§ första stycket och en ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket kan alltså förekomma samtidigt. Av detta följer emellertid inte att rättsfakta för en ställningsfullmakt är en fullmaktsviljeförklaring. Vad det innebär är enbart att både en fullmaktsförklaringen enligt 10 § första stycket och en ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket kan föreligga på samma gång. Om ställningsfullmakt och viljeförklaringar, se vidare t.ex. K. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 157 f.; K. Lundberg, ”Ytterligare om tillitsfullmakten”, JT 2015–16 s. 735 (s. 735); K. Lundberg, ”Ännu något mera om tillitsfullmakt”, JT 2023–24 s. 227 (s. 230 f.); J. Samuelsson, Fullmaktsläran, Uppsala 2023, s. 100 ff.; O. Svensson, ”Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?”, SvJT 2023 s. 812 (s. 823 ff.). 18 Joel Samuelssons ståndpunkt att en ställningsfullmakt är en rättslig fiktion utgår just från uppfattningen att endast fullmaktsförklaringar enligt 10 § första stycket avtalslagen utgör egentliga fullmakter, se J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 101. 1 9 Se J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 134 ff. En annan sak är att passiviteten i det enskilda fallet även kan utgöra en konkludent eller implicit fullmaktsviljeförklaring, men den behöver inte vara det för att rekvisiten i en materiell passivitetsregel ska vara uppfyllda. 20 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 207 21 K. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 151. Jfr J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 107. 22 K. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 244. 2 3 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 226. Det är dock tveksamt om exculpationskriteriet ska uppfattas som ett rekvisit för en tillitsfullmakt, se J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 257 n. 617 med hänvisning till J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 97 f. 24 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 242 f., s. 287. 25 J. Berg., Fullmakten och dess uppkomst. Se vidare t.ex. T. Håstad, ”Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran”, SvJT 2020 s. 323; S. Lindskog, ”Tillitsfullmakten — en replik”, SvJT 2020 s. 785; J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 190 ff. Se också min redogörelse med litteraturhänvisningar i O. Svensson, ”Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?”, SvJT 2023 s. 812 (s. 823 ff.). 26 Se särskilt T. Håstad, ”Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran”, SvJT 2020 s. 323 (s. 325 ff.) som anser att insiktsrekvisitet inte är förenligt med den svenska rättshandlingsläran. Jag har dock förordat att man i stället för insiktrekvisitet bör upprätthålla ett förutsebarhetsrekvisit innebärande att huvudmannen som förståndig person ska kunna förutse att tredje man har fog att hysa en befogad tillit. Denna förmedlande ståndpunkt har dock kritiserats av Torgny Håstad och Konrad Lundberg, se T. Håstad ”Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran”, SvJT 2020 s. 323 (s. 326); K. Lundberg, ”Ytterligare om tillitsfullmakter” s. 735 (s. 739). Förutsebarhetsrekvisitet eller något liknande har dock förordats i nordisk rättslitteratur, se t.ex. F. Stang, ”Viljesdogmet”, Fra Spredte Retsfelter, Kristiania 1916, s. 72 ff.; H. Ussing, Aftaler paa Formuerettens Omraade, 3 uppl., 1950 s. 157; L. Vahlén, Avtal och tolkning, Stockholm 1960, s. 76. Jfr A. Adlercreutz/L. Gorton, Avtalsrätt II, Lund 2010, s. 54 ff. (den intersubjektiva ramen), Om diskussionen om de alternativa möjligheterna, se J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 246 ff., 277 f. 2 7 Se J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 93 ff. 28 Se O. Svensson, ”Viljeförklaring och tillitsfullmakt”, JT 2015–16 s. 330 (s. 333). 29 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 281. 30 S. Lindskog, ”Tillitsfullmakten — en replik”, SvJT 2020 s. 785 (s. 790). 