1.1.5.1.1 Den folkrättsliga aspekten Utlämningsrätten tangerar en rad rättsområden. Möjligen kan den bäst förklaras utifrån ett skikttänkande där det allra översta skiktet utgörs av den folkrättsliga aspekten. Folkrätten reglerar de frågor på mellanstatlig nivå242 som blir av relevans för utlämningsrätten. Exempelvis kan man nämna att det är ur folkrätten man kan sluta sig till att en förpliktelse att utlämna uppkommer endast om länder sinsemellan har slutit utlämningsavtal med varandra.243 Folkrätten blir av betydelse för ländernas utlämningsavtal på flera olika sätt. Det folkrättsliga regelverket kan ge ledning för tolkningen av enskilda utlämningsavtal men det kan också verka begränsande för län dernas utlämningssamarbete. En naturlig utgångspunkt för alla mellanstatliga avtal, så också utlämningsavtalen, är naturligtvis Wienkonventionen den 23 maj 1969 om traktaträtten.244 Konventionen reglerar exempelvis frågor kring hur avtal ingås mellan stater, hur tillämpningen av avtal skall ske, hur avtal kan ändras, när avtal upphör, följderna av ett krigstillstånd och en statssuccession när det gäller tidigare ingångna avtal.245 Om ett utlämningsavtal i sig inte ger vägledning för tolkningen av utlämningsvillkoren - vilket är vanligt - får bedömningen av de olika vill koren i stället överlämnas till vart och ett av de avtalsslutande länder na.246 Man får dock inte vara alltför snabb med att flytta ned frågan till den nationella nivån. Man bör nämligen betänka att andra mellanstatliga avtal kan innebära att stater förbundit sig att tolka ett utlämningsvillkor på ett speciellt sätt. Ett skolexempel på ett sådant mellanstatligt avtal som kan få betydelse för tolkningen av utlämningsvillkoren torde vara den tidigare nämnda europeiska konventionen om bekämpande av terro rism, vilken stadgar att vissa mycket grova brottsliga gärningar, t.ex. brottet folkmord, inte skall anses vara politiska brott.247s. 1940
2.73s. 1940
3.Ett annat exempel där folkrätten kan verka begränsande på ländernas utlämningssamarbete rör frågan huruvida den eftersökte personen har sådan immunitet, t.ex. då denne är statschef eller diplomat, att han eller hon skall ställas utanför ländernas utlämningssamarbete. När det gäller diplomatisk immunitet finns den modema folkrätten kodifierad i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser.248s. 1941
4.Konkret innebär en utlämning som bekant alltid ett ingrepp i indivi dens frihet genom att denne överlämnas från det anmodade landet till det ansökande landet. Frågan om individens mänskliga fri- och rättigheter249 och gränserna för staters ingrepp i dessa regleras generellt i en rad mel lanstatliga konventioner som naturligtvis kan få relevans också på utlämningsrättens område.250 Den mest närliggande konventionen för Sverige är EKMR,251 men man kan också nämna de konventioner som upprättats inom FN, dvs. FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter252 och FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.253 Inga av de nämnda konventionerna innehåller särregle ringar avseende utlämningsfrågan. Detta till trots torde en rad artiklar i konventionerna kunna aktualiseras i ett enskilt utlämningsärende. Frågor na kan dels röra behandlingen i den anmodade staten i väntan på att ett utlämningsbeslut skall fattas, dels behandlingen i den ansökande staten när individen väl överlämnas dit, men också frågan huruvida den anmo dade staten, genom att bevilja utlämning, kan hållas ansvarig för kränk ningar av individens fri- och rättigheter som företas av den ansökande staten.s. 1941
