1.I det följande avsnittet behandlas regleringen av tvångsmedelsanvändningen i säkerhetszoner. De aspekter som behandlas är samma som i föregående avsnitt, d.v.s. de rekvisit som måste vara uppfyllda för att kroppsvisitera och genomsöka fordon, vilken verkan ett tvångsmedelsbeslut har, vem som fattar beslut om tvångsmedel och förfarandet vid tvångsmedelsanvändning. Inom det geografiska område som utgör en säkerhetszon är det under vissa förutsättningar möjligt att kroppsvisitera personer och genomsöka transportmedel. Dessa förutsättningar är (1) vapensökande syfte, (2) förhöjd risk samt (3) behovs- och proportionalitetsavvägning, av vilka de två förstnämnda framgår av 22 a § PL.s. 176
2.Beträffande rekvisitet vapensökande syfte framgår av lagtexten att ovan nämnda tvångsmedel får användas om syftet med den aktuella tvångsmedelsanvändningen är att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Med vapen eller andra farliga föremål avses enligt förarbetena bl.a. skjutvapen enligt vapenlagen (1996:67), föremål som omfattas av lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra föremål samt explosiva varor enligt lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor. Då syftet skall vara att söka efter farliga föremål blir det inte aktuellt att söka i riktigt små utrymmen – t.ex. en liten ficka eller ett litet fack i en bil – där farliga föremål omöjligen kan rymmas; detta överensstämmer med vad som gäller vid s.k. skyddsvisitation med stöd av 19 § första stycket 1 PL, där syftet är att ta hand om vapen och andra farliga föremål.s. 176
3.Då det gäller rekvisitet förhöjd risk är lagtexten formulerad så att den aktuella tvångsmedelsanvändningen är tillåten i den utsträckning det behövs för att förebygga eller förhindra den brottsliga verksamhet som zonen har införts för att motverka. I förarbetena har detta rekvisit förtydligats på så sätt att det måste föreligga en förhöjd risk för att ett farligt föremål kommer till användning vid den brottslighet som säkerhetszonen har införts för att motverka. Detta innebär att helt slumpvisa kroppsvisitationer och genomsökningar – likt sållningsprov (d.v.s. utandningsprov som tas med stöd av 2 § lagen (1976:1090) om utandningsprov) – inte är tillåtna. Vidare sägs i förarbetena att allmänna spekulationer eller antaganden inte kan läggas till grund för bedömningen, liksom att faktisk eller förmodad etnicitet på den som utsätts för tvångsmedel inte utgör en förhöjd risk. Som exempel på förhöjd risk nämns istället i förarbetena följande: ”Som exempel kan det finnas grund för ett ingripande om en person eller ett transportmedel motsvarar en riskprofil eller liknande som har arbetats fram med hjälp av polisiär erfarenhet eller underrättelser. Detsamma kan gälla om en person tidigare har varit involverad i allvarlig våldsbrottslighet eller beter sig avvikande. Vidare kan klädsel och liknande i vissa fall motivera ett ingripande, såsom om den tyder på att personen i fråga kan ha koppling till de grupper som är i konflikt eller på att personen kan ha ett farligt föremål på sig.” Med andra ord ger rekvisitet förhöjd risk beslutsfattarna ett omfattande tolkningsutrymme. Exempelvis går det att ställa sig frågan vad ett avvikande beteende kan innebära – kan det exempelvis räcka med att en person visar en ovilja att svara på frågor eller undviker ögonkontakt med polisen?s. 176
4.Angående behovs- och proportionalitetsavvägning utgör både behovsprincipen och proportionalitetsprincipen två av de grundläggande principer som gäller för all tvångsmedelsanvändning, såväl beträffande beslutsfattandet som verkställigheten, och dessa principer kommer också till uttryck i 8 § första stycket PL. Som tidigare nämnts (i avsnitt 3.1) innebär proportionalitetsprincipen att skälen för åtgärden skall uppväga det intrång eller men i övrigt som den kan innebära för enskilda eller något annat motstående intresse. Att behovsprincipen skall vara uppfylld innebär att det skall finnas ett påtagligt behov av att använda tvångsmedlet för att uppnå ett visst ändamål, att tvångsmedlet är verkningsfullt för att uppnå detta ändamål och att tvångsmedlet för den enskilde utgör den minst ingripande åtgärden för att uppnå ändamålet. Dessa principer finns dock inte uttryckta i lagtexten annat än genom att verbet ”får” används i 22 a § PL. I förarbetena uttalas angående behovs- och proportionalitetsprinciperna att tvångsmedelsanvändning mot barn skall ske med särskild omsorg – bl.a. skall ett ingripande vara förenligt med Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) – och att mer hänsyn skall tas ju yngre barnet är.s. 177
