1.Principen om taxeringsårets eller beskattningsperiodens slutenhet innes. 34
2.bär att rättskraften inte omfattar mer än ett taxeringsår eller en beskatts. 34
3.ningperiod.55 Denna princip medför att om avdragsrätten beträffande ens. 34
4.viss utgift, exempelvis beträffande en viss fackbok, har prövats ett taxes. 34
5.ringsår kan talan beträffande avdragsrätten för exakt samma utgifts. 34
6.väckas på nytt nästa, nästnästa och nästnästnästa taxeringsår.56s. 34
7.Principen om taxeringsårets eller beskattningsperiodens slutenhet avs. 34
8.ser endast den yttersta gränsen för en doms rättskraft. Det innebär atts. 34
9.frågan om något omfattas av en tidigare doms rättskraft endast aktualis. 34
10.seras om ny talan avser samma taxeringsår eller beskattningsperiod soms. 34
11.den tidigare domen. Om skattemyndigheterna står inför frågan om des. 34
12.kan ompröva eller inte, behöver de således i första hand endast undersös. 34
13.ka om det finns en dom beträffande samma taxeringsår eller beskatts. 34
14.ningsperiod, när de skall avgöra om det är möjligt att ompröva en frågas. 34
15.eller inte.57 Om det inte finns en dom beträffande samma taxeringsår els. 34
16.ler beskattningsperiod utgör rättskraften med säkerhet inte hinder förs. 34
17.omprövning. Först om det finns en dom avseende samma beskattningss. 34
18.period eller taxeringsår blir det aktuellt att undersöka om samma ellers. 34
19.en annan sak avgjorts genom denna dom.s. 34
20.Inom den dispositiva civilprocessrätten finns inte någon motsvarighets. 34
21.till principen om taxeringsårets eller beskattningsperiodens slutenhet.s. 34
22.Den klara uppdelning mellan olika taxeringsår respektive olika beskatt-s. 34
23.ningsperioder som finns i skattemål saknas i den dispositiva civilprocess. 34
24.Principen om taxeringsårets eller beskattningsperiodens slutenhet 35 sen. Därmed är inte sagt att tidsaspekten saknar betydelse för rättskraf tens omfattning i dispositiva tvistemål. Däremot utgör vissa bestämda perioder inte en absolut gräns för rättskraften i dispositiva tvistemål.s. 35
25.Skillnaden mellan skatterätten och civilprocessrätten beträffande principen om taxeringsårets eller beskattningsperiodens slutenhet illus treras med följande exempel.s. 35
26.A utför tjänster successivt till B under två år. När arbetet är utfört blir A ochs. 35
27.B oense om priset. Tingsrätten dömer B att betala 100 000 kr till A.s. 35
28.Skattemyndigheten ifrågasätter A:s redovisning och deklaration av ins. 35
29.komst hänförlig till tjänster som A har utfört till B. Länsrätten konstaterars. 35
30.att hälften av inkomsten skall beskattas år 1. Denna dom har inte rättskrafts-s. 35
31.verkan, utan endast bevisverkan, beträffande beskattning av resterande dels. 35
32.av inkomsten. Uppdelningen av inkomsten mellan år 1 och 2 grundar sig inte på någon verklig företeelse, eftersom A har utfört tjänsterna löpande och B har be talat under år 2.1 stället beror uppdelningen på principen om taxerings årets slutenhet, vilken i sin tur bygger på den formell- och materiellrättsliga konstruktionen med taxeringsår och andra beskattningsperioder.58s. 35
33.Något som kan sägas ha samband med principen om taxeringsårets eller beskattningsperiodens slutenhet är bestämmelsen i 4 kap. 13 § an dra stycket första punkten TL beträffande följdändringar.59 Denna be stämmelse innebär att omprövningsbeslut får meddelas även efter ut gången av det femte taxeringsåret om det föranleds av skattemyndighets taxeringsbeslut eller allmän förvaltningsdomstols beslut i mål om taxe ring avseende annat taxeringsår eller annan skattskyldig.60 Resultatet av en skattedom kan således ”spilla över” till en annan person eller till ett annat taxeringsår. Det är endast skattemyndigheten, och inte domstolar na, som kan initiera en följdändring.61s. 35
34.Som exempel på omprövning i form av följdändringar kan nämnas att en person yrkar avdrag för avskrivning hänförlig till en aktiverad forsknings- och utvecklingsutgift (FoU).62 Det saknas särskilda periodi seringsregler beträffande FoU-utgifter, vilket innebär att den skatterätts-s. 35
