1 · Inledning

1.I både Sverige och Norge är fullgörelsetalan (fullbyrdelsesøksmål) och fastställelsetalan (fastsettelsessøksmål) centrala civilprocessuella taleformer. Den senare regleras i de båda rättsordningarna på ett ganska likartat sätt. För prövningen av fastställelsetalan förutsätts enligt RB 13 kap. 2 § första stycket att käranden framställer ett yrkande gällande huruvida ett rättsförhållande består eller icke består. Samtidigt utpekas i RB 13 kap. 2 § andra och tredje stycket ytterligare två möjligheter varigenom fastställelsetalan kan tillåtas. Andra stycket ger domstolen möjlighet att i dom fastställa ett rättsförhållande (eller avsaknaden av ett sådant) prejudiciellt, i ett pågående mål vars avgörande är beroende av detta prejudiciella rättsförhållande, som är stridigt mellan parterna. Tredje stycket anger att fastställelsetalan kan tillåtas om det är stadgat i annan lag. I sistnämnda fall anges förutsättningarna för fastställelsetalans tillåtlighet inte närmare i rättegångsbalken och dessa omfattar inte heller, sett till ordalydelsen i 13 kap. 2 §, något krav på att fastställelsetalan ska gälla huruvida ett rättsförhållande består eller inte består.s. 353

2.Innebörden av begreppet rättsförhållande är genom första och andra styckets utformning såsom processförutsättning avgörande för huruvida fastställelset alan ska få prövas. Varken lag eller förarbeten har emellertid definierat hur rättsförhållandebegreppet närmare ska förstås och avgränsas. Istället har dess innebörd utvecklats i rättspraxis, och problematiserats i doktrin. Distinktionen mellan en rättsfråga knuten till konkreta omständigheter som åberopats av käranden å ena sidan, och en abstrakt lagtolkningsfråga, som saknar sådan anknytning, har därvid blivit central vid prövningen av huruvida fastställelsetalan ska prövas i sak. Också distinktionen mellan sak- och rättsfråga är en skiljelinje i sammanhanget. Medan rena sakförhållanden inte kan göras till föremål för en fastställelsetalan, kan ett (konkret) rättsligt förhållande (eller icke-förhållande) mellan parterna fastställas, om det är av betydelse för en rättsföljd mellan parterna. Graden av konkretion i kärandens talan är med andra ord i flera avseenden av betydelse för att en fastställelsetalan ska vara tillåtlig enligt allmänna civilprocessuella regler.s. 354

3.Också i norsk rätt är distinktionerna mellan en konkret rättsfråga och en abstrakt lagtolkningsfråga å ena sidan, och en konkret rättsfråga och en sakfråga centrala för prövningen av fastställelsetalans tillåtlighet. För att fastställelsetalan (fastsettelsessøksmål) ska upptas till prövning förutsätts i Norge liksom i Sverige – åtminstone som utgångspunkt – att yrkandet avser fastställelse av ett rättsförhållande (rettsforhold). Sedan ny civilprocessuell lagstiftning antogs 2005 är emellertid åtskillnaden mellan taleformerna fastställelsetalan och fullgörelsetalan mindre synlig än tidigare. Istället för att ange processförutsättningar som är specifika för fastställelsetalan, innehåller den nya tvisteloven ett för taleformerna gemensamt lagrum (§ 1-3), som inte uttryckligen förutsätter att talan i något avseende ska gälla ett rättsförhållande. Någon förändring i tidigare gällande rättsläge med avseende på processförutsättningarna för fastställelsetalan var emellertid enligt tvistelovens förarbeten inte avsedd. Likväl har emellertid en förändring under senare år kunnat noteras i rättspraxis, där kravet på att fastställelsetalan ska avse ett rättsförhållande i meningen en konkret rättsföljd som är gällande mellan parterna, har mjukats upp.s. 354

4.Syftet med föreliggande arbete är att jämföra hur krav på talans konkretion präglar möjligheten att väcka en fastställelsetalan i svensk respektive norsk civilprocess. Vad avser svensk rätt, kommer analysen främst att koncentreras till begreppet rättsförhållande i RB 13 kap. 2 § första och andra stycket, med avseende på vilka krav på talans konkretion som ställs. Även bestämmelsens tredje stycke kommer, i mer begränsad utsträckning, att behandlas. Rättsförhållandebegreppet har omskrivits i juridisk doktrin där det å ena sidan konstaterats vara svårtillämpat, men där å andra sidan också den tillämpning det givits har kritiserats. Diskussionen om fastställelsetalans tillåtlighet har på senare år fått förnyad aktualitet med anledning av åtminstone tre rättsfall, som på olika sätt och i olika materiellrättsliga kontexter aktualiserat frågan om en kärande som gör gällande att hennes rättigheter överträtts, under vissa omständigheter har rätt att få det fastställt i dom. Fallen vävs i någon mån in i den diskussion som förs mot slutet av artikeln. Även om de egentligen var för sig förtjänar en mer ingående granskning, finner jag ett värde i att här betrakta dem tillsammans, mot den relief rättskomparationen skapar.s. 355

5.Man kan fråga sig vilken betydelse innebörden av rättsförhållandebegreppet har i ett vidare perspektiv. Att höja blicken är viktigt i ett sammanhang där överväganden görs i fråga om hur fastställelsetalan bör tillämpas. Frågan om ”vad som står på spel” lyfter jag därför mycket kort allra först i avsnitt 2 nedan. I avsnitt 3 görs nedslag i vissa, för den fortsätta framställningen centrala, konstitutionella och civilprocessuella frågor, i syfte att ge en grundläggande jämförande orientering. I anslutning till det förklarar jag också de metodologiska över väganden som ligger till grund för den komparativa undersökningen. I avsnitt 4 undersöks sedan den norska regleringen av fastställelsetalan och huvuddragen i hur den förståtts och tillämpats, i jämförelse med svensk rätt och nämnda aktuella svenska fall. Ramen för jämförelsen sätts i första hand av rättsförhållandebegreppet i RB 13 kap. 2 §. Som kommer att visas görs emellertid i norsk rätt vissa av de överväganden som för svenskt vidkommande aktualiseras genom tolkningen av rättsförhållandebegreppet, numera istället genom en prövning av andra rekvisit. Sist dras några slutsatser i avsnitt 5.s. 355