5.Då det gäller förutsättningarna för tvångsmedelsanvändning är det framför allt rekvisitet påtaglig risk – ett begrepp som framgår av förarbetena och inte av lagtexten – som innebär tolkningssvårigheter. Att tvångsmedelsa nvändning är tillåten endast i den utsträckning det behövs för att förebygga eller förhindra den brottsliga verksamhet som zonen har införts för att motverka innebär att tolkningen måste ske utifrån Polismyndighetens beslut att införa en säkerhetszon. Då det oftast inte är samme person som beslutar om inrättandet av säkerhetszonen och tvångsmedelsanvändningen (se avsnitt 3.2) kräver det tydlighet i beslutet rörande syftet bakom säkerhetszonen (se avsnitt 4.1). Exempelvis kan det i beslutet behöva anges vad den bakomliggande konflikt som ligger till grund för beslutet består i, så att den enskilde polisen skall kunna fatta adekvata tvångsmedelsbeslut för att förhindra eller förebygga brottslig verksamhet.s. 178
6.Är alla tre rekvisiten uppfyllda finns förutsättningar för polisman att besluta om att kroppsvisitera en person på allmän plats och genomsöka transportmedel på allmän plats. Vad som avses med kroppsvisitation framgår av 28 kap. 11 § tredje stycket RB, som innehåller en legaldefinition som är tillämplig även för annan lagstiftning än RB. För det första omfattar en kroppsvisitation undersökningar av kläder och annat som någon bär på sig. Vidare tar detta begrepp sikte på undersökningar av kläder och andra föremål som någon har med sig. Verkan av ett beslut om kroppsvisitation är således att det är tillåtet för polis att genomföra sådana undersökningar.s. 178
7.Genomsökning av transportmedel företer likheter med tvångsmedlet husrannsakan. Med transportmedel avses enligt förarbetena fordon enligt 2 § lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner, men också exempelvis båtar och tåg. I flera rättskällor görs gällande att exempelvis en bil utgör ett slutet förvaringsställe – som i brottsutredningar kräver en husrannsakan enligt 28 kap. 1 § för att genomsökas – men det torde även finnas transportmedel som inte är att betrakta som slutna förvaringsställen, vilket torde vara anledningen till att lagstiftaren har undvikit begreppet husrannsakan. Icke desto mindre är verkan av ett beslut om genomsökning av transportmedel detsamma som en husrannsakan, nämligen att det är tillåtet för polis att tränga in i transportmedlet och att genomsöka det.s. 178
8.Tvångsmedelsanvändningen enligt de nya bestämmelserna är dock begränsad till allmänna platser och transportmedel på allmänna platser – befinner sig exempelvis en bil i ett privat garage är en genomsökning av denna bil inte möjlig med stöd av 22 a § PL. I förarbetena sägs att begreppet allmän plats skall ha samma innebörd som i brottsbalken (1962:700) och lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, vilket innebär att exempelvis gator, torg, parker och järnvägsstationer faller in under begreppet.s. 179
