Stycket

1.3.1 Fri bevisprövning Bevisvärderingen i svensk rätt bygger på principen om fri bevisprövning vilken stadgas i 35 kap. 1 § rättegångsbalken. Det finns ingen lagstiftning som uttryckligen beskriver hur prövningen ska gå till eller hur olika bevis ska tillmätas betydelse, utan det regleras till största del genom praxis. Rätten är fri att bedöma bevisens robusthet och styrka utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. I dispositiva mål bär parterna i regel ansvaret för att presentera och styrka sin talan medan åklagaren och rätten i indispositiva mål bär ett ansvar för att utredningen är tillräcklig. Utredningsansvaret innebär att rätten ska se till att ett mål är tillräckligt utrett för att kunna avgöras. Vid en misstänkt digital manipulation av bevis kan utredningsansvaret exempelvis innebära att rätten aktivt måste ifrågasätta och undersöka bevisens äkthet. Frågan blir då hur bevisprövningen ska ske när det blir allt svårare att avgöra om bevis är äkta. Flexibiliteten vid bevisvärderingen möjliggör en helhetsbedömning där hänsyn kan tas till alla relevanta faktorer. Samtidigt innebär den fria bevisprövningen att rätten och de övriga aktörerna i domstol bär ett stort ansvar för att upptäcka och hantera brister i bevismaterialet.s. 479