Närliggande

4.Åtskillnaden mellan en rättsligt grundad talan och en på andra normer grundad sådan har inte uppmärksammats på samma sätt vid prövningen av vad som utgör ett rättsförhållande enligt RB 13 kap. 2 §, även om närliggande överväganden görs. I svensk kontext framhålls istället regelmässigt att kravet på att talan ska gälla ett rättsförhållande innebär att rena sakförhållanden, dvs. enbart existensen av faktiska omständigheter, inte får göras till föremål för fastställelsetalan. Innebörden av detta torde i viss mån sammanfalla med det norska kravet på att talan ska vara rättsligt grundad. Till exempel kan inom ramen för fastställelsetalan, jämförelsevis, inte heller enligt svensk rätt prövas huruvida en viss metod för bakteriologisk kontroll av livsmedel är tillförlitlig. Tillförlitligheten i en sådan metod låter sig nämligen inte bestämmas av en rättsregel, utan skulle, får man förmoda, med svenskt synsätt betraktas som ett sakförhållande, vilket inte kan fastställas av domstol. Men den i svensk rätt förda diskussionen gällande åtskillnaden mellan sakförhållanden och rättsförhållanden gäller inte på samma uttryckliga sätt karaktären av den norm enligt vilken käranden gör gällande att någonting ska fastställas. Den innebörd begreppet sakförhållande givits i rättstillämpningen och doktrin har istället problematiserats, varvid det ifrågasatts att faktiska och rättsliga förutsättningar kategoriskt kan åtskiljas. Lindell har menat att ett sakförhållande – konkreta fakta – som kan subsumeras under en rättsregel antar karaktären av ett rättsförhållande, som kan göras till föremål för fastställelsetalan (också om fastställelseyrkandet som sådant inte avser en rättsföljd mellan parterna), under förutsättning att det knyts till en preciserad rättsföljd. Andersson har instämt i uppfattningen att man inte strikt bör fordra att domslutet ska avse en rättsföljd. Också ett sakförhållande som kan subsumeras under en rättsregel (dvs. vad som med norsk terminologi menas med rettskrav) ska enligt honom kunna prövas inom ramen för fastställelsetalan. Andersson har emellertid uttryckt det på så vis att även en ren rättsfråga ska kunna prövas, förutsatt att den kan kopplas till ett konkret rättsförhållande, inbegripande en konkret rättsföljd. Att fastställelsetemat relateras till en eller flera tillräckligt preciserade rättsföljder fyller syftet att precisera processföremålet och göra konsekvenserna av tvisten överblickbara för parter och domstolar. Detta bör enligt Andersson vara vad som tillmäts avgörande betydelse för fastställelsetalans tillåtlighet. Samtidigt framhålls i annan doktrin alltjämt att rättsförhållanderekvisitet som sådant innebär ett krav på att fastställelseyrkandet ska avse en konkret rättsföljd mellan parterna, vilket också är den uppfattning som Ekelöf och Boman synes ha representerat. I nylig svensk rättspraxis har Högsta domstolen inte tydligt intagit varken den ena eller andra av ovanstående positioner. Som ska utvecklas nedan förefaller det i Norge inte vara så att fastställelseyrkandet ska avse en konkret rättsföljd mellan parterna för att talan ska vara tillåtlig – snarare betonas huruvida parterna har ett konkret behov av att rättsförhållandet fastställs. HD har emellertid fortsatt betonat att talan ska anknyta till en rättsföljd, att denna måste ha en tillräckligt tydlig koppling till de konkreta omständigheter som åberopas som grund, samt att rättsförhållandet som talan gäller måste vara så preciserat att fastställelsedomens verkan kan överblickas. Som jag ska återkomma till nedan har kravet på anknytning till rättsföljd tolkats förhållandevis snävt, närmast som att rättsföljden ska framgå av domslutet.s. 365