35.36 Skatteprocessens särdrags. 36
36.liga periodiseringen följer redovisningen.63 Om tvisten avser avskrivs. 36
37.ningens storlek år 3 och den skattskyldige vinner bifall för ett yrkandes. 36
38.om ett högt avdrag för avskrivning på grund av ett högt avskrivningsuns. 36
39.derlag, kan skattemyndigheten följdändra för åren 1 och 2, även om oms. 36
40.prövningstiden för dessa år har löpt ut. Följdändringar kan vara lämplis. 36
41.ga beträffande dessa år för att avskrivningen skall bli materiellt riktig is. 36
42.förhållande till domen. I detta exempel får domen beträffande ett taxes. 36
43.ringsår betydelse för andra taxeringsår.s. 36
44.Från rättskraftsperspektiv är det viktigt att notera att skattemyndigs. 36
45.hetens möjlighet att ompröva genom följdändring till fördel för den ens. 36
46.skilde inte är en rättskraftsfråga. För det första behöver skattemyndigs. 36
47.heten inte vänta tills beslutet beträffande ett annat taxeringsår har vuns. 36
48.nit laga kraft, innan dess att följdändringen görs.64 Följdändringen ärs. 36
49.därför inte någon direkt konsekvens av den första domens positiva rättss. 36
50.kraft.65 För det andra är följdändring inte obligatorisk, utan den kan is. 36
51.vissa fall underlåtas. Detta kan utläsas av lagtextens formulering meds. 36
52.användande av ordet får66 tillsammans med förarbetena, av vilka frams. 36
53.går att ordningen bör vara flexibel så att felaktigheter kan behandlas olis. 36
54.ka.67 Detta innebär, enligt förarbetena, bl.a. att följdändringar till fördels. 36
55.för den skattskyldige kan underlåtas om de avser ett mindre belopp.681s. 36
56.stället för att vara en rättskraftsfråga och ett brott mot principen oms. 36
57.taxeringsårets eller beskattningsperiodens slutenhet framstår möjlighes. 36
58.ten till följdändring snarare som en praktisk lösning för att skapa ens. 36
59.konsekvent beskattning. Domen tillmäts i dessa fall dock en myckets. 36
60.stark bevisverkan. Däremot kan omprövningen i form av följdändring,s. 36
61.liksom övriga omprövningsmöjligheter, anses vara ett undantag fråns. 36
62.taxerings- och andra beskattningsbesluts rättskraft.s. 36
63.I rättspraxis finns ett tydligt avsteg från principen om taxeringsåretss. 36
64.slutenhet. Detta avsteg avser internprissättning,69 vilken i stora drags. 36
65.innebär att närstående parter skall debitera ett marknadsmässigt priss. 36
66.Principen om taxeringsårets eller beskattningsperiodens slutenhet 37 mellan sig vid internationella transaktioner. I det s.k. Shellmålet7° utta lar Regeringsrätten:s. 37
67.”Det är inte uteslutet att ett prissättningssystem som i ett längre perspektivs. 37
68.är fullt godtagbart från armlängdssynpunkt leder till överdebitering ett års. 37
69.och underdebitering ett annat år eller att kostnader i form av överpriser uns. 37
70.der en följd av år kan leda till bättre inkomster eller uteblivna förluster i etts. 37
71.senare - kanske avsevärt senare - skede av affärsverksamheten. Det kan intes. 37
72.anses förenligt med det affärsmässiga betraktelsesättet som [...] skall anlägs. 37
73.gas att vid bedömningen av dessa och liknande fall sätta en gräns vid beskatts. 37
74.ningsåret. Mot denna bakgrund finner regeringsrätten att det kan varas. 37
75.nödvändigt att vid tillämpningen av 43 § 1 mom KL i vissa fall bryta igenoms. 37
76.principen om beskattningsårets slutenhet.”7 710 Längre fram i domen konstaterar Regeringsrätten att det inte är möjligt att generellt ange förutsättningarna för att genombryta principen om be skattningsårets slutenhet. I stället får frågan bedömas från fall till fall, exempelvis med beaktande av vilket samband som kunnat påvisas mel lan de åtgärder och de effekter som är hänförliga till beskattningsåret och motsvarande förhållanden under tidigare eller senare år.72s. 37
