Enligt Lindskog, Betalning, 2022, s. 152, fordras såväl mottagarens befogade tillit som betalarens måste-insikt om denna för att en penningöverföring avtalsrättslig ska kunna klassificeras som en disposition. Han anser alltså att det inte är tillräckligt med mottagarens befogade tillit. Med en sådan uppfattning blir distinktionen enklare mellan den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen och den som gäller enligt läran om condictio indebiti, eftersom den senare inte innefattar ett krav på måste-insikt hos betalaren. Min uppfattning är emellertid att måste-insikt hos betalaren inte är en nödvändig betingelse för att det ska röra sig om en avtalsrättslig disposition. Detta stöds av Fastighetsmäklarens klientmedelskonto, där HD i p. 19 uttalade att en betalning kan ha en rättsgrund även om den berodde på ett misstag från betalarens sida, under förutsättning att mottagaren med hänsyn till omständigheterna hade anledning att uppfatta betalningen som en betalning med rättsgrund. Jämför även Tandvårdsstödet p. 7 och vad som sägs därom i not 75 ovan. Jämför dessutom HD:s uttalanden i Den ej återuppväckta fordran NJA 2018 s. 805 p. 7, om allmänna principer för tolkning av rättshandlingar och betydelsen av befogad tillit. I övrigt kan här hänvisas till den debatt som har följt efter HD:s praxis i Reseföretagsrepresentanten NJA 2013 s. 659, Divisionschefen NJA 2014 s. 684 och Låneavtalet med Svea Ekonomi NJA 2021 s. 1017 om så kallade tillitsfullmakter, se Unnersjö, A., Skadeståndströskeln och bundenhetströskeln vid orsakande av befogad fullmaktstillit, Ny Juridik 2:23 s. 17 ff. med hänvisningar i not 2, samt Lundberg, K., Ännu något mera om tillitsfullmakt, JT 2023–24 s. 227 och Svensson, O., Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?, SvJT 2023 s. 812 ff.
Hänvisas från p. 7 (s. 445)
Enligt Lindskog, Betalning, 2022, s. 152, fordras såväl mottagarens befogade tillit som betalarens måste-insikt om denna för att en penningöverföring avtalsrättslig ska kunna klassificeras som en disposition. Han anser alltså att det inte är tillräckligt med mottagarens befogade tillit. Med en sådan uppfattning blir distinktionen enklare mellan den avtalsrättsliga tillitsgrundsatsen och den som gäller enligt läran om condictio indebiti, eftersom den senare inte innefattar ett krav på måste-insikt hos betalaren. Min uppfattning är emellertid att måste-insikt hos betalaren inte är en nödvändig betingelse för att det ska röra sig om en avtalsrättslig disposition. Detta stöds av Fastighetsmäklarens klientmedelskonto, där HD i p. 19 uttalade att en betalning kan ha en rättsgrund även om den berodde på ett misstag från betalarens sida, under förutsättning att mottagaren med hänsyn till omständigheterna hade anledning att uppfatta betalningen som en betalning med rättsgrund. Jämför även Tandvårdsstödet p. 7 och vad som sägs därom i not 75 ovan. Jämför dessutom HD:s uttalanden i Den ej återuppväckta fordran NJA 2018 s. 805 p. 7, om allmänna principer för tolkning av rättshandlingar och betydelsen av befogad tillit. I övrigt kan här hänvisas till den debatt som har följt efter HD:s praxis i Reseföretagsrepresentanten NJA 2013 s. 659, Divisionschefen NJA 2014 s. 684 och Låneavtalet med Svea Ekonomi NJA 2021 s. 1017 om så kallade tillitsfullmakter, se Unnersjö, A., Skadeståndströskeln och bundenhetströskeln vid orsakande av befogad fullmaktstillit, Ny Juridik 2:23 s. 17 ff. med hänvisningar i not 2, samt Lundberg, K., Ännu något mera om tillitsfullmakt, JT 2023–24 s. 227 och Svensson, O., Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?, SvJT 2023 s. 812 ff.s. 445