5.Också andra mellanstatliga konventioner som rör en stats behandling av den enskilde individen kan bli av intresse när den anmodade staten avgör om individen skall utlämnas till den ansökande staten. Ett sådant exempel är Genéve-konventionen om flyktingars rättsliga ställning.254 Asylrätten och det skydd som denna ger mot förföljelse tangerar utläm74 ningsrätten på så sätt att asylrätten manar länder till att ge skydd, inte av lägsna människor från sitt territorium om dessa riskerar förföljelse. För att skapa samstämmighet mellan de åtaganden som länder har när det gäller flyktingar och dess utlämningssamarbete har länder ofta infört ett förbud mot utlämning i sina utlämningsavtal om individen skulle riskera sådan förföljelse som Genéve-konventionen beskriver. I den mån en individ skulle riskera att utsättas för tortyr eller annan grovt omänsklig eller förnedrande behandling kan också FN:s tortyrkon vention aktualiseras. Denna stadgar bl.a. att ingen konventionsstat skall utlämna en person om det finns välgrundad anledning att tro att personen skulle riskera att utsättas för tortyr i den ansökande staten.255 En aspekt av utlämningsinstitutet är därmed behandlingen av den ef tersökte individen i den ansökande staten. En annan aspekt av utlämnings institutet avser i stället frågan om länders rätt att döma individer för brott som dessa begått, närmare bestämt hur långt ett lands jurisdiktion kan sträcka sig.256 Folkrätten har betydelse för ländernas jurisdiktionsregler på flera plan. Inledningsvis kan man konstatera att en grundläggande ut gångspunkt är att ett land har jurisdiktion över brott som förövats på det egna territoriet. Denna kompetens kan härledas ur den folkrättsliga prin cipen om staters suveränitet. Det tillkommer som bekant varje stat att upprätthålla ordning - och bestämma vad som skall vara tillåtet och otilllåtet - inom det egna territoriet. Av olika skäl anses denna grundläggande kompetens vara otillräcklig, och som en konsekvens härav har stater tagit sig en omfattande jurisdiktion också över brott som begåtts utanför dess territorium. Folkrätten får betydelse för staters önskan om att utöva en sådan extraterritoriell brottsbekämpning. Självpåtagen behörighet att be ivra brott som begåtts utanför det egna territoriet, och i så gott som alla fall också begåtts på en annan stats territorium, kan utgöra en inbland ning i en annan stats interna angelägenheter, och den folkrättsliga sedvanerätten har följaktligen utvecklat riktlinjer för i vilka fall en straffrättslig jurisdiktion som sträcker sig utanför ett lands territorium är tillåten. Man brukar tala om att den folkrättsliga sedvanerätten kan sammanfat tas i sju principer såvitt avser ländernas jurisdiktion. För det första inne bär territorialitetsprincipen, vilken redan omnämnts, att en stat har juris diktion över det egna territoriet. För det andra ger principen om flaggans lag en stat jurisdiktion över brott på inhemska fartyg. För det tredje inne bär den aktiva personalitetsprincipen att en stat har jurisdiktion övers. 1941
6.75 brott som begåtts av de egna medborgarna eller personer med hemvist i staten, alldeles oavsett var brottet begåtts. För det fjärde ger den passiva personalitetsprincipen staten jurisdiktion avseende brott begångna mot inhemska enskilda intressen, t.ex. om ett brott förövats utomlands mot en av statens egna medborgare. För det femte har en stat, genom statsskyddsprincipen, möjlighet att ta sig jurisdiktion över brott mot statens egna, allmänna, intressen. Dessutom, för det sjätte, innebär universalitetsprincipen att en stat har jurisdiktion eftersom brottet är sådant att det finns ett uppenbart gemensamt intresse för alla stater att bekämpa sådana brott. Mer konkret avses härmed dels brott som är av sådan allvarlig karaktär att de måste antas vara straffbelagda i alla stater, dels brott som staten, tillsammans med andra stater, enats om att bekämpa gemensamt. Slutli gen, för det sjunde, innebär principen om ställföreträdande straffrätts skipning, att en stat kan ta sig jurisdiktion över en viss gärning därför att gärningsmannen finns i den staten och det är lämpligt att lagföringen före tas där. Det förutsätts i en sådan situation dessutom, att den stat som annars vore närmast att beivra brottet inte har någon invändning mot att den andra staten tar sig jurisdiktion över gärningen.257 Trots att ett land inte tar sig mer omfattande jurisdiktion än vad sedvanerätten godkänner kan jurisdiktionsfrågan