten i dessa fall alltid tillåter part att överklaga mellandomen. Om återförvisningsbeslutet meddelas vid en senare tidpunkt bör det då inte få överklagas.s. 697