31 Joel Samuelsson tar upp att det bland många jurister finns en nedärvd, instinktiv skepsis mot begreppet viljeförklaring. Han framhåller att viljan uppfattas som någonting ”inre”, inne i huvudet, som inte är åtkomligt för andra. Det är dock inte detta som avses när man talar om den förklarade viljan, se J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 26 f. I stället avses vad de använda orden och andra åtbörder ger intryck av som velat av avgivaren. Det är om dessa givet för tredje man synbara omständigheter ger fog för en fullmaktsvilja som ska ligga till grund för att bedöma om tredje man har fog att hysa tillit till att mellanmannen är behörig. Vi använder oss av vår livserfarenhet för att läsa andra personers avsikter, en förmåga som vi människor är mycket duktiga på: om en person knyter skorna drar vi exempelvis omgående slutsatsen att han eller hon hade viljan eller avsikten att knyta skorna. 3 2 Se särskilt NJA 2014 s. 684. 33 S. Lindskog, ”Tillitsfullmakten — en replik”, SvJT 2020 s. 785 (s. 796). Lindskog skriver även i sitt särskilda tillägg i NJA 2014 s. 684 p. 1 att det går att skilja mellan fullmakter grundandet på huvudmannens vilja och fullmakter grundade på huvudmannens tillit. Det är dock missvisande att tala om fullmakter grundade på huvudmannens vilja, det avgörande för det svenska viljeförklaringsbegreppet är ju inte den faktiska viljan utan den i förklaringen uttryckta viljan, alltså den vilja som tredje man har fog att hysa tillit till. Se O. Svensson, ”Kollapsar skillnaden mellan fullmakter grundade på viljeförklaringar och fullmakter grundade på tillit?”, SvJT 2023 s. 812 (s. 837). 34 Jfr O. Svensson, ”Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?”, SvJT 2023 s. 812 (s. 832 f.). 35 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 245 f. 36 Se NJA 2014 s. 684 p. 15–16. 3 7 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 284. 38 Vad som framstår som ändamålsenligt kan ju ofta (om än inte alltid) utgöra ett tecken på vad huvudmannen avsett. Ändamålsöverväganden kan även spela en viss roll vid tolkning av oklara viljeförklaringar, vilket innebär att det av de möjliga tolkningsalternativen som framstår som mest ändamålsenligt väljs. 39 Se O. Svensson, ”Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?”, SvJT 2023 s. 812 (s. 827). 40 Jag bortser då från den dolda tillitsfullmakten som kräver en särbehandling. 4 1 Jfr J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 120 f., där han skriver: ”Kommer bedömningen att handla om det befogade intrycket som de konkreta omständigheterna i fallet kan ge tredje man befinner vi oss i 10 § 1 st. snarare än 10 § 2 st., och måste då respektera de krav rättshandlingsläran ställer med avseende på fullmaktsförklaringen.” 42 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 242 f., s. 287. 4 3 Denna konstruktion förutsätter dock att fullmäktigen inte har en ställningsfullmakt (något som inte var fallet i NJA 2021 s. 1017). Hur dolda ställningsfullmakter — om uttrycket tillåts — närmare ska regleras när ställningsfullmäktigen använder en e-legitimation avstår jag från att närmare utveckla i denna recension. 44 När det gäller föremålet för tredje mans befogade tillit vid dolda tillitsfullmakter kan denna beskrivas så att tredje man ska ha fog att sluta sig till att det antingen är huvudmannen själv eller en mellanman som huvudmannen avsett att ge behörighet som rättshandlar. Jag bortser då från att det kan vara fråga om en dold ställningsfullmakt. 45 Tilläggas kan att om fullmakten endast består i ett meddelande till fullmäktigen (uppdragsfullmakt) är det fråga om en osjälvständig fullmakt och i ett sådant fall bestäms behörigheten av vad fullmäktigen har fog att uppfatta som avsett och inte tredje mans befogade tillit. 46 Se också t.ex. J. Berg, Fullmaktsläran s. 15 ff.; O. Mossberg, ”Rättshandlingsbegreppet: kriterierna”, JT 2023–24 s. 72. 4 7 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 280 f. 48 När det gäller insiktsrekvisitet har Lindskog vidare i sina kommentarer till tillitsfullmakten framhållit att detta kan ges en viss objektivering. Ett förslag som han nämner är att utgå från en bonus pater-variant innebärande att avgörande är vad en förståndig person måste ha förstått. En objektivering av detta slag gör att skillnaden mellan detta rekvisit och mitt förutsebarhetsrekvisit i en betydande utsträckning försvinner. Om Lindskogs förslag får gehör i Högsta domstolen innebär detta alltså att förutsebarhetsrekvisitet slås fast som gällande rätt. Se S. Lindskog, ”Tillitsfullmakten — en replik”, SvJT 2020 (s.794). Jfr J. Kihlman, Avtalslagen: en kommentar, Stockholm 2021, s. 107 f.
