När Almkvist, Förmögenhetsbrott och förmögenhetsrätt s. 489 skriver att: ”[R]ättshandlingsbegreppet hör till de mest teoretiskt omstridda frågorna i förmögenhetsrätten.”, så är det, vad gäller modern tid (om äldre tid, jfr i not 4 ovan och 7 nedan), delvis en sanning med modifikation (vilket Almkvist förvisso också antyder, se a.st. med hänv.). Oftare än om rättshandlingsbegreppet som sådant har man nämligen stridit om saker utifrån en viss, ofta outtalad, förståelse av begreppet, eller om fenomen där en (annan) förståelse av begreppet kunnat förändra slagfältet eller rent av omintetgöra tvisteföremålet. Det mest aktuella exemplet är nog fullmakt, där stora delar av den moderna rättsvetenskapliga diskussionen (efter Ussing och Grönfors) byggt på en viss, snäv, förståelse av rättshandlingsbegreppet (jfr t.ex. B. Lehrberg, SvJT 1996 s. 461 ff., eller Vahlén, Bidrag till avtalstolkningens systematik, JFT 1964 s. 385 f.) vilken skapat ett behov av alternativa ”förklaringsmodeller” (t.ex. fullmakts- och avtalsgrundande rättsfakta). Här finns dock även ett färskt motexempel, genom J. Samuelssons stridslystna första del i en planerad serie om Svensk avtalsrätt, titulerad Fullmaktsläran, där han dogmatiskt artikulerar svensk rätts fullmaktslära genom att relatera den till den allmänna rättshandlingsläran. Anslaget leder till flera positioneringar: mot delar av den tidigare litteraturen, och mot HD, i synnerhet de kritiserade NJA 2014 s. 684 och NJA 2021 s. 1017 (se särskilt s. 201 ff.). Samuelssons kritik legitimeras med att han tar ställning för överordnade rättskällor, och då i synnerhet avtalslagen med förarbeten, och bokens mål beskrivs som att med utgångspunkt i de principer på vilka lagen bygger ”försöka åstadkomma den bästa möjliga förklaringen av nu gällande svensk rätt i fullmaktsfrågor” (s. 18) – som alltså skiljer sig från den HD artikulerat.
Hänvisas från p. 2 (s. 73)
När Almkvist, Förmögenhetsbrott och förmögenhetsrätt s. 489 skriver att: ”[R]ättshandlingsbegreppet hör till de mest teoretiskt omstridda frågorna i förmögenhetsrätten.”, så är det, vad gäller modern tid (om äldre tid, jfr i not 4 ovan och 7 nedan), delvis en sanning med modifikation (vilket Almkvist förvisso också antyder, se a.st. med hänv.). Oftare än om rättshandlingsbegreppet som sådant har man nämligen stridit om saker utifrån en viss, ofta outtalad, förståelse av begreppet, eller om fenomen där en (annan) förståelse av begreppet kunnat förändra slagfältet eller rent av omintetgöra tvisteföremålet. Det mest aktuella exemplet är nog fullmakt, där stora delar av den moderna rättsvetenskapliga diskussionen (efter Ussing och Grönfors) byggt på en viss, snäv, förståelse av rättshandlingsbegreppet (jfr t.ex. B. Lehrberg, SvJT 1996 s. 461 ff., eller Vahlén, Bidrag till avtalstolkningens systematik, JFT 1964 s. 385 f.) vilken skapat ett behov av alternativa ”förklaringsmodeller” (t.ex. fullmakts- och avtalsgrundande rättsfakta). Här finns dock även ett färskt motexempel, genom J. Samuelssons stridslystna första del i en planerad serie om Svensk avtalsrätt, titulerad Fullmaktsläran, där han dogmatiskt artikulerar svensk rätts fullmaktslära genom att relatera den till den allmänna rättshandlingsläran. Anslaget leder till flera positioneringar: mot delar av den tidigare litteraturen, och mot HD, i synnerhet de kritiserade NJA 2014 s. 684 och NJA 2021 s. 1017 (se särskilt s. 201 ff.). Samuelssons kritik legitimeras med att han tar ställning för överordnade rättskällor, och då i synnerhet avtalslagen med förarbeten, och bokens mål beskrivs som att med utgångspunkt i de principer på vilka lagen bygger ”försöka åstadkomma den bästa möjliga förklaringen av nu gällande svensk rätt i fullmaktsfrågor” (s. 18) – som alltså skiljer sig från den HD artikulerat.s. 73