Närliggande

1.Omhändertagande och efterföljande hantering av föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott, s.k. bevisbeslag, regleras i 27 kap. RB. Bevisbeslag kan endast utgöra skriftliga handlingar och lösa föremål och består typiskt sett av all slags material som förväntas kunna inge kopplingar till gärningspersonen, såsom kläder, bilar, mobiltelefoner, datorer, alla slags vapen och brottsverktyg, handlingar som avslöjar identiteten, eller t.ex. kvitton och biljetter som används för att knyta gärningspersonen till en viss plats. Den myndighet som har verkställt beslaget ska i huvudregel ta egendomen i förvar men beslag ska dock endast bestå till dess att domen i ansvarsdelen har vunnit laga kraft. Enligt 27 kap. 8 § RB ska föremålet därefter lämnas åter till ägaren. Den person vars egendom har beslagtagits måste dock göra anspråk på föremålet. Enligt paragrafens andra stycke är lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (förverkandelagen) tillämplig i de fall då föremål inte hämtas, eller inte kan lämnas ut. Enligt 6 § samma lag skall beslagtagen egendom, som ingen rätteligen har gjort anspråk på, säljas, men om det inte kan göras, får egendomen förstöras. När det gamla bevismaterialet har beslagtagits och antingen återlämnats till ägaren, sålts, eller förstörts, finns det naturligtvis ingen möjlighet att göra nya tester eller analyser på materialet. Men det finns i regel gott om bevismaterial som inte omfattas av beslagsreglerna, eller som ingen gör anspråk på. Det är just dessa som brukar kallas spår och som artikeln handlar om. I slutbetänkandet av polisrättsutredningen från år 1995 framfördes att föremål av spårkaraktär som upphittas i anslutning till en brottsplats och som genom t.ex. besudlingar av olika slag kan förväntas ge ledtrådar om gärningsmannen, men som varken har något ekonomiskt eller annat värde, kan ”omhändertas informellt” utan att beslagsreglerna tillämpas på dem. Hur sådana föremål ska hanteras blev dock oreglerat. Förundersökningsutredningen från 2011 föreslog att bevarande av spår efter en nedlagd förundersökning och lagakraftvunnen dom ska säkerställas genom en särskild lag. Förslaget motiverades dels genom att det rör sig om föremål som typiskt sett bär information som kan tas fram genom nya forensiska tester och analyser, dels genom att skäl saknas för att tillmäta ägarintresset avgörande betydelse då föremålen av spårkaraktär saknar ekonomiskt värde, eller i alla fall har ett ringa sådant. Ett exempel som togs upp var att det saknas skäl att beslagta en tomburk, eller en cigarettfimp, enbart på grund av att de kan ha anträffats i en bostad – och därför anses vara i bostadsinnehavarens besittning – till skillnad från om samma föremål upphittats utomhus. Det påpekades även att enhetlig praxis på området saknades varför vad som beslagtagits resp. omhändertagits varierade mellan olika myndigheter och beslutsfattare. En särreglering ansågs även kunna leda till effektivisering av polisens arbete med tanke på de tidskrävande moment som administrationen av beslag innebär. Gällande bevarandetidens längd föreslogs, med vägledning av preskriptionsreglerna i 35 kap. 1 § brottsbalken (BrB), att spår skulle behöva sparas i max 30 år i enlighet med 35 kap. 6 § 3 st. BrB, samt att gallring av spår i mordfall, och vissa andra brott som saknar preskriptionstid enligt 35 kap. 2 § BrB borde istället ske först efter 70 år efter en nedlagd förundersökning och lagakraftvunnen dom.s. 554