9.Trots att syftet med kroppsvisitationer och genomsökning av transportmedel i säkerhetszoner är att söka efter farliga föremål innehåller de nya bestämmelserna ingen utökad möjlighet att omhänderta dessa föremål. Påträffas det farliga föremål vid tvångsmedelsanvändningen torde dock i många fall ett brott aktualiseras – exempelvis vapenbrott, förseelse mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål samt förberedelse till vissa brott. Om så är fallet erbjuder bestämmelserna om beslag i 27 kap. RB relativt omfattande möjligheter till att beslagta föremål, särskilt med tanke på att dessa föremål är direkt tillgängliga för beslag och att beslagtagande enligt 27 kap. 1 § RB är möjligt vid alla typer av brott. I 22 a § PL sägs att en polisman får kroppsvisitera en person eller genomsöka ett transportmedel. Denna skrivning ger närmast intryck av att det är verkställigheten av tvångsmedel i säkerhetszoner som regleras i paragrafen. Det framstår dock som klart att det även är polismän som fattar beslut om tvångsmedel – då behörigheten att besluta och verkställa tillfaller samma person är detta inte en ovanlig lagstiftningsteknik i tvångsmedelssammanhang. Rent praktiskt torde beslutet i många fall fattas strax innan verkställighet sker, i vart fall såvitt avser kroppsvisitationer.s. 179
10.Med polisman avses enligt 4 § PL tjänsteman vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, om regeringen inte föreskriver något annat. Vissa preciserande bestämmelser återfinns i 2 § PF. Den enda förfaranderegel som uttryckligen är tillämplig på tvångsmedelsanvändning i säkerhetszoner återfinns i 27 § PL och rör skyldighet att föra protokoll. Enligt denna bestämmelse skall protokoll föras över kroppsvisitation, husrannsakan och liknande åtgärder enligt PL samt vid omhändertagande av föremål. Stadgandet är således tillämpligt i fråga om dylik tvångsmedelsanvändning med stöd av PL generellt, inte enbart i säkerhetszoner. I samband med att de nya reglerna om säkerhetszoner i PL infördes förtydligades i 27 § PL att skyldigheten att föra protokoll även omfattar kroppsvisitationer. Detta innebär för tvångsmedelsanvändning i säkerhetszoner att kroppsvisitationer och sådana genomsökningar av transportmedel som utgör husrannsakningar helt klart omfattas av skyldigheten att föra protokoll, och att det kan argumenteras för att andra genomsökningar av transportmedel än husrannsakningar är att betrakta som en ”liknande åtgärd” enligt lagrummet.s. 180
11.Då det gäller kroppsvisitationer, husrannsakningar och andra tvångsmedel som används med stöd av RB:s regler finns betydligt fler förfaranderegler. I den juridiska litteraturen har det – beträffande kroppsvisitationer – argumenterats för att det finns skäl att tillämpa vissa av dessa förfaranderegler analogivis vid användning av kroppsvisitationer som sker med stöd av PL (som ju är fallet med kroppsvisitationer i säkerhetszoner). Detta gäller exempelvis bestämmelserna i 28 kap. 13 § om att förrättning av mera väsentlig omfattning – t.ex. en kroppsvisitation som innefattar en undersökning av underkläder – skall verkställas inomhus och i avskilt rum och att kroppsvisitation av en kvinna som huvudregel inte får verkställas av någon annan än en kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. På liknande sätt kan det argumenteras för att vissa av de förfaranderegler som gäller för husrannsakningar med stöd av RB – exempelvis stadgandet i 28 kap. 6 § om att det vid husrannsakan ej må förorsakas mer olägenhet eller skada än vad som är oundgängligen nödvändigt – även bör tillämpas då det gäller husrannsakningar som sker med stöd av PL.s. 180
12.Värt att notera är att det saknas överklaganderegler för beslut om kroppsvisitationer och genomsökning av transportmedel i säkerhetszoner; samma sak gäller för beslut om kroppsvisitationer och husrannsakningar med stöd av RB, med undantag av de fall då rätten beslutar om dylik tvångsmedelsanvändning. Detta hänger samman med att såväl kroppsvisitationer som husrannsakningar är s.k. momentana – d.v.s. kortvariga – tvångsmedel, vilket innebär att tvångsmedlen normalt sett upphör innan de hinner bli föremål för överprövning – enligt den s.k. deserta mål-doktrinen kan ju mål som inte längre kan vara föranleda någon åtgärd inte vara föremål för prövning.s. 181
13.Sammanfattningsvis kan sägas att regleringen av förfarandet vid tvångsmedelsanvändning i säkerhetszoner – i likhet med annan förfarandereglering vid tvångsmedelsanvändning med stöd av PL – är ytterst fragmentarisk. Som framgått kan det dock argumenteras för att tillämpa vissa av RB:s förfaranderegler även här.s. 181