Närliggande

Samtliga rättshandlingskriterier nämns inte här; enbart de för analysen relevanta kriterierna nämns och behandlas i denna artikel. 1 2 Se och jfr Samuelsson, a.a., s. 33, 47 f. (med not 122) och 86, Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 47 f., Dotevall, R., Om god och ond tro, 2021, s. 13–15 och Förslag, 1914, s. 145 f. 13 Samuelsson, a.a., s. 49 f.; Mossberg, a.a., s. 99 ff.; Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 57. 14 På grund av bl.a. passagens betydelse återges passagen i sin helhet. 1 5 Se Samuelsson, a.a., s. 51–54; se och jfr avsnitt 1.2 ovan. 16 För en liknande tolkning av HD:s skrivning och undantagen från huvudregeln se Arvidsson & Gorton, a.a., s. 120 och not 90. Se mer härom nedan under avsnitt 3.3. 17 Förutsatt att också övriga rättshandlingskriterier är uppfyllda (se avsnitt 1.2 ovan). Att övriga rättshandlingskriterier är uppfyllda förutsätts i den fortsatta framställningen — om inte det finns skäl att uppmärksamma dem särskilt. 18 Märk väl att detta är något av en förenkling; tolkningen av HD:s skrivning kan egentligen brytas ned ytterligare (se not 5 ovan). 1 9 Adlercreutz, A. & Gorton, L., Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010, s. 101 ff. och Björkdahl, E. P., Passivitet och konkludent handlande — särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013–14, s. 248 f. 20 Adlercreutz & Gorton, a.a., s. 101. 21 Begreppet ”eftergift” används inte på ett konsekvent eller enhetligt sätt i rättspraxis och/eller doktrinen. I denna artikel används, från och med detta avsnitt, begreppet som beteckning på en på en viljeförklaring/rättshandling grundad rättighetsförlust som avser förfluten tid — om inget annat framgår av sammanhanget. 22 Björkdahl, a.a., s. 248 f. 23 Se t.ex. Håstad, T., Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 327 ff., Svensson, O., Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16, s. 348 ff., Lundberg, K., Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16, s. 738 och Samuelsson, a.a., s. 95. 2 4 Kravet måste inse brukar beskrivas som faktisk insikt med en viss bevislättnad; se t.ex. Lehrberg, B., Avtalstolkning, 10 uppl., 2023, s. 79, Dotevall, a.a., s. 16 och Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 48. 25 Jfr Samuelsson, a.a., s. 87 not 214. 26 Se t.ex., förutom noterna strax nedan, Mossberg, a.a., s. 98 f. 27 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, s. 111. 28 Samuelsson, a.a., s. 86 f.; jfr Adlercreutz & Gorton, a.a., s. 101. Se däremot Lund, M. V., Passivitet, 2017, s. 201 f. 2 9 Se Karlgren, H., Avtalsrättsliga spörsmål, 2 uppl., 1954, s. 33 f. och Karlgren, H., Studier i allmän avtalsrätt, 1935, s. 79. 30 Udsen, H., Uagtsomhed som aftalestiftende retsfaktum — et bidrag til den aftaleretlige forpligtelseslære, TfR 2006, s. 124; jfr Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 272. Det bör dock noteras att dansk och norsk rätt som saknar direkt motsvarighet till 35 § 1 st. AvtL möjligtvis avviker något från svensk rätt gällande kravet på avgivarvilja; se Ingvarsson, T., Rättshandlingars utgivande, Fs. Dotevall, 2020, s. 320–326, Förslag, 1914, s. 147 och Mossberg, a.a., s. 110 not 141 för en närmare förklaring. 31 Se Arnholm, C. J., Privatrett II: Avtaler, 1964, s. 284–287 och Ussing, H., Aftaler: paa formuerettens omraade, 3 uppl., 1978, s. 40. 32 Se Mossberg, a.a., s. 109–111 och not 141. 33 Se och jfr Samuelsson, a.a., s. 87 för ett liknande resonemang. 34 Jfr a.st. med not 214 och Ramberg, J. & Ramberg, C., Allmän avtalsrätt, 12 uppl., 2022, s. 132 f. och 206. 