Finland, Island och Norge

1.Den lagstiftning som i Sverige behandlar det nordiska utlämningssamar­ betet, lag (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (NordL),106 är frukten av ett nära lagstiftningssamarbete mel­ lan de nordiska länderna.107 NordL trädde i kraft den 30 juni 1960. Jämte lagen finns det nordiska utlämningssamarbetet också reglerat i förord­ ning (1982:58) om förfarandet vid utlämning för brott till Danmark, Fin­ land, Island och Norge.108 1913 års lag hade tillkommit under en tid då resandet mellan de nor­ diska länderna ännu var tämligen begränsat. I och med att passfrihet inför­ des mellan länderna, och till följd av den allmänna välståndsutvecklingen, kom situationen emellertid att förändras radikalt. Miljontals människor överskred varje år de nordiska ländernas gränser. Därmed kom önskemål att framföras om ett nordiskt utlämningssamarbete som skulle vara enk­s. 25

2.45 lare, i jämförelse med det utlämningssamarbete som reglerades av 1913 års lag, både vad det gäller villkoren för utlämning och själva förfaran­ det. Målet var att försöka uppnå ett så enkelt utlämningsförfarande som möjligt utan att för den skull behöva eftersätta kravet på rättssäkerhet. Med hänsyn till den nära rättsgemenskap som rådde mellan de nordiska länderna ansågs en sådan utveckling också möjlig. Vid överläggningar mellan länderna växte tanken fram att det dåvarande konventionssystemet länderna emellan skulle slopas. I stället skulle varje land anta en lik­ artad lagstiftning om det nordiska utlämningssamarbetet. Den beslutande myndigheten skulle ha rätt att pröva det aktuella utlämningsärendet med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. Det skulle således inte vara obligatoriskt att bevilja varje framställning som föll inom ramen för de villkor som uppställdes av den egna utlämningslagen. Tvärtom skulle varje lands regering dessutom tillerkännas en fri prövningsrätt.109 På så sätt kom de nordiska länderna att stå friare gentemot varandra än om de slutit traditionella utlämningsavtal, eftersom ett sådant avtal förpliktar till utlämning om de villkor som uppställs är uppfyllda. Med detta sagt om den ökade friheten för den anmodade parten i ländernas utlämnings­ samarbete är det emellertid på sin plats att påpeka att tanken bakom det nordiska utlämningssamarbetet ändå är att en utlämningsframställning som uppfyller de villkor som uppställs i regel skall beviljas. I förarbetena till NordL poängteras det att en sådan begäran, som alltså uppfyller de lagstadgade utlämningsvillkoren, skall avslås endast om det föreligger särskilda skäl.110 Vid en jämförelse mellan AllmL i dess ursprungliga form och NordL kan man slå fast att den sistnämnda innebar radikala förändringar i en rad hänseenden. Om man inledningsvis granskar vilka villkor som ställs upp för att en utlämningsbegäran skall beviljas, kan man konstatera följande. Något absolut förbud mot utlämning av egna medborgare finns inte i NordL. Utlämning av svenska medborgare är tillåten om personen i fråga sedan minst två år stadigvarande vistas i det ansökande landet vid brotts­ tillfället eller den gärning som avses i utlämningsansökan motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än fyra år. Om den aktuella gärningen i sin helhet begåtts i Sverige krävs det dessutom, för att utlämning av en svensk medborgare skall beviljas, att gärningen innefattar medverkan till ett utom riket begånget brott eller att utlämning begärs även för en gärning som förövats utanför svenskt territorium.111 Vidare finns det inte heller något absolut förbud mot utlämning för poli­ tiska brott. Svenska medborgare undantas dock alltid från sådan utläm­ 46 ning. När det gäller politiska brott upprätthålls vidare ett generellt krav på dubbel straffbarhet.112 Med undantag för de situationer som räknats upp när det gäller utlämning av svenska medborgare och utlämning för politiska brott113 har man också valt att slopa kravet på dubbel straffbar­ het i NordL. Inte heller finns det något hinder mot utlämning för militära brott eller något stadgande som kräver att den aktuella gärningen inte skall vara preskriberad i Sverige. Något stadgande som skyddar mot ut­ lämning då individen riskerar att utsättas för svår förföljelse i den ansö­ kande staten har inte heller ansetts behövligt. NordL saknar alltså en rad villkor som brukar ställas upp i utlämningssamarbetet länder emellan. Vid remissbehandlingen av lagförslaget ut­ tryckte en rad remissinstanser oro inför den föreslagna förenklingen. Man fruktade att avsaknaden av många traditionella utlämningsvillkor skulle äventyra den enskildes rättssäkerhet. Detta föranledde departe­ mentschefen att understryka att NordL är en särlagstiftning som endast skall gälla då någorlunda normala samhällsförhållanden kan sägas råda. Skulle denna förutsättning brista, t.ex. vid krigstillstånd, borde, enligt departementschefens mening, lagen sättas ur tillämpning och utlämningssamarbetet mellan de nordiska länderna i stället regleras av AllmL.114 Vidare poängterades att de förhållandevis få villkor som uppställs skall ses mot bakgrund av den fria prövningsrätt som den beslutande myndig­ heten alltid tillerkänns i ett nordiskt utlämningsärende.115 Det är emellertid inte enbart förutsättningarna för utlämning som har förenklats i det nordiska utlämningssamarbetet, också själva utlämningsförfarandet är förenklat. I det nordiska utlämningssamarbetet kan en utlämningsframställning göras av den lokala polis- eller åklagarmyndighe­ ten i den ansökande staten. Om den eftersökte individens uppehållsort är känd kan direktkontakt tas med en till området knuten allmän svensk åklagare.116 Det fortsatta förfarandet beror sedan på om den person som begärs utlämnad samtycker till åtgärden eller inte. Det finns inget allmänt krav på att det ansökande landet måste presentera en domstols fällande dom eller ett beslut som visar att individen är på sannolika skäl miss­ tänkt för den aktuella gärningen. För det fall individen samtycker till utlämning eller erkänner den aktuella gärningen behöver nämligen den ansökande staten inte presentera någon sådan utredning. Motsatsvis måste däremot en utredning presenteras om den som begärs utlämnad motsätter sig en utlämning eller förnekar att hon skulle ha gjort sig skyldig till dens. 25