77.Det kan diskuteras om det genombrott i principen om taxeringsårets slutenhet som Regeringsrätten diskuterar är ett genombrott i materiellt eller processuellt hänseende. I Shellmålet var flera taxeringsår föremål för prövning, men det finns inte något som hindrar att ett internprissättningsmål avser endast ett taxeringsår. I materiellt hänseende är det, så som domstolen uttalar, nödvändigt att inte endast undersöka förhållan dena under ett år, utan under flera år, för att avgöra vad som är ett marknadsmässigt pris, dvs. ett pris som skulle ha avtalats mellan sinse mellan oberoende näringsidkare.73 Enligt min uppfattning innebär detta inte att rättskraften av en dom omfattande ett taxeringsår utsträcker sig till att även omfatta ytterligare taxeringsår. Om exempelvis en intern prissättning år 5 har konstaterats vara oklanderlig med beaktande av åren 0-4 omfattar enligt min uppfattning inte rättskraften av domen be träffande år 5 även åren 0—4. Ett talan om ett internprissättningsmål av seende år 4 torde därför kunna väckas. Däremot torde domen beträffan de taxeringsåret 5 ha stark bevisverkan beträffande de tidigare åren. Res. 37
78.38 Skatteprocessens särdrags. 38
79.geringsrätten förefaller nämligen ha uttalat sig om den materiella frågans. 38
80.och inte beträffande den processuella frågan om taxeringsårets betydelses. 38
81.för rättskraftens omfattning. Inte heller i internprissättningsmålen föres. 38
82.faller därför, enligt min uppfattning, principen om taxeringsårets ellers. 38
83.beskattningsperiodens slutenhet genombrytas i processuellt hänseende.s. 38
Kostnadsansvar och rättegångsmissbruk
1.Ett faktum som i den dispositiva civilprocessen kan verka processhäm-s. 38
2.mande är att den förlorande parten enligt huvudregeln ersätter den vins. 38
3.nande parten för dennes rättegångskostnader.74 I skatteprocessen finnss. 38
4.inte något motsvarande kostnadsansvar.75 I stället finns en möjlighet förs. 38
5.de skattskyldiga att få ersättning för sina kostnader för ombud eller bis. 38
6.träde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta till vara derass. 38
7.rätt i processen.76 Ersättning kan beviljas i följande fall.s. 38
8.1. Den skattskyldige vinner helt eller delvis bifall till sina yrkanden i ärendets. 38
9.eller målet.s. 38
10.2. Ärendet eller målet avser en fråga som är av betydelse för rättstillämps. 38
11.ningen.s. 38
12.3. Det finns synnerliga skäl för ersättning.77s. 38
13.Ovanstående punkter är alternativa och inte kumulativa.78 De behövers. 38
14.således inte föreligga samtidigt. Den enskilde kan få ersättning både bes. 38
15.träffande ordinära skattemål och förhandsbesked.79s. 38
16.I skattemål kan den enskilde således få sina rättegångskostnader täcks. 38
17.ta av allmänna medel, utan att riskera att behöva betala motpartenss. 38
18.kostnader. I värsta fall, sett från den enskildes perspektiv, måste den ens. 38
19.skilde bära sina egna rättegångskostnader. I dispositiva tvistemål mots. 38
20.svaras möjligheten av att få de egna kostnaderna täckta av risken att bes. 38
21.höva betala motpartens rättegångskostnader. Således finns inte motsvas. 38
22.Partsställning och partsintressen 39 rande incitament till att låta bli att processa i skattemål som i dispositiva tvistemål. Rättskraften kan därför, från processekonomiskt perspektiv, möjligen spela en större roll i skatteprocessrätten än i civilprocessrätten. Det bör dock understrykas att risken att betala motpartens rättegångs kostnader inte heller föreligger för domar i sådana förvaltningsrättsliga mål som saknar rättskraft.s. 39
23.I skatteprocessrätten föreligger inte någon möjlighet att såsom i civil processrätten döma någon, som för talan mot bättre vetande eller som förhalar processen, för rättegångsmissbruk.80 De enda straffsanktionerade förfarandena i FPL är störande av förhandling, fotografering i rätts salen, brott mot domstolens föreskrifter och förbud, och utan giltigt skäl röjande av vad som enligt rättens förordnande inte får uppenbaras.81 Även det faktum att möjligheten att döma någon för rättsgångsmissbruk saknas i skatteprocessrätten, torde därför möjligen kunna medföra att rättskraftsreglerna från processekonomiskt perspektiv framstår som sär skilt centrala.s. 39