§ första stycket och en ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket kan alltså förekomma samtidigt. Av detta följer emellertid inte att rättsfakta för en ställningsfullmakt är en fullmaktsviljeförklaring. Vad det innebär är enbart att både en fullmaktsförklaringen enligt 10 § första stycket och en ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket kan föreligga på samma gång. Om ställningsfullmakt och viljeförklaringar, se vidare t.ex. K. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 157 f.; K. Lundberg, ”Ytterligare om tillitsfullmakten”, JT 2015–16 s. 735 (s. 735); K. Lundberg, ”Ännu något mera om tillitsfullmakt”, JT 2023–24 s. 227 (s. 230 f.); J. Samuelsson, Fullmaktsläran, Uppsala 2023, s. 100 ff.; O. Svensson, ”Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?”, SvJT 2023 s. 812 (s. 823 ff.). 18 Joel Samuelssons ståndpunkt att en ställningsfullmakt är en rättslig fiktion utgår just från uppfattningen att endast fullmaktsförklaringar enligt 10 § första stycket avtalslagen utgör egentliga fullmakter, se J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 101. 1 9 Se J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 134 ff. En annan sak är att passiviteten i det enskilda fallet även kan utgöra en konkludent eller implicit fullmaktsviljeförklaring, men den behöver inte vara det för att rekvisiten i en materiell passivitetsregel ska vara uppfyllda. 20 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 207 21 K. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 151. Jfr J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 107. 22 K. Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 244. 2 3 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 226. Det är dock tveksamt om exculpationskriteriet ska uppfattas som ett rekvisit för en tillitsfullmakt, se J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 257 n. 617 med hänvisning till J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 97 f. 24 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 242 f., s. 287. 25 J. Berg., Fullmakten och dess uppkomst. Se vidare t.ex. T. Håstad, ”Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran”, SvJT 2020 s. 323; S. Lindskog, ”Tillitsfullmakten — en replik”, SvJT 2020 s. 785; J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 190 ff. Se också min redogörelse med litteraturhänvisningar i O. Svensson, ”Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?”, SvJT 2023 s. 812 (s. 823 ff.). 26 Se särskilt T. Håstad, ”Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran”, SvJT 2020 s. 323 (s. 325 ff.) som anser att insiktsrekvisitet inte är förenligt med den svenska rättshandlingsläran. Jag har dock förordat att man i stället för insiktrekvisitet bör upprätthålla ett förutsebarhetsrekvisit innebärande att huvudmannen som förståndig person ska kunna förutse att tredje man har fog att hysa en befogad tillit. Denna förmedlande ståndpunkt har dock kritiserats av Torgny Håstad och Konrad Lundberg, se T. Håstad ”Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran”, SvJT 2020 s. 323 (s. 326); K. Lundberg, ”Ytterligare om tillitsfullmakter” s. 735 (s. 739). Förutsebarhetsrekvisitet eller något liknande har dock förordats i nordisk rättslitteratur, se t.ex. F. Stang, ”Viljesdogmet”, Fra Spredte Retsfelter, Kristiania 1916, s. 72 ff.; H. Ussing, Aftaler paa Formuerettens Omraade, 3 uppl., 1950 s. 157; L. Vahlén, Avtal och tolkning, Stockholm 1960, s. 76. Jfr A. Adlercreutz/L. Gorton, Avtalsrätt II, Lund 2010, s. 54 ff. (den intersubjektiva ramen), Om diskussionen om de alternativa möjligheterna, se J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 246 ff., 277 f. 2 7 Se J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 93 ff. 28 Se O. Svensson, ”Viljeförklaring och tillitsfullmakt”, JT 2015–16 s. 330 (s. 333). 29 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 281. 30 S. Lindskog, ”Tillitsfullmakten — en replik”, SvJT 2020 s. 785 (s. 790). 