3.47 påstådda gärningen. När individen begärs utlämnad för lagföring avse­ ende flera brott räcker det att ett sådant beslut presenteras för något av brotten.117 Om den som begärs utlämnad samtycker till åtgärden kan en allmän åklagare i Sverige fatta beslut om utlämning, dock under förut­ sättning att framställningen inte rör ett s.k. politiskt brott, att den som be­ gärs utlämnad inte är föremål för förundersökning eller åtal i Sverige för annat brott för vilket är stadgat fängelse i minst två år, eller att dom finns i Sverige avseende fängelsestraff eller annat omhändertagande på anstalt, eller att utlämningsbegäran avseende samma person föreligger från två eller flera stater.118 I de fall den som begärs utlämnad inte samtycker till åtgärden eller all­ män åklagare, trots ett samtycke, är förhindrad att fatta beslut måste ären­ det överlämnas till RÅ som kan besluta om utlämning också mot den eftersöktes vilja. RÅ har rätt att besluta om utlämning om det är uppen­ bart att framställningen bör bifallas och denna inte rör en svensk medbor­ gare eller avser en gärning som är ett s.k. politiskt brott eller om två eller flera stater har begärt utlämning av samma person. I övriga fall skall RÅ med eget yttrande anmäla ärendet till Justitiedepartementet, varefter Rege­ ringen meddelar beslut i ärendet.119 Under förfarandet finns möjlighet att använda tvångsmedel förutsatt att den aktuella gärningen är belagd med straff i Sverige.120 I nordiska utlämningsärenden är HD:s roll väsentligt mindre än i utomnordiska ärenden. Enligt NordL gäller blott att tingsrättens beslut om tvångsmedel i utlämningsärenden kan överklagas till HD samt att det åligger Regeringen att, om det finns särskilda skäl, inhämta yttrande från HD i frågan om en utlämning lagligen kan beviljas. Vid sådana tillfällen finns det möjlighet att hålla förhandling i HD innan ärendet avgörs. I lik­ het med vad som gäller enligt AllmL får, enligt NordL, en utlämnings­ begäran inte bifallas om HD finner att hinder mot utlämning föreligger.121s. 1914

Sveriges utlämningsavtal

1.1.4.4.1 Allmänt Den svenska inställningen beträffande utlämningsavtal är som nämnts att sådana inte behövs för att Sverige skall kunna bevilja utlämning. Tvärt­ om är det så att Sverige generellt föredrar att inte binda sig genom avtal i utlämningssamarbetet. Från svensk sida har man därför föredragit att 48 reglera utlämningsrätten enbart genom intem lagstiftning och inte också genom utlämningsavtal. En intern lagstiftning medför onekligen en rad fördelar ur såväl statens som individens synvinkel. Medan avtal med andra stater skapar ömsesidig skyldighet att utlämna i de fall avtalets villkor är uppfyllda, anger intem lagstiftning endast vissa grundförutsätt­ ningar som måste vara uppfyllda för att utlämning överhuvudtaget skall komma ifråga. Någon skyldighet att utlämna skapas inte enligt vår utlämningslagstiftning. Regeringen kan, när förutsättningarna är uppfyll­ da, alltid välja mellan att medge eller avslå en ansökan. Denna fria pröv­ ningsrätt innebär således att lämpligheten av ett straffrättsligt samarbete kan bedömas mer allsidigt, utifrån samtliga omständigheter i varje en­ skilt fall. Också innan ett utlämningsavtal undertecknas har naturligtvis önskvärdheten av ett straffrättsligt samarbete övervägts. Avtal skapar emellertid förpliktelser för framtiden. Även om en stat vid själva avtalsslutandet kan anses garantera individen godtagbara rättssäkerhetsgarantier kan staten naturligtvis i ett senare skede komma att genomgå omfattande samhällsförändringar. I ett sådant läge kan det vara ömtåligt från utrikes­ politisk synpunkt att säga upp utlämningsavtalet. Dessutom får en uppsäg­ ning verkan först efter någon tid. Under en övergångsperiod kan Sverige alltså vara förpliktat att bevilja utlämning till den ifrågavarande staten.122 Vid tillkomsten av AllmL valde därför Sverige att i mycket stor ut­ sträckning säga upp sina tidigare ingångna utlämningsavtal.123 Utgångspunkten när Sverige ändå väljer att sluta utlämningsavtal är att de villkor som finns uppställda i AllmL respekteras antingen så att dessa återfinns också i utlämningsavtalet eller när det gäller ett multilateralt utlämningssamarbete att Sverige i vart fall, har möjlighet att reservera sig mot ett stadgande som strider mot AllmL.124 Men det vore fel att tro att AllmL och dess villkor är något statiskt och oföränderligt. I realiteten är det naturligtvis så att AllmL:s utformning kan påverkas och också många gånger har påverkats genom Sveriges utlämningsavtal, så att den svenske lagstiftaren har fått ändra AllmL för att denna skall överensstämma med våra utlämningsavtal. Inte minst EU-samarbetet på utlämningsrättens om­ råde har, som tidigare nämnts, inneburit många förändringar av AllmL. Man bör komma ihåg att den svenska utlämningslagstiftningen endast uppställer vissa minimivillkor som man från svensk sida anser måste vara uppfyllda för att en utlämning skall kunna medges. Det finns såle­s. 1915

