Stycket

7.Omedelbarhetsprincipens preklusionseffekt omfattar inte rättslig argumentation (o.d.), trots lydelserna av 17 kap. 2 § 1 st. och 30 kap. 2 § 1 st. RB. Sådant får beaktas även om det inte har förekommit vid huvudförhandlingen då rätten är fri att beakta nya rättsliga argument och källor oavsett vad parterna har framfört (jfr 35 kap. 2 § RB). Tolkningen är väl förenlig med att ny rättslig argumentation inte prekluderas av andra preklusionsregler — i vart fall inte som huvudregel. Effekten av att rättslig argumentation inte prekluderas kan dock bli lite märklig. Parterna kan i teorin anföra hur mycket ny rättslig argumentation efter huvudförhandlingen som de vill. Rätten måste i vart fall ta del av parternas inlagor för att bedöma om de föranleder någon åtgärd, vilket bl.a. riskerar att fördröja rättens avgörande. Denna oönskade effekt kan möjligen ytterst stävjas med rättegångskostnadspåföljder. 2.3 Förhållandet till andra preklusionsregler Att material är processmaterial enligt omedelbarhetsprincipen innebär inte nödvändigtvis att materialet får beaktas. Rätten får exempelvis inte beakta nya yrkanden eller ny bevisning som har förekommit under huvudförhandlingen men avvisats. Eventuella undantag från omedelbarhetsprincipen för sådana fall är något meningslösa.s. 178