Stycket

9.Nyheten och dess implikationer ska kommenteras närmare nedan, men med anledning av den nya lagstiftningen kommer i de två närmast följande avsnitten först något att sägas om vissa andra frågor, som har anknytning till grundläggande processprinciper. 5.2 Fri bevisföring När avvisningsgrunder enligt bestämmelserna i 35 kap. 7 § RB inte föreligger har det med hänsyn till den senast i rättsfallet NJA 2021 s. 286 fastslagna principen om fri bevisföring (35 kap. 1 § RB) ansetts att domstol med synnerligen få, om ens något, undantag kan avvisa relevant bevisning, t.ex. för att det sätt varpå bevisning inhämtats kränkt den misstänktes rättigheter under förundersökningen eller för att bevisningens ursprung är oklart. I vart fall kan så mycket konstateras att direkta bevisförbud och indirekta bevisföringsbegränsningar ansetts vara sällsynta i svensk rätt. 5.3 En praktisk situation och dess implikationer Här ska något närmare granskas följande situation. Polis och åklagare gör bedömningen att en person (målsägande eller vittne), som hörts av polisen i ett ljud- och bildinspelat förhör med viss sannolikhet inte kommer att kunna förmås att inställa sig vid en huvudförhandling i domstol — en situation som i prop. alltså pekats ut som lämplig för tillämpning av 35 kap. 15 § RB. Vidare besannas denna farhåga när det blir dags att hålla huvudförhandling i målet. I förarbetena framhålls som ovan framgått vikten av att redan under förundersökningen beakta den misstänktes möjligheter att försvara sig och bereda försvaret effektiva motförhörsmöjligheter (något som i sin tur förutsätter att försvaret bereds en viss förstärkt insynsrätt i förundersökningsmaterialet; se 23 kap. 18 c § RB).s. 1001