2.49 des ingenting som hindrar Sverige att, på eget initiativ eller på initiativ av någon avtalspartner, infoga ytterligare villkor i ett utlämningsavtal. I ett avsnitt som behandlar utlämningsavtal och därmed det mellanstatliga samarbetet bör också något sägas om hur ett mellanstatligt avtal kan bli en del av ett lands rättsordning och hur man ser på denna fråga i svensk rätt. När det gäller internationella avtal och konventioner finns det två olika rättstraditioner och två olika tillvägagångssätt för att göra dessa till en del av ett lands nationella rättsordning. Den ena, den s.k. monistiska rättstraditionen, innebär att en överenskommelse som har träffats blir tillämplig i den avtalsslutande staten utan att några särskilda lagstiftningsåtgärder behöver vidtas för att införliva överenskommelsen med den nationella rättsordningen. Exempelvis USA och många konti­ nentaleuropeiska länder tillhör denna rättstradition.125 Den andra rätts­ traditionen benämns den dualistiska rättstraditionen. Denna gäller bl.a. i Sverige och innebär att de avtalade reglerna i princip måste införlivas med den svenska rättsordningen genom särskilda lagstiftningsåtgärder innan de blir tillämpliga. Det finns inte några föreskrifter i svensk rätt om hur bestämmelserna i en internationell överenskommelse skall införlivas med den svenska rättsordningen. Den praxis som har utbildats innebär i stora drag följan­ de. Om bestämmelsen i en överenskommelse berör myndigheternas eller enskildas handlande, görs överenskommelsens bestämmelser tillämpliga genom att en lag eller en annan författning utfärdas genom vilken be­ stämmelserna i överenskommelsen införlivas med den svenska rättsord­ ningen. En sådan procedur behöver dock endast företas till den del dessa bestämmelser saknar motstycke i eller strider mot redan existerande svenska rättsreglerna.126 Det stora flertalet utlämningsavtal som Sverige har slutit har också beaktat de utlämningsvillkor som AllmL uppställer och därmed har de inte föranlett några lagstiftningsåtgärder. Den svenska inställningen vid förhandlingar om utlämningsavtal har som bekant ge­ nerellt också varit att AllmL:s villkor skall respekteras, inte att man stän­ digt skall behöva ändra AllmL.127 När en överenskommelse skall införlivas med svensk rätt kan två me­ toder bli aktuella. Överenskommelsens bestämmelser kan införlivas och därmed bli en del av svensk rätt antingen genom transformation eller genom inkorporation. Transformation innebär att den internationella överenskommelsen omarbetas till att bli svensk författningstext. Så har skett när utländska överenskommelser har varit motstridiga eller kom50 pletterande till AllmL, dvs. dessa överenskommelser har omarbetats för att bli en del av AllmL. Den andra metoden - inkorporation - innebär att det i en lag eller annan författning föreskrivs att överenskommelsens be­ stämmelser gäller direkt i Sverige och följaktligen också skall tillämpas i Sverige av de svenska myndigheterna.128 Oavsett vilken särskild lagstiftningsåtgärd - transformation eller in­ korporation - som vidtas i Sverige med anledning av en träffad överens­ kommelse är Sverige folkrättsligt förpliktat att följa överenskommelsen i förhållande till andra stater. En bristande överensstämmelse mellan en bestämmelse i en internationell överenskommelse och en intem regel i svensk lagstiftning kan många gånger avhjälpas med tillämpning av prin­ cipen om att inhemska regler skall tolkas i fördragsvänlig anda)29 I utlämningsrätten kan särskilt nämnas rättsfallet NJA 1984 s. 903130 i vilket en sådan fördragsvänlig tolkning företogs beträffande Sveriges interna­ tionella överenskommelser om mänskliga fri- och rättigheter. Vid tidpunk­ ten för avgörandet var EKMR inte en del av den svenska rättsordningen, men HD sneglade ändå på denna och övriga konventioner på området då man beslutade att neka utlämning, när den ansökande staten till grund för sin utlämningsansökan åberopade en tvivelaktig utevarodom. Om en renodlad konflikt föreligger mellan ett internationellt åtagande och den interna lagstiftningen, måste emellertid de inhemska myndighe­ terna, i utlämningsärenden t.ex. HD, välja att tillämpa den svenska lagen. Detta kan i sin tur leda till att Sverige av andra stater anklagas för att ha brutit mot folkrätten.131 Den svenska inställningen när det gäller införlivandet av överenskom­ melser innebär också att i den mån ett utlämningsavtal, t.ex. för att stärka individens rättsskydd, har kommit att innefatta högre ställda krav än vad som stadgas i AllmL, så kan dessa krav prövas enbart av Regeringen i egenskap av företrädare för avtalsparten, dvs. Sverige, och inte av HD som enbart tillämpar AllmL, dvs. den interna svenska lagstiftningen. En sådan skillnad mellan AllmL och ett ingånget utlämningsavtal, där avtalet innehåller högre ställda krav än AllmL, är exempelvis den euro­ peiska utlämningskonventionen, till vilken Sverige har gjort en reserva­ tion avseende förbudet mot utlämning av egna medborgare. Från svensk sida har man, jämfört med AllmL, inte bara undantagit svenska medbor-s. 1916

