Närliggande

19.I Klimattalan yrkades i en individuell grupptalan att domstolen ska fastställa att det utgör en kränkning av kärandens rättigheter enligt artikel 2, 3 och 8 EKMR att svenska staten bl.a. underlåter att vidta tillräckliga och adekvata åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser, och därmed inte begränsar risken för negativa konsekvenser av antropogena klimatförändringar för käranden. I stämningsansökan hänvisas till att de rättighetskränkningar som görs gällande medför en rätt till skälig gottgörelse, men frågan om ersättning omfattas inte av målet. Käranden, som likt gruppmedlemmarna är en ung person, gör gällande att klimatförändringarna redan idag drabbar honom och gruppmedlemmarna och att de kommer att drabba dem än värre i framtiden, genom bl.a. skogsbränder, torka och översvämningar som får konsekvenser för deras hälsa och hur de kan leva sina liv. Frågan om fastställelsetalans tillåtlighet hissades till Högsta domstolen med stöd av RB 56 kap. 13 §. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd, och sedermera beslut den 19 februari 2025. I det senare befanns den i målet aktuella fastställelsetalan inte tillåtlig. Samtidigt klargjorde Högsta domstolen att det finns en möjlighet att med stöd av 13 kap. 2 § tredje stycket och EKMR tillåta fastställelsetalan när så krävs enligt artikel 6 i konventionen.s. 377