innebära problem inom utlämningssamarbetet. En rad län der brukar nämligen endast vara villiga att bevilja utlämning i den mån det ansökande landets jurisdiktionsregler inte är mer omfattande än de egna.258 1.5.1.2 Den nationella aspekten , Så långt har jag behandlat folkrättsliga aspekter av utlämningsinstitutet. Om man är min tankemodell trogen, dvs. ser utlämningsrätten som olika skikt, kommer man efter det översta, folkrättsliga skiktet ned på den nationella nivån som därmed kan variera från land till land. Huvuddelen av mitt arbete är koncentrerat till denna nivå. I den mån ett land, liksom Sverige, tillhör den dualistiska rättstraditionen259 kommer en viss ”dub blering” att ske med folkrätten eftersom mellanstatliga avtal också måste genomföras på den nationella nivån för att få nationell giltighet.s. 1942
7.Det samspel mellan utlämningsinstitutet och övriga rättsinstitut som finns på det folkrättsliga planet återfinns också på den nationella nivån. Den svenska utlämningsrätten har på den nationella nivån såväl kon stitutionella aspekter som t.ex. straff-, process- och utlänningsrättsliga aspekter. 76 Eftersom utlämning är ett ingrepp i individens frihet omfattas detta av 2 kap. RF som behandlar grundläggande fri- och rättigheter. Genom sin ingripande karaktär för den enskildes frihet måste utlämningsinstitutet, enligt 2 kap. 12 § RF regleras genom lag. Den åsyftade lagstiftningen finns för svenskt vidkommande i AllmL och NordL. Sedan EKMR år 1995 blivit en del av den svenska rättsordningen finns det berörings punkter inte enbart mellan utlämningsinstitutet och RF på nationell nivå utan också mellan utlämningsinstitutet och EKMR. Även om EKMR har inkorporerats genom vanlig lag så har den en särställning i och med ett tillägg till RF, nämligen 2 kap. 23 § RF, som stadgar att lag eller annan författning inte får meddelas i strid med EKMR.260 Också på det nationella planet finns det ett nära samband mellan ut lämningsinstitutet och jurisdiktionsfrågan. Detta samspel gjorde sig sär skilt starkt gällande när man från svensk sida, genom AllmL, utvidgade antalet förutsättningar som måste vara uppfyllda för att Sverige skall be vilja utlämning. Som en direkt följd av den utvidgade möjligheten att vägra utlämning ansåg sig Sverige också nödsakat att utvidga sina jurisdiktionsbestämmelser så att det skulle bli möjligt att i större utsträckning döma för gärningar som förövats utomlands.261 Genom att utvidga jurisdiktionsbestämmelsema sökte man förhindra att en nekad utlämningsbegäran skulle leda till att den eftersökte individen förblev ostraffad för gär ningar som man från svensk sida också bedömde som klandervärda.262 Jag har tidigare erinrat om att utlämningsavtalen ytterst sällan ger någon vägledning för tolkningen av utlämningsvillkoren. För att tolka villkoren måste man därför ofta söka hjälp i den inhemska rätten. Begrep pet ”inhemsk rätt” får inte förstås som enbart den inhemska utlämnings rätten. Det kan faktiskt vara så att den inhemska utlämningsrätten använ der sig av en rad begrepp som inte förklaras i anslutning till denna. För svenska förhållanden är det t.ex. möjligt att förarbetena till AllmL och NordL inte behandlar olika begrepp som finns i utlämningslagstiftningen. För att utlämningsrätten skall bli meningsfull måste den ses i ett större perspektiv, som en del av det inhemska rättssystemet. Ledning och tolk ning måste hämtas från de intemrättsliga områden den tangerar, sam tidigt som det naturligtvis alltid är på sin plats att fråga sig om utläm ningsrätten har särdrag som gör att begrepp inom denna måste behandlass. 1943
8.77 annorlunda än då de uppträder inom övriga rättsområden men det finns naturligtvis också stadganden och begrepp inom utlämningsrätten som är unika för området och där något motstycke således inte står att finna på de övriga rättsområdena.s. 1944