3.51 gare från utlämningssamarbetet utan också låtit undantaget omfatta övriga nordiska medborgare samt personer som stadigvarande vistas i Sverige eller i ett annat nordiskt land.132 1.4.4.2 De bilaterala utlämningsavtalen I föregående avsnitt har jag pekat på de fördelar som följer med att vara fri från utlämningsavtal. En specifik nackdel för ett land som inte är bun­ det av utlämningsavtal kan emellertid även påtalas. En del staters interna lagstiftning föreskriver att utlämning får medges endast med stöd av avtal. Inför denna verklighet har Sverige ibland ansett det nödvändigt att sluta utlämningsavtal med sådana stater. Utan utlämningsavtal skulle nämligen svårigheter kunna uppstå när det gäller situationen att Sverige står som ansökande part. Samtliga länder med vilka Sverige har slutit bilaterala utlämningsavtal tillhör, eller tillhörde vid avtalsslutandet, den nämnda kategorin av länder, dvs. länder vars interna utlämningslagstiftning kräver utlämningsavtal för att medge en utlämningsansökan.133 Detta innebär inte att Sverige har slutit utlämningsavtal med alla världens län­ der vars utlämningslagstiftning kräver avtal. Förutom det faktum att våra bilaterala avtalspartner tillhör kategorin av stater som kräver utlämnings­ avtal så torde man såväl från svensk sida som från varje avtalsstats sida dessutom ha ansett att ett framtida utlämningssamarbete mellan Sverige och respektive land både är önskvärt och kommer att vara behövligt. De länder med vilka Sverige har bilaterala utlämningsavtal är följan­ de. Sveriges äldsta avtal som alltjämt är i kraft är utlämningsavtalet med Belgien från år 1870, vilket därmed existerade också före skapandet av 1913 års lag. Avtalet har omförhandlats vid ett par tillfällen under 1900talet, senast år 1988. Sedan Belgien har ratificerat den europeiska utläm­ ningskonventionen torde avtalet sakna egentlig betydelse och det kommer därför inte att behandlas närmare i detta arbete.134 Sverige har ytterligare ett bilateralt utlämningsavtal med en stat som också omfattas av den euro­ peiska utlämningskonventionen, nämligen utlämningsavtalet med Stor­ britannien och Nordirland från år 1963.135 Fortsättningsvis kommer detta 52 avtal att benämnas utlämningsavtalet med Storbritannien. Eftersom det här avtalet också omfattar landområden som faller utanför den europe­ iska utlämningskonventionen, t.ex. Falklandsöama, har jag bedömt att avtalet, till skillnad från det belgiska avtalet, alltjämt har ett praktiskt in­ tresse. Utlämningsavtalet med Storbritannien kommer därför att också fortsättningsvis kommenteras. Sverige har vidare ett utlämningsavtal med USA från år 1961 vilket senare kompletterats med en tilläggskonvention år 1983.136 Mellan län­ derna pågår numera också förhandlingar vilka skall möjliggöra utläm­ ning av egna medborgare. Dessutom har Sverige ett utlämningsavtal med Australien från år 1973, vilket genom förhandlingar i viss mån ändrats i protokoll från år 1985 och år 1989,137 och ett utlämningsavtal med Kana­ da från år 2001,138 vilket ersatt ett tidigare utlämningsavtal mellan Kana­ da och Sverige från år 1976.139 Det nya kanadensiska utlämningsavtalet har inneburit ett närmande till utlämningssamarbetet inom EU såvitt avser tillämpningen av specialitetsprincipen. Det kanadensiska utlämningsavta­ let ger nämligen individen möjlighet att avgöra om den ansökande staten skall ha rätt att ställa henne till svars och/eller låta henne avtjäna straff för andra brott än de som omfattas av utlämningsansökan.140 När man jämför de bilaterala utlämningsavtalen med AllmL kan det vara värt att konstatera följande. Utlämningsavtalet med Storbritannien innehåller en s.k. brottskatalog, vilken införts i avtalet på begäran av Stor­ britannien.141 Denna brottskatalog innehåller en lista på samtliga de brott för vilka utlämning får beviljas. Brottskataloger är relativt vanliga i äldre utlämningsavtal men har på senare år stött på mer och mer kritik.142 Kri­ tikerna anser att brottskataloger leder till en avsevärd stelbenthet i utläm­ ningssamarbetet. Katalogen i sig är statisk och innebär att nykriminalise­ ring i respektive land helt faller utanför utlämningsavtalet. Detta torde vara särskilt olyckligt för utlämningssamarbetet med de länder vars ut-s. 1918

