SOU 1995:47, Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen: Slutbetänkande av polisrättsutredningen, s. 137.
Hänvisas från p. 2 (s. 364)
2.Två av de mest spridda definitionerna av begreppen tvångsmedel respektive straffprocessuella tvångsmedel är de som återfinns i Polisrättsutredningens slutbetänkande och Bylunds avsnitt om Straffprocessuella tvångsmedel i Ekelöfs m.fl. Rättegång, tredje häftet. Enligt Polisrättsutredningen avses med tvångsmedel ”…sådana direkta ingripanden mot person eller egendom som företas i myndighetsutövning och som utgör intrång i en persons rättssfär”; vidare krävs att sådana åtgärder syftar till att åstadkomma ett konkret resultat och medför synbara eller kännbara verkningar för den som åtgärden riktas mot. Bylund menar däremot att straffprocessuella tvångsmedel är andra åtgärder än straff eller sanktioner som har funktioner inom straffprocessen och som utgör tvång mot person eller egendom. Båda dessa begreppsbestämningar framstår dock som problematiska, eftersom flera åtgärder som rimligen borde vara att betrakta som tvångsmedel inte riktigt passar in i definitionerna. Polisrättsutredningens krav på synbara eller kännbara verkningar medför exempelvis att det inte är fråga om ett tvångsmedel då polisen läser integritetskänsliga handlingar så länge som dessa handlingar inte beslagtas. På samma sätt innebär Bylunds krav på ett tvångsmoment att hemlig avlyssning av ett telefonsamtal är svårt att passa in i hans definition med tanke på att den avlyssnade inte vet om vad som pågår.s. 364