9.Ett exempel där ledning måste hämtas i den inhemska rättsordningen, närmare bestämt från dess straffrätt, är kravet på dubbel straffbarhet.263 Den inhemska straffrätten och dess straffbarhetsbegrepp blir av central betydelse för att besvara frågan om kravet på dubbel straffbarhet är upp fyllt, dvs. om gärningen är straffbar inte bara i den ansökande staten utan också i Sverige. Preskriptionskravet inom utlämningsrätten är ett ytterli gare exempel där den inhemska straffrätten, närmare bestämt dess preskriptionsreglering, måste användas för att man skall kunna besvara frågan om ett visst utlämningsvillkor är uppfyllt.264s. 1945
10.I den mån ett utlämningsvillkor helt och hållet är baserat på ett annat rättsområde i den inhemska rätten får ändringar av den inhemska straff rätten också omedelbara återverkningar för tolkningen av utlämningsvillkoret. När det gäller det svenska straffbarhetsbegreppet kom detta i den inhemska straffrätten, med införandet av BrB, att ändras på så sätt att ett särskilt tillräknelighetskrav utsorterades från begreppet. Inom den in hemska straffrätten önskade man ändra brottsbegreppet så att även t.ex. sinnessjuka och barn skulle kunna anses begå brott. I stället skulle dessa grupper särbehandlas i påföljdshänseende. Genom den väl utvecklade vårdapparat som fanns vid sidan av den traditionella kriminalvården kunde t.ex. de sinnessjuka få avancerad medicinsk behandling som en reaktion på ett begånget brott.265 För utlämningsrättens del fick reformen, säkert utan att man i reformarbetet ägnat detta någon tanke, påtagliga konse kvenser. Den sinnessjuke individ som blev föremål för ett utlämningsförfarande kunde tidigare inte utlämnas med hänsyn till kravet på dubbel straffbarhet. Nu öppnades dörren för utlämning också av sinnessjuka. För det fall den ansökande staten inte hade en lika utbyggd vårdapparat som Sverige kunde man visserligen söka förhindra en utlämning med hänvisning till humanitära skäl. Stadgandet rörande humanitära skäl är dock restriktivt till sin utformning och uttrycker att utlämning endast skall vägras om en sådan skulle vara uppenbart oförenlig med humanitära hän synstaganden.266s. 1945
11.Ett område som regelmässigt brukar lämnas utanför ländernas utläm ningsavtal är tvångsmedelsfrågan i själva utlämningsförfarandet. Flertalet 78 länder torde använda sina gängse tvångsmedel, såsom häktning och reseförbud, också för de individer som väntar på beslut i utlämningsfrågan. I den svenska utlämningslagstiftningen ges t.ex. möjlighet att använda sig av häktningsinstitutet. Denna möjlighet har alltid funnits i såväl AllmL som NordL. För tvångsmedel som i sig innebär ett ingrepp i individens frihet anses en proportionalitetsprincip gälla, dvs. skälet för ingreppet måste uppväga själva ingreppet. Den nämnda proportionalitetsprincipen finns numera också stadfäst i RB (se t.ex. RB 24 kap. 1 § 3 st. RB avse ende häktningsfrågan). Även om principen inte är uttryckligen inskriven i AllmL och NordL torde den kunna åberopas också för tvångsmedelsfrågan inom utlämningsrätten. Den inhemska regleringen rörande tvångs medel i brottmål är därför av intresse också för utlämningsrätten.267 Slutligen kan man, när det gäller samröret mellan utlämningsinstitutet och övriga intemrättsliga rättsområden, nämna den länk som finns mellan förbudet mot utlämning om den berörde individen riskerar svår förföljelse i den ansökande staten och utlänningslagstiftningens asylstadgande. För följelsebegreppet har sitt ursprung i utlänningslagstiftningen. I utlämnings lagstiftningen har det tillkommit för att inte utlämningsinstitutet skall leda till att människor som en gång fått politisk asyl i Sverige skickas tillbaka till sina forna hemländer. Vid en tolkning av förföljelsebegreppet inom utlämningslagstiftningen är det därför naturligt att söka ledning i utlänningslagstiftningen och den praxis som vuxit fram kring denna. Att utlämningsinstitutet är en del av det svenska rättssystemet innebär naturligtvis inte enbart att institutet blir föremål för påverkan från övriga rättsområden utan även att möjlighet finns till att påverka rättssyste met.268 Överklagande som avser vilket brott den misstänkte häktats förs. 1945