4.53 lämningsrätt i regel kräver avtal för att utlämning skall få beviljas. För­ visso kan utlämningsavtal omförhandlas men det är alltid förenat med kostnader och tidsåtgång. För att undvika den påtalade nackdelen har Sverige i utlämningsavtalet med Storbritannien kompletterat detta genom ett tillägg som gör det möjligt att utlämna för andra brott än de som ut­ tryckligen omfattas av avtalet, om intern lagstiftning i framtiden skulle tillåta utlämning för dessa.143 Den påtalade stelbentheten som är inbyggd i utlämningsavtalen slår emellertid inte bara mot nykriminalisering utan också mot avkriminalisering i respektive stat. Så länge som den aktuella handlingen finns upptagen i utlämningsavtalets brottskatalog är respektive stat folkrättsligt bunden att utlämna för handlandet alldeles oavsett om det avkriminaliserats i den inhemska straffrätten.144 En sådan olycklig följd skulle i och för sig också kunna undvikas genom att ett utlämnings­ avtal som innehåller en brottskatalog dessutom stadgar att brottskatalogen enbart gäller så länge som det också finns stöd för denna i den inhemska strafflagen. Ett sådant stadgande finns i Sveriges utlämningsavtal med Storbritannien.1443 Utvecklingen synes dock generellt vara att stater överger s.k. brottskataloger i sina utlämningsavtal till förmån för en generell regel att brott av viss svårhetsgrad skall föranleda utlämning. En sådan reglering finns i Sveriges utlämningsavtal med USA, Australien och Kanada.145 När det gäller brott som begåtts utanför det ansökande landets territo­ rium stadgar utlämningsavtalen med USA och Kanada att utlämning kan beviljas om det ansökande landets jurisdiktionsregler motsvarar det an­ modade landets jurisdiktionsregler men motsatsvis ger avtalet inte något stöd för att bevilja utlämning om den ansökande statens jurisdiktions­ regler är mer omfattande än den anmodade statens jurisdiktionsregler.146 Enligt utlämningsavtalet med USA kan utlämning förvisso också bevil­ jas om den eftersökte individen är medborgare i det ansökande landet.147 Utlämningsavtalet med Storbritannien däremot inskränker utlämnings­ samarbetet till att enbart avse brott som begåtts på den ansökande statens territorium eller på öppna havet ombord på fartyg registrerat inom denna parts område.148 54 Vidare har en möjlighet att vägra utlämning när brottet begåtts på den anmodade statens territorium införts i Sveriges utlämningsavtal med USA, Australien och Kanada. I avtalen med USA och Kanada förutsätts den anmodade staten i en sådan situation för egen räkning vidta alla de åtgär­ der som är möjliga för att lagfora personen. Enligt utlämningsavtalet med Australien kan den eftersökte individen utlämnas trots att brottet be­ gåtts på den anmodade statens område om den eftersökte personen är ämbets- eller tjänsteman hos den ansökande staten och också medborgare i denna stat.149 1.4.4.3 Den europeiska utlämningskonventionen och desss. 1920

5.tilläggsprotokoll Inom ramen för Europarådet kom ett intensivt samarbete på straffrättens område att växa fram under efterkrigstiden.150 Så gott som parallellt med utarbetandet av AllmL i Sverige sökte medlemsländerna i Europarådet att skapa en plattform för ett gemensamt europeiskt utlämningssamarbete.151 Från svensk sida kom man också att snegla på arbetet inom Europarådet när man sökte skapa en ny svensk utlämningslagstiftning.152 Startskottet för arbetet inom Europarådet var en tidigare rekommendation som dess rådgivande församling antagit. Rekommendationen syftade till att söka fastställa gemensamma godtagbara principer för utlämning mellan med­ lemsländerna. Sverige stod bakom rekommendationen och hade också synpunkter på hur det framtida samarbetet borde utformas. De svenska delegaterna förespråkade ett utlämningssamarbete som liknade det till­ tänkta nordiska utlämningssamarbetet, dvs. enhetlig utlämningslagstift­ ning i de olika europeiska länderna och en möjlighet till fri prövningsrätt för varje enskild utlämningsansökan. Den nordiska modellen vann dock inte gehör, utan i stället föredrog flertalet europeiska länder den mer tradi­ tionella avtalsformen, vilken förpliktar till utlämning så snart som avtalets villkor är uppfyllda. Inte minst föredrogs avtalsformen av de länder vars interna lagstiftning kräver avtal för att utlämning skall kunna beviljas. Det europeiska utlämningssamarbetet visade därmed tydligt att traktat­ systemet alltjämt hade ett starkt fotfäste i Europas länder.153 Från svensk sida ansåg man att ett europeiskt utlämningssamarbete både var nödvändigt och önskvärt. Den europeiska utlämningskonven­s. 1922

6.55 tionen gav också möjlighet för de avtalsslutande staterna att reservera sig mot en eller flera av dess artiklar med den följden att inget land, med stöd av konventionen, kan kräva utlämning i vidare mån än vad det själv är berett att erbjuda.154 Härmed befästs också reciprocitetsprincipen - en stat kan räkna med straffrättslig assistens endast i den utsträckning som den själv kan tänka sig att bistå med sådan.s. 1922

7.Reservationsmöjligheten var säkerligen en positiv, kanske t.o.m. nöd­ vändig, drivkraft för att få de olika medlemsländerna att underteckna och ratificera den nya konventionen.155 En baksida av den vida möjlighet till reservationer som konventionen lämnar kan naturligtvis vara att någon gemensam vidareutveckling av utlämningssamarbetet inte kommer till stånd.156 I flertalet fall torde varje avtalsstat ha reserverat sig så snart som avtalet inte överensstämde med den egna utlämningslagstiftningen, i stället för att ändra och vidareutveckla den egna lagstiftningen i enlig­ het med avtalet och de nymodigheter som detta innebar.s. 1923

8.Från svensk sida reserverade man sig i den utsträckning den europeis­ ka utlämningskonventionen inte överensstämde med AllmL.157s. 1923