35 Lund, a.a., s. 53; jfr Heuman, L., Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2 uppl., 2022, s. 537 ff. (passim); jfr Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 48. 3 6 Jfr Samuelsson, a.a., s. 87 med not 214; Arvidsson & Gorton, a.a., s. 120. 37 Se Mossberg, a.a., s. 76, 89 f. och 99 f. 38 Se och jfr a.a., s. 89 f. och 99 f.; jfr Samuelsson, a.a., s. 25. 39 På vissa håll i rättsvetenskapen förekommer uppfattningen att HD inte kan döma fel — stundom med följden att ett avgörande ska följas alldeles oavsett innehållet i detsamma. Personligen tar jag, av olika skäl, avstånd från en sådan prejudikatlära. 40 Se härtill NJA 2021 s. 1017 (”Låneavtalet med Svea Ekonomi”). 41 Förslag, 1914, s. 62. 4 2 Se t.ex. Wännström, O., En fullmaktslära i förändring — reflektioner kring NJA 2014 s. 684, SvJT 2019 s. 18 ff., Håstad, a.a., s. 325 ff., Svensson, a.a., s. 342 ff., Lundberg, a.a., s. 735 ff. och Samuelsson, a.a., passim; Svensson, Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?, s. 826 ff. Se däremot Lindskog, S., Tillitsfullmakten — en replik, SvJT 2020 s. 785 ff. 43 Den fortsatta framställningen begränsas till att behandla kravet på att fullmaktsgivaren ska ha erforderlig insikt. 44 Se dock Unnersjö, A., Kriterierna för tillitsfullmakt. Låneavtalet med Svea Ekonomi NJA 2021 s. 1017, JT 2022–23, s. 659 f., beträffande hur HD i NJA 2021 s. 1017 tillämpade insiktskravet i det konkreta fallet. 45 En av ledamöterna som dömde i målet i NJA 2014 s. 684. 46 Dvs. en viljeförklaring. 47 Lindskog, S., Betalning: om kongruent infriande av penningskulder och andra betalningsrättsliga frågor, 1 uppl., 2014, s. 122 (kurs. ändrad). 48 Lindskog, a.a., 3 uppl., 2022, s. 152 not 437. 4 9 I NJA 2014 s. 684 gjorde HD som sagt en distinktion mellan, å ena sidan, fullmakter som grundas på huvudmannens viljeförklaring och, å andra sidan, fullmakter som grundas på tredje mans befogade tillit. Till skillnad från det subjektiva rekvisitet i NJA 2018 s. 171, avsåg de subjektiva rekvisiten i NJA 2014 s. 684 inte viljeförklaringar. Det kan diskuteras vilken betydelse denna skillnad ska tillmätas i det aktuella sammanhanget. Det finns skäl för att inte betona distinktionen i NJA 2014 s. 684 för starkt eller alls; se Wännström, a.a., s. 18 ff. 5 0 Se Arvidsson & Gorton, a.a., s. 118 not 80. 51 Så har också Samuelsson och J. Ramberg & C. Ramberg samt Norlén (& C. Ramberg) tolkat rättsfallet; se Samuelsson, a.a., s. 59 f. med not 161, men särskilt s. 99 not 242, J. Ramberg & C. Ramberg, a.a., s. 51 f. och Norlén, A. & Ramberg, C., Vigilansprincipen i förmögenhetsrätten, SvJT 2021 s. 380 f. Se och jfr dock Arvidsson & Gorton, a.a., s. 121. 52 Omvänt gäller, rimligtvis, att om riskbedömningen utvisar att gäldenären är närmast att bära risken, så ska gäldenären prestera retroaktivt i enlighet med det ursprungliga avtalet. 5 3 Se, på temat passivitet, Ramberg, C., Avtalsrätten och rättskällorna — med passivitet som illustration, SvJT 2019 s. 275–277. 54 I sammanhanget kan givetvis framhållas att HD i p. 15 redovisade allmänna lämplighetsöverväganden som aktualiseras vid tilläggskrav. Denna passage i p. 15 är emellertid knapphändig och tämligen intetsägande. Mot bakgrund av rättslägets komplexitet är lämplighetsövervägandena därför inte tillfyllest ur ett rättskälleperspektiv. 5 5 Noga taget bör man troligtvis anse att HD:s culparegel medför bundenhet i egentlig mening bara om det är borgenären som befinns vara den mer oaktsamma parten och som sålunda förlorar sin rätt. Endast i det fallet görs en förändring av rättsförhållandet mellan parterna. 