Partsställning och partsintressen
1.Partsställningen kan anses skilja sig åt i skattemål och dispositiva tviste mål, eftersom skattemål generellt avser den skattskyldige mot beskattnings-/skattemyndigheten, medan dispositiva tvistemål generellt avser en enskild person mot en annan enskild person. Partsställningen den en skilde mot det allmänna föreligger i alla skattemål enligt TL, SBetL och LPP. Det kan dock noteras att även ett allmänt organ, exempelvis en kommun, kan vara skattskyldig i vissa fall.82s. 39
2.Däremot är partsställningen i dispositiva tvistemål mer komplicerad. Vad som tas upp i allmän domstol i form av ett dispositivt tvistemål styrs huvudsakligen av forumreglerna i 10 kap. RB.83 Av särskilt intresse för skatteprocessrätten är 10 kap. 17 § RB, enligt vilken allmän domstol inte är behörig att ta upp tvist som skall tas upp av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller enligt lag eller författning omedels. 39
3.40 Skatteprocessens särdrags. 40
4.bart skall prövas av skiljemän.M Trots ordalydelsen konstaterar Wenns. 40
5.ergren att förvaltningsdomstol faller in i kategorin annan myndighet äns. 40
6.domstol.^5 Den direkta anledningen till att skattemål handläggs i förvalts. 40
7.ningsdomstol och inte i allmän domstol är således inte partsställningen,s. 40
8.utan att det finns en specialreglering som ger förvaltningsdomstolars. 40
9.kompetens att döma i skattemål.88 8 645s. 40
10.Det allmänna kan vara part i mål om skatter vid allmän domstol, i des. 40
11.fall en enskild väcker talan mot staten för felaktig implementering av etts. 40
12.EG-direktiv. Det kanske mest kända skattemålet i allmän domstol tordes. 40
13.vara Stockholm Lindöpark, som handlades vid Solna tingsrätt i förstas. 40
14.instans.87 Målet avsåg skattskyldighet för mervärdesskatt och föranleds. 40
15.de ett förhandsavgörande av EG-domstolen.88 EG-domstolen konstates. 40
16.rade att skadeståndsskyldighet för staten förelåg.89 I skadeståndsmåls. 40
17.mot staten, exempelvis när skadeståndsanspråk reses mot skattemyndigs. 40
18.heten på grund av ett felaktigt beskattningsbeslut, företräder Justitie-s. 40
19.kanslern staten.90 I andra mål, som inte avser felaktig myndighetsutövs. 40
20.ning, kan staten i stället företrädas av behörig myndighet.91 Även skats. 40
21.temyndigheten kan således vara part i tvistemål i allmän domstol i måls. 40
22.som inte rör skadestånd på grund av felaktig myndighetsutövning. Partss. 40
23.konstellationen enskild mot skattemyndigheten är följaktligen inte exs. 40
24.klusivt förbehållen förvaltningsdomstolarna, även om denna partskons. 40
25.stellation framstår som betydligt vanligare förekommande i förvalts. 40
26.ningsdomstol än i allmän domstol.s. 40
27.En skillnad mellan det allmännas roll i ett tvistemål i förhållande tills. 40
28.i ett skattemål kan möjligen vara att det allmänna i tvistemålet företräs. 40
29.der ett enskilt intresse, medan det allmänna i skattemålet företräder atts. 40
30.allmänt intresse.92 I skattemålen kan intressemotsättningen avse ett ens. 40
31.Partsställning och partsintressen 41 skilt intresse i förhållande till ett allmänt intresse, medan tvistemålen av ser ett enskilt i förhållande till ett annat enskilt intresse.s. 41
32.I skattemål, där partsställningen är den enskilde mot det allmänna, är det karaktäristiska styrkeförhållandet att den enskilde yrkesmässigt inte arbetar med det slags processer skattemålet avser, medan företrädaren för det allmänna generellt gör det. Även här finns undantag, eftersom även skattetjänstemännen betalar skatt, och således kan uppträda som enskild part beträffande sin egen skatt, och det finns processförande om bud som är lika specialiserade som många skattetjänstemän.s. 41