9.Liksom enligt Sveriges bilaterala utlämningsavtal med USA och Ka­ nada stadgar den europeiska utlämningskonventionen att utlämning kan vägras om den ansökande statens jurisdiktionsregler är mer omfattande än de egna.158 Detta torde i viss mån kunna ses som ett utslag av det reciprocitetstänkande som så ofta har starkt fotfäste i det internationella straff­ rättsliga samarbetet. Från det anmodade landets sida anser man därmed att det inte finns någon anledning att bevilja utlämning för situationer då det ansökande landets jurisdiktionsregler är mer långtgående än de egna. Det anmodade landet är nämligen säker på att det, för egen del, aldrig kommer att framställa utlämningsansökningar som grundar sig på så vida jurisdiktionsbestämmelser.s. 1923

10.Den europeiska utlämningskonventionen har, i skrivande stund, trätt i kraft mellan följande utomnordiska stater: Albanien, Andorra, Belgien,158a Bulgarien, Cypern, Estland, Frankrike,159 Georgien, Grekland,160 Irland, 56 Israel, Italien,161 Kroatien, Lettland, Liechtenstein, Litauen, Luxemburg, Makedonien, Malta, Moldavien, Nederländerna, Polen, Portugal,162 Rumänien,163 Ryssland, Schweiz,164 Slovakien, Slovenien,165 Spanien,166 Storbritannien och Nordirland,167 Tjeckien, Turkiet,168 Tyskland,168a Ukraina, Ungern169 och Österrike.170 Samtliga nordiska länder har tillträtt konventionen. Sinsemellan regle­ rar de som bekant utlämningssamarbetet genom enhetlig intern lagstift­ ning. Konventionen lägger inte något hinder i vägen för ett sådant sam­ arbete mellan några av dess avtalsstater. Tvärtom så stadgar konventionen uttryckligen att utlämningssamarbetet mellan två eller flera av de avtals­ slutande parterna i stället kan regleras av enhetlig lagstiftning på utlämningsrättens område.171 Arbetet kring utlämningssamarbetet mellan de europeiska staterna stan­ nade inte upp enbart för att den europeiska utlämningskonvention skapa­ des. Efter skapandet av konventionen har två tilläggsprotokoll utarbetats. Sverige har tillträtt de båda tilläggsprotokollen, men reserverat sig för de fall dessa avviker från AllmL.172 De två protokollen är bindande mellan de stater som har antagit dem och innebär alltså att en möjlighet skapats för de länder som så önskar att vidareutveckla samarbetet under den europeiska utlämningskonventio-s. 1923

11.57 nen. Inte minst kan ett arbete med tilläggsprotokoll innebära att frågor som är kontroversiella för en eller flera stater lyfts ut från ”moderkon­ ventionen” till ett särskilt protokoll. Dessa frågor behöver därmed inte hindra ett generellt utlämningssamarbete eller innebära att utarbetandet av själva ”moderkonventionen” försenas. Ett sådant exempel torde vara utlämningssamarbetet kring fiskala brott vilket, vid tidpunkten för till­ komsten av den europeiska utlämningskonventionen, på sina håll uppfat­ tades som mycket kontroversiellt och därför lyftes ut från konventionen för att i stället regleras i ett av dessa tilläggsprotokoll.173 En nackdel med att använda en metod där samarbetet delas upp på dels en ”moderkon­ vention”, dels tilläggsprotokoll är naturligtvis att samarbetet blir mindre lättöverskådligt än om utlämningssamarbetet skulle ha sin fullständiga reglering i en och samma konvention. Så är naturligtvis alldeles särskilt fallet ju fler tilläggsprotokoll som skapas.s. 1924

12.Det första tilläggsprotokollet174 från 1975 har ett dubbelt syfte.175 Dels är syftet att för vissa gärningar skapa ett generellt undantag från förbudet mot utlämning för politiska brott, dels är syftet att i stor utsträckning ut­ vidga den nationella principen ne bis in idem så att denna beaktas också på det internationella planet, dvs. i konventionsstatemas utlämningssam­ arbete.176s. 1925

13.Följande utomnordiska stater är, i skrivande stund, anslutna till det första tilläggsprotokollet: Albanien, Andorra, Belgien, Bulgarien, Cypern, Estland, Georgien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Moldavien, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tjeckien, Ungem och Ukraina.s. 1925

14.Det andra tilläggsprotokollet177 från 1977 berör ett flertal frågor.178 Protokollet är tänkt att öppna en möjlighet för accessorisk utlämning, dvs. utlämning skall kunna beviljas för en brottslig gärning som inte är av den svårhetsgraden och för en utdömd påföljd som är mindre sträng än vad som stadgas i den europeiska utlämningskonventionen, om det är 58 så att utlämning samtidigt begärs för en annan brottslig gärning som uppfyller de nämnda kraven såvitt avser svårhet respektive såvitt avser påföljdens stränghet. Genom protokollet skapas också en möjlighet till ut­ lämningssamarbete avseende fiskala brott. Dessa var som tidigare nämnts undantagna från utlämningssamarbetet i den europeiska utlämningskon­ ventionen.179 Med hänsyn till frågan om mänskliga rättigheter kom pro­ tokollet vidare att ställa upp vissa krav som måste vara uppfyllda för att en utevarodom skall kunna godtas som grund för en utlämningsansökan. Protokollet behandlar också frågan om när meddelad amnesti i den an­ modade staten skall anses vara ett hinder mot utlämning. Detta var en fråga som hade förbigåtts med tystnad i ”moderkonventionen”. Slutligen var protokollet tänkt att förenkla ansökningsförfarandet genom att införa direktkommunikation mellan konventionsstatemas justitiedepartement i stället för att som tidigare kräva att en utlämningsansökan skulle överlämnadas via diplomatiska kontakter.180 Följande utomnordiska stater är, i skrivande stund, anslutna till det andra tilläggsprotokollet: Albanien, Belgien, Bulgarien, Cypern, Estland, Georgien, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Makedonien, Malta, Moldavien, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien och Nordirland, Tjeckien, Turkiet, Tyskland, Ungern och Österrike. Mellan Sverige och Frankrike har det vidare, inom ramen för den europeiska utlämningskonventionen, slutits ett bilateralt utlämningsavtal som för Frankrikes del utsträcker samarbetsområdet till att omfatta vissa franska utomeuropeiska territorier.181 Arbetet inom Europarådet när det gäller utlämningsfrågor har emeller­ tid inte enbart handlat om konventioner och tilläggsprotokoll. Tvärtom har Europarådet också utvecklat ett antal rekommendationer182 vilka i sigs. 1925