12.79 har t.ex. tillåtits i utlämningsärenden eftersom betydande rättsföljder an ses följa av vilken brottslighet häktningen gäller i sådana ärenden. Men när frågan inte har rört utlämning finns det också fall där ett överklagan de med avseende på brott, för vilket eller vilka den misstänkte skulle anses häktad, endast har ansetts höra till skälen för häktningsbeslutet och där med inte kunde bli föremål för överklagande.269s. 1946
13.Utlämningsinstitutets behov har också tillgodosetts genom särskilda lagstiftningsåtgärder. I de fall en svensk dom avser flera gärningar och utlämning inte kan beviljas för samtliga gärningar har domstolen, genom 34 kap. 18 § 1 st. BrB, givits en möjlighet att specificera hur mycket av en ådömd påföljd som belöper på respektive gärning.270 Stadgandet till godoser alltså utlämningssamarbetets specifika behov även om man nog får medge att det i viss mån är baserat på en illusion. Det torde nämligen vara svårt att exakt ange hur mycket av en utdömd påföljd som belöper på varje enskild gärning när gärningsmannen dömts för flerfaldig brotts lighet. Påföljdsbestämningen är trots allt något mer än enbart en strikt matematisk övning.s. 1947
14.Utlämningslagstiftningen kan i sig också ses som ett system i systemet. Det finns därför beröringspunkter mellan de olika stadgandena inom själ va utlämningsrätten, liksom också mellan AllmL och NordL. I den mån begrepp som återfinns inom såväl AllmL som NordL har behandlats mer utförligt i anslutning till endera lagens förarbeten kan detta tjäna till led ning vid tolkningen också av begreppet i den andra lagen. Ett sådant exempel är termen ”politiskt brott”, som vi finner inom båda utlämningslagama, men som ingående har behandlats enbart i AllmL:s förarbeten.271s. 1947
15.I den mån ett utlämningsvillkor ändras kan detta få återverkningar också för övriga utlämningsvillkor. Utlämningsvillkoren kan nämligen i viss mån sägas samverka med varandra. Denna fråga, dvs. hur utlämningsrättens villkor samverkar med varandra kommer jag att beröra ytterligare i kapitel 3.s. 1947
16.Komparativa studier torde vara av intresse för de flesta rättsområden. Utlämningsrätten är här inget undantag.272 Ett syfte med komparativa 80 studier kan vara att söka idéer för en framtida förändring av den egna utlämningsregleringen. Andra länders lösningar kan därmed tjäna som incitament för ett inhemskt förändringsarbete. I viss mån torde t.ex. den nordiska utlämningsregleringen ha varit en naturlig utgångspunkt när de nordiska delegaterna diskuterade förenklingar av utlämningssamarbetet inom EU. Ett annat syfte med komparativa studier kan vara att söka tolknings hjälp för den egna inhemska utlämningsrätten. Att detta kan vara lämp ligt beror på att de förutsättningar som länder ställer upp för att bevilja utlämning ofta återfinns i andra länders utlämningsrätt. I den mån den svenske lagstiftaren uttryckligen sagt att ett villkor och dess utformning hämtats från ett annat lands utlämningsrätt blir det självklart av intresse att se hur detta villkor tolkas i sitt ursprungsland.273 När något sådant nära samband inte finns mellan villkoret i den utländska utlämningsrätten och i den svenska utlämningsrätten bör man dock minnas att det faktum att en princip återfinns hos ett annat land inte behöver betyda att den skall tolkas på samma sätt i Sverige som i det främmande landet. I den mån utlämningsrätten bygger på begrepp hänförliga till den inhemska rätten bör man vara särskilt försiktig med att förbehållslöst överföra ett annat lands tolkning av en princip till den inhemska lagstiftningen. Därmed inte sagt att det skulle vara ointressant att snegla på hur andra länder tol kar utlämningsvillkoren. Tvärtom kan det, särskilt vara intressant att ta del av de skäl som har åberopats för ett visst utlämningsvillkor interna tionellt. När det gäller övergripande skäl för ett utlämningsvillkor blir nämligen lagtekniska detalj skillnader från ett land till ett annat land ofta av mindre betydelse.274s. 1947