33.I ett dispositivt tvistemål står det ofta den skattskyldige fritt att bryta förbindelserna med sin motpart efter avslutad tvist. Om exempelvis en affärsförbindelse resulterat i en tvist som slitits av domstol kan parterna ofta välja att avbryta affärsförbindelsen. I skattemål är situationen en annan. Så länge de enskilda uppbär inkomster, eller bedriver viss verk samhet som föranleder skattskyldighet, kommer de skattskyldiga att be finna sig i en relation med beskattnings-/skattemyndigheten. Detta beror på att det allmänna så att säga har ”monopol” på beskattningen och är en konsekvens av att skatterätten är offentligrättslig och tvingande. Lik nande situationer kan givetvis föreligga i tvistemål, om exempelvis en le verantör har monopolställning. Liksom beträffande den typiska parts ställningen i förvaltningsdomstol respektive allmän domstol är det såle des inte möjligt att fastslå att skattemål och dispositiva tvistemål alltid skiljer sig åt beträffande bundenheten vid motparten. Det kan endast konstateras att den enskilde generellt har svårare att bryta sina förbin delser med skattemyndigheten än med en affärspartner eller en annan motpart i ett dispositivt tvistemål.s. 41
34.Partsställningen vad beträffar vem som är part kan således variera i tvistemål, medan den i skattemål är en enskild mot det allmänna. Parts ställningen i skattemål, vad beträffar styrkeförhållandena mellan parter na kan också variera alltifrån att det allmänna till att den enskilde är markant starkare än sin motpart. Ett sätt för domstolen att i rättskraftshänseende hantera vem som är part och styrkeförhållandena mellan par terna är att använda sig av materiell processledning vad beträffar parter nas yrkanden och grunder. Förvaltningsprocessen torde lämna större ut rymme för domstolarna att använda sig av materiell processledning än vad den dispositiva tvistemålsprocessen gör,93 eftersom FPL är utformads. 41
35.42 Skatteprocessens särdrags. 42
36.utifrån att partsställningen är den enskilde mot det allmänna och att olis. 42
37.ka styrkeförhållanden råder mellan parterna.94 Förvaltningsdomstolars. 42
38.na uppmanas också i förarbetena till TL att tillämpa en kraftfull mates. 42
39.riell processledning vid identifikationen av saken, dvs. föremålet förs. 42
40.rättskraften, i skatteprocessen.95 Den materiella processledningen torde,s. 42
41.och bör enligt min uppfattning, i skattemål liksom i dispositiva tvistemåls. 42
42.variera beroende på parternas styrkeförhållanden.96 När den skattskyls. 42
43.dige har ett ombud kan det vara lämpligt för domstolarna att inta etts. 42
44.mer passivt förhållningssätt beträffande saken, i stället för att ägna sigs. 42
45.åt den i förarbetena föreslagna kraftfulla materiella processledningen.97s. 42
46.Det faktum att den enskilde inte kan göra sig av med sin motpart is. 42
47.skattemål men däremot har större möjlighet till detta i ett dispositivts. 42
48.tvistemål, torde inte vara av större betydelse från rättskraftsperspektiv.s. 42
49.Möjligen kan det dock, tillsammans med den ovan nämnda principens. 42
50.om taxeringsårets eller beskattningsperiodens slutenhet, leda till atts. 42
51.samma skattskyldiga person får en större erfarenhet av samma slags pros. 42
52.cesser. Om en skattskyldig person årligen överklagar skattemyndighes. 42
53.tens periodisering av samma slags inkomster och denna person förstas. 42
54.gången utformar sin talan på ett sätt som inte är ändamålsenligt fråns. 42
55.rättskraftsperspektiv kan det tänkas att personen i fråga, kanske meds. 42
56.hjälp av ett ombud, utformar sin talan mer omsorgsfullt året därefter.s. 42
57.Denna konsekvens av det faktum att det är lättare att bli av med sin mots. 42
58.part i dispositiva tvistemål än i skattemål är dock troligen av mindres. 42
59.praktisk betydelse, bl.a. på grund av att domstolen troligen redan i dets. 42
60.första fallet med hjälp av materiell processledning haft möjlighet att föras. 42
61.den skattskyldige rätt.s. 42
62.Sammanfattning 43s. 43
Sammanfattning
1.Skatteprocessens särdrag i förhållande till civilprocessrätten beträffande dispositiva tvistemål kan vara av betydelse för om samma rättskraftslära skall tillämpas i skatteprocessen som i civilprocessen. Därför har skatte rättens viktigaste särdrag identifierats i detta kapitel.s. 43