15.59 kan tjäna som vägledning för tolkningen av den europeiska utlämnings­ konventionen. Rekommendationerna torde också kunna utgöra incita­ ment för medlemsländerna att utveckla den egna utlämningslagstiftningen. Bland Europarådets rekommendationer kan man exempelvis nämna rekommendation nummer (80) 7 vilken ställer upp riktlinjer för utlämningsförfarandet, bl.a. skall den eftersökte individen ha rätt att bli infor­ merad om utlämningsansökan på ett språk som denne förstår, ha rätt att framföra argument i utlämningsfrågan och ha rätt till ett rättsligt biträde under utlämningsförfarandet också då denne inte för egen räkning kan betala ett sådant biträde. Rekommendationen uppmanar vidare den ansö­ kande staten att beakta vilka konsekvenser en utlämningsansökan kan få för den eftersökte individen liksom för dennes familj. Särskilt skall den ansökande staten betänka det stora intrång som utlämningsförfarandet innebär för den enskilde innan en utlämningsbegäran överlämnas avse­ ende brottsliga gärningar vars straff precis överskrider den nedersta grän­ sen för utlämningssamarbetet eller brottsliga gärningar för vilka man inte kan förvänta ett högre straff än inom denna nedre gräns.183s. 1926

16.Bland Europarådets rekommendationer kan man vidare nämna rekom­ mendation nummer (80) 9 som behandlar utlämningsfrågan när den an­ sökande staten inte har tillträtt EKMR.184 1 1 M8856edlemsstaterna bör, enligt rekommendationen, inte bevilja utlämning till en stat som inte under­ tecknat EKMR om det finns välgrundad anledning att anta att den efter­ sökte personen kommer att ställas inför rätta och/eller avtjäna straff p.g.a. sin ras, religion, nationalitet eller politiska åsikt. Medlemsstaterna bör också skjuta upp ett utlämningsförfarande om utlämningsfrågan har överklagats till Europadomstolen och medlemsstaterna har rekommen­ derats att låta utlämningsfrågan bero till dess att Europadomstolen har granskat denna. Rekommendation nummer (86) 13 behandlar frihetsberövande med anledning av utlämningsframställningar. Enligt rekommen­ dationen bör ett sådant frihetsberövande i det anmodade landet kunna avräknas mot det frihetsstraff som det ansökande landet begärt utläm­ ning för. Det anmodade landet bör också, enligt rekommendationen, kontakta det ansökande landet om det finns risk för att ett frihetsberövan60 de som föregår beslutet i utlämningsfrågan skulle bli oproportionerligt långt med tanke på det straff som det ansökande landet begär utlämning för. Vid kontakten med den anmodade staten skall den ansökande staten höra sig för om denna, med hänsyn till det framtida frihetsberövandet, önskar återta sin utlämningsbegäran.185 Slutligen kan man nämna rekom­ mendation (96)9 som ger råd dels avseende överlämnande av beslagta­ gen egendom i samband med utlämningsförfarandet, dels avseende den situationen att flera stater ansöker om utlämning av samma individ.186 För den som önskar kontinuerlig information om vilka nya länder som ansluter sig till den europeiska utlämningskonventionen respektive de båda tilläggsprotokollen lämnas aktuella uppgifter härom i SFS. I skrivan­ de stund är det tillkännagivande (2001:860) av andra länders anslutning till vissa konventioner om straffrättsligt samarbete som ger den aktuella informationen. 1.4.4.4 EU-samarbetet Det intensiva straffrättsliga samarbetet som Europarådet stod för under efterkrigstiden har allt mer kommit att övertas av EU:s medlemsstater,187 vilket i sig inte är speciellt konstigt om man betänker att EU i huvudsak består av de länder som tidigare utgjorde Europarådet innan detta kom att radikalt utvidgas också mot länder i central- och Östeuropa.188 Det intensiva straffrättsliga samarbetet kan inte enbart förklaras med att de ursprungliga Europarådsländema ligger i varandras närområden och att ett land därför lätt kan bli tillflyktsort för ett annat lands brotts­ lingar. I allra högsta grad är det i stället så att förklaringen ligger i själva samarbetet inom EU och målet att genomföra den inre marknadens s.k. fyra friheter, däribland fri rörlighet för personer. Genomförandet av en fri rörlighet för personer kan i sig leda till oönskade bieffekter såsom en ökad gränsöverskridande brottslighet och större möjligheter för brottsling­ ar att fly mellan de olika ländernas gränser. För att vara rustade att möta dessa negativa följder har EU-statema inlett ett intensivt straffrättsligt samarbete vilket tillsammans med polis- och tullsamarbetet brukar hän­ föras till EU:s tredje pelare. Till skillnad från det överstatliga samarbetet i första pelaren (EG) ärs. 1927