56 Samuelsson, a.a., s. 59 f.; Samuelsson, J., Avtalstolkning på europeiska. Del II: Reglerna, SvJT 2012 s. 997 f.; se och jfr Vahlén, L., Avtal och tolkning, 1960, s. 140–142, Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, s. 56 f., Karlgren, H., Passivitet. En köprättslig och allmänt avtalsrättslig studie, 1965, s. 57 f., Cervin, U., Om passivitet inom civilrätten, 1960, s. 126, Björkdahl, a.a., s. 248 f., Lehrberg, Avtalstolkning, s. 88 och Förslag, 1914, s. 47. Jfr dock NJA 1922 s. 389. Detta kan också jämföras med culpa som en regel vid avtalstolkning; se t.ex. Samuelsson, Fullmaktsläran, s. 60 not 162 med hänv. och Lehrberg, a.a., s. 286 ff. för kontext och fördjupning. 57 Nyligen har det skett en liknande rättsutveckling även i dansk rätt; se rättsfallen U 2019.1192 H, U 2019.1197 H, U 2021.2320 H, U 2022.411 H och U 2022.414 H från Danmarks Højesteret. Dessa rättsfall har kommenterats av Udsen; se Udsen, H., Aftaleretlig hæftelse ved misbrug af digital signatur i dansk ret, SvJT 2023 s. 511 ff. 58 Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 245. 5 9 Se not 23 ovan. 60 Håstad, a.a., s. 328 f. Samuelsson har tolkat rekvisiten på ett liknande sätt; se Samuelsson, Fullmaktsläran, s. 95. Jfr Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, s. 349. 61 Jfr Svensson, a.st. Se Förslag, 1914, s. 95. 62 Håstad, a.a., s. 329; Samuelsson, a.a., s. 96; Svensson, Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?, s. 831; jfr Vahlén, a.a., s. 154. Se härtill 23 § 2 st. lagen (1991:351) om handelsagentur. 63 Se och jfr Samuelsson, a.a., s. 95 f. 6 4 Se t.ex. Mossberg, O., Avtalets räckvidd I: Om avtals tredjemansverkningar, särskilt vid tredjemansavtal och direktkrav, 2020, s. 26 f. not 51; Lindskog, Betalning, 2022, s. 337 not 1099; jfr Dotevall, R., Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, 1998, s. 119; jfr Samuelsson, a.a., s. 96 f. Se härtill Hessler, H., Svensk rättspraxis. Växel- och checkrätt 1963–1975, SvJT 1977 s. 269 ff. 65 Det bör dock framhållas att det inte är helt klart hur rättsfallet ska tolkas. I doktrinen förekommer olika uppfattningar; se t.ex. Lindskog, a.a., s. 337 f. not 1099 för en alternativ tolkning. En invändning mot tolkningen som presenteras i denna artikel är att om culpa förordas för kravet på avgivarvilja vid passivitet (se avsnitt 2.2 ovan), så bör prejudikatet tolkas så att bundenheten faktiskt grundades på fullmakt, men att HD blott utgick från culpa för kravet på avgivarvilja; jfr Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, s. 112. Förfalskning torde emellertid aldrig kunna resultera i bundenhet enligt rättshandlingslärans vanliga modell. 6 6 Observera att vi här, avsnitt 3.3, alltjämt befinner oss i dissens-/misstagsreglernas paradigm. 6 7 Paragrafen ska inte läsas motsatsvis; se prop. 1972:5, s. 568. 68 Jfr principen om culpa in contrahendo; se och jfr t.ex. NJA 1963 s. 105, Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 150 f., NJA 2014 s. 684 p. 20, J. Ramberg & C. Ramberg, a.a., s. 90–95 och Hellner, J. & Radetzki, M., Skadeståndsrätt, 12 uppl., 2023, s. 88. 69 Förutsatt att det inte finns någon motprestation vid bundenhet; se Unnersjö, A., Skadeståndströskeln och bundenhetströskeln vid orsakande av befogad fullmaktstillit, Ny Juridik 2:23, s. 23 f. 70 Också Arvidsson & Gorton har noterat denna möjlighet; se Arvidsson & Gorton, a.a., s. 121. 71 Lund, a.a., s. 43; se och jfr Norlén, A., Oskälighet och 36 § avtalslagen, 2004, s. 290 f. Se härtill prop. 1975/76:81, s. 44. 7 2 Jfr dock Arvidsson & Gorton, a.a., s. 121. 73 Se a.st.

Hänvisas från p. 5 (s. 789)