2.Ett viktigt särdrag i skatteprocessrätten är att officialprincipen gäller vid handläggning av mål i domstol. Dess mest centrala innebörd är att parterna inte har någon åberopsbörda beträffande grunder till stöd för talan och att domstolen har viss utredningsskyldighet.s. 43
3.Omprövningsinstitutet är ett annat särdrag för skatteprocessen. Skat temyndigheten kan ompröva sina egna beslut under en tidsperiod om upp till ca fem år. När ett beslut överklagas, är skattemyndigheterna skyldiga att först ompröva beslutet innan det lämnas till domstol. Om prövningsinstitutet leder till att processen i länsrätten blir ett slags an drainstansförfarande, eftersom den tvistiga frågan när den kommer till domstolen redan har handlagts inom ramen för ett förhållandevis om fattande förvaltningsrättsligt förfarande. Genom omprövningsinstitutet kan de tvistiga frågorna avskiljas. Detta ger förbättrade förutsättningar för att processföremålet skall vara förhållandevis väl identifierat när det kommer till länsrätten.s. 43
4.Sakens elasticitet är också karaktäristisk för skatteprocessen. En sak, eller fråga, kan i skatteprocessen omfatta alltifrån en liten delpost, ex empelvis avdragsrätt för utgifter för en fackbok eller en mobiltelefon, till en persons samtliga transaktioner under ett helt år. Det senare kan vara fallet vid skönstaxering eller skönsbeskattning. Sakens elasticitet gör att avgränsningsfrågor beträffande sakens omfattning kan bli särskilt aktu ella. Saken kan omvänt aldrig omfatta mer än ett taxeringsår eller en be skattningsperiod. Detta följer av principen om taxeringsårets eller be skattningsperiodens slutenhet. Rättskraftsfrågor aktualiseras därför en dast beträffande frågor som avser samma taxeringsår eller beskattnings period.s. 43
5.Till skillnad från vad som är fallet i processen enligt RB kan en part i skattemål inte åläggas ansvar för att ersätta motparten för dennes rätte gångskostnader. Inte heller kan en part som för talan mot bättre vetande eller förhalar rättegången dömas för rättegångsmissbruk. Både kost nadsansvar och risken för att dömas för rättegångsmissbruk kan verka avhållande för parternas lust att processa. Dessa faktorer kan därför leda till att parterna oberoende av domars rättskraft låter bli att försökas. 43
6.44 Skatteprocessens särdrags. 44
7.väcka talan om samma sak eller liknande frågor flera gånger. Eftersoms. 44
8.dessa faktorer saknas i skatteprocessen, skulle rättskraften kunna varas. 44
9.viktigare för att avhålla parterna från processande i skattemål än vads. 44
10.den är beträffande dispositiva tvistemål. Det kan dock noteras att sams. 44
11.ma situation föreligger i övriga förvaltningsrättsliga mål, av vilka mångas. 44
12.dessutom helt saknar rättskraft.s. 44
13.Partsställningen skiljer sig åt i skattemål och i dispositiva tvistemål pås. 44
14.så sätt att den i skattemål generellt utgörs av en enskild part mot en alls. 44
15.män part, medan den i den dispositiva generellt utgörs av en enskild parts. 44
16.mot en annan enskild part. Vidare skiljer sig partsintessena sig från vars. 44
17.andra på så sätt att ett enskilt intresse står mot ett allmänt intresse i etts. 44
18.skattemål, medan två enskilda intressen generellt står mot varandra is. 44
19.dispositiva tvistemål. Förvaltningsprocessen bygger i stor utsträcknings. 44
20.på att styrkeförhållandena mellan parterna skiljer sig åt i förvaltnings-s. 44
21.mål. I många fall är den enskilde en svagare part än det allmänna. I dessas. 44
22.fall kan det vara lämpligt att domstolarna, liksom det förespråkas i förs. 44
23.arbetena, ägnar sig åt en kraftfull materiell processledning beträffandes. 44
24.identifikationen av saken i målet, vilken är avgörande för rättskraftenss. 44
25.omfattning. I annat fall riskerar den enskilde rättsförluster. I de fall dens. 44
26.enskilde i praktiken inte är svagare än det allmänna, torde det saknas bes. 44
27.hov av kraftfull materiell processledning för fastställandet av saken.s. 44