31 Joel Samuelsson tar upp att det bland många jurister finns en nedärvd, instinktiv skepsis mot begreppet viljeförklaring. Han framhåller att viljan uppfattas som någonting ”inre”, inne i huvudet, som inte är åtkomligt för andra. Det är dock inte detta som avses när man talar om den förklarade viljan, se J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 26 f. I stället avses vad de använda orden och andra åtbörder ger intryck av som velat av avgivaren. Det är om dessa givet för tredje man synbara omständigheter ger fog för en fullmaktsvilja som ska ligga till grund för att bedöma om tredje man har fog att hysa tillit till att mellanmannen är behörig. Vi använder oss av vår livserfarenhet för att läsa andra personers avsikter, en förmåga som vi människor är mycket duktiga på: om en person knyter skorna drar vi exempelvis omgående slutsatsen att han eller hon hade viljan eller avsikten att knyta skorna. 3 2 Se särskilt NJA 2014 s. 684. 33 S. Lindskog, ”Tillitsfullmakten — en replik”, SvJT 2020 s. 785 (s. 796). Lindskog skriver även i sitt särskilda tillägg i NJA 2014 s. 684 p. 1 att det går att skilja mellan fullmakter grundandet på huvudmannens vilja och fullmakter grundade på huvudmannens tillit. Det är dock missvisande att tala om fullmakter grundade på huvudmannens vilja, det avgörande för det svenska viljeförklaringsbegreppet är ju inte den faktiska viljan utan den i förklaringen uttryckta viljan, alltså den vilja som tredje man har fog att hysa tillit till. Se O. Svensson, ”Kollapsar skillnaden mellan fullmakter grundade på viljeförklaringar och fullmakter grundade på tillit?”, SvJT 2023 s. 812 (s. 837). 34 Jfr O. Svensson, ”Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?”, SvJT 2023 s. 812 (s. 832 f.). 35 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 245 f. 36 Se NJA 2014 s. 684 p. 15–16. 3 7 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 284. 38 Vad som framstår som ändamålsenligt kan ju ofta (om än inte alltid) utgöra ett tecken på vad huvudmannen avsett. Ändamålsöverväganden kan även spela en viss roll vid tolkning av oklara viljeförklaringar, vilket innebär att det av de möjliga tolkningsalternativen som framstår som mest ändamålsenligt väljs. 39 Se O. Svensson, ”Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?”, SvJT 2023 s. 812 (s. 827). 40 Jag bortser då från den dolda tillitsfullmakten som kräver en särbehandling. 4 1 Jfr J. Samuelsson, Fullmaktsläran s. 120 f., där han skriver: ”Kommer bedömningen att handla om det befogade intrycket som de konkreta omständigheterna i fallet kan ge tredje man befinner vi oss i 10 § 1 st. snarare än 10 § 2 st., och måste då respektera de krav rättshandlingsläran ställer med avseende på fullmaktsförklaringen.” 42 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 242 f., s. 287. 4 3 Denna konstruktion förutsätter dock att fullmäktigen inte har en ställningsfullmakt (något som inte var fallet i NJA 2021 s. 1017). Hur dolda ställningsfullmakter — om uttrycket tillåts — närmare ska regleras när ställningsfullmäktigen använder en e-legitimation avstår jag från att närmare utveckla i denna recension. 44 När det gäller föremålet för tredje mans befogade tillit vid dolda tillitsfullmakter kan denna beskrivas så att tredje man ska ha fog att sluta sig till att det antingen är huvudmannen själv eller en mellanman som huvudmannen avsett att ge behörighet som rättshandlar. Jag bortser då från att det kan vara fråga om en dold ställningsfullmakt. 45 Tilläggas kan att om fullmakten endast består i ett meddelande till fullmäktigen (uppdragsfullmakt) är det fråga om en osjälvständig fullmakt och i ett sådant fall bestäms behörigheten av vad fullmäktigen har fog att uppfatta som avsett och inte tredje mans befogade tillit. 46 Se också t.ex. J. Berg, Fullmaktsläran s. 15 ff.; O. Mossberg, ”Rättshandlingsbegreppet: kriterierna”, JT 2023–24 s. 72. 4 7 J. Berg, Fullmakten och dess uppkomst s. 280 f. 48 När det gäller insiktsrekvisitet har Lindskog vidare i sina kommentarer till tillitsfullmakten framhållit att detta kan ges en viss objektivering. Ett förslag som han nämner är att utgå från en bonus pater-variant innebärande att avgörande är vad en förståndig person måste ha förstått. En objektivering av detta slag gör att skillnaden mellan detta rekvisit och mitt förutsebarhetsrekvisit i en betydande utsträckning försvinner. Om Lindskogs förslag får gehör i Högsta domstolen innebär detta alltså att förutsebarhetsrekvisitet slås fast som gällande rätt. Se S. Lindskog, ”Tillitsfullmakten — en replik”, SvJT 2020 (s.794). Jfr J. Kihlman, Avtalslagen: en kommentar, Stockholm 2021, s. 107 f.s. 156