17.61 samarbetet i tredje pelaren (liksom samarbetet i den andra pelaren vilket behandlar säkerhets- och utrikespolitik) traditionellt mellanstatligt till sin karaktär. EU:s institutioner har på detta område inte samma roll som i EG-samarbetet. Besluten utgörs av mellanstatliga överenskommelser, t.ex. konventioner, som - på sedvanligt sätt - måste undertecknas och antas av medlemsstaterna. Närmare bestämt måste en konvention godkännas av varje lands parlament (ratificeras). Först därefter kan konventionen genomföras i enlighet med medlemsstaternas respektive konstitutionella bestämmelser.189s. 1928

18.Efter Amsterdamfördraget torde samarbetet på många sätt dock ha bli­ vit så institutionaliserat att det är svårt att jämställa det med andra mel­ lanstatliga samarbeten. Enligt Amsterdamfördraget kan fyra typer av rättsakter användas inom ramen för den tredje pelaren. Förutom konven­ tioner kan rambeslut, beslut och gemensamma ståndpunkter användas. För syftet att harmonisera lagstiftningen i medlemsstaterna kan naturligt­ vis konventioner skapas men en harmonisering kan också uppnås genom rambeslut.190 Dessa beslut är uppbyggda på ett sätt som motsvarar direk­ tiven i första pelaren. Besluten är bindande för medlemsländerna redan genom antagandet och det anges också en tidsram inom vilken rambeslu­ tet skall vara genomfört i varje enskild medlemsstat. Den i särklass vikti­ gaste skillnaden mellan rambeslut och direktiv är att det beträffande ram­ besluten uttryckligen sägs att de inte skall ha direkt effekt. Varje rambeslut måste därför också förankras i den nationella rätten för att det skall få ge­ nomslag på nationell nivå. För att driva EU-samarbetet framåt torde ram­ besluten, utan tvekan, vara mer effektiva än det traditionella konventionsförfarandet. Exempelvis eftersom varje rambeslut innehåller en tidsfrist inom vilken medlemsländerna skall genomföra det aktuella beslutet.191s. 1929

19.Initiativrätt på tredjepelarens område tillkommer både EU-kommissionen och medlemsstaterna. En sådan bred möjlighet till initiativrätt verkar också den i praktiken för att EU-samarbetet ständigt utvecklas. Initiativrätten innebär rent konkret att varje land som anser att det finns ett behov av att reglera en viss fråga på EU-nivå kan väcka förslag i frå­ gan. Hittills kan man konstatera att ett sådant initiativ från en medlems­ stat regelmässigt också lett till någon form av åtgärd.192s. 1929

20.Också EG-domstolen har, genom Amsterdamfördraget, getts en viktig roll i utvecklandet av samarbetet mellan medlemsstaterna. Domstolen har bl.a. kompetens att företa en laglighetsgranskning av rambeslut och 62 beslut. Om medlemsstaterna lämnar en förklaring härom kan EG-domstolen meddela förhandsavgöranden bl.a. om tolkningen av konventioner och rambeslut.193 Själva EU-samarbetet innebär i och för sig inget hinder mot att mera ”lokala” samarbeten utvecklas mellan två eller flera av dess medlemssta­ ter. I nuvarande fördraget,193a art. 40 p. 1 föreskrivs att ett närmare sam­ arbete (dvs. vid sidan av tredje pelaren) är möjligt mellan två eller flera medlemsstater under förutsättning att ett sådant samarbete respekterar EG:s befogenheter och dess mål samt syftar till att göra det möjligt för unionen att snabbare utvecklas till ett område med frihet, säkerhet och rätt­ visa. Ett sådant samarbete brukar kallas flexibel integration och t.ex. ut­ lämningssamarbetet mellan de nordiska EU-ländema hämtar sitt godkän­ nande från den aktuella artikeln. Bestämmelsen om flexibel integration kom främst till för att i själva EUfördraget klargöra att det var möjligt att fortsätta med det s.k. Schengensamarbetet,194 i vilket samtliga EU:s medlemsstater med undantag av Storbritannien och Nordirland, i nuläget deltar.195 196 1.4.4.4.1 Schengensamarbetet Den fria rörligheten för personer är som bekant en av grundstenarna i EG:s regelverk för den inre marknaden. Jämfört med den andra grundste­ nen, den fria rörligheten för varor, tjänster och kapital skulle det visa sig att den fria rörligheten för personer var mer komplicerad att förverkliga. Exempelvis innebar ett förverkligande av denna frihet att en rad kompen­ satoriska åtgärder först var tvungna att utvecklas. För att möta myntets baksida, dvs. det faktum att den fria rörligheten för personer också kunde öppna dörren för gränsöverskridande brottslighet och göra det lättare för brottslingar att fly från ett land till ett annat, var man tvungen att först skapa regler för en enhetlig kontroll av de gemensamma yttre gränserna samt utveckla samarbetet för brottsbekämpning. Förverkligandet av den fria rörligheten för personer försenades också p.g.a. den oenighet som rådde mellan EU:s stater beträffande frågan om den fria rörligheten skulle vara förbehållen endast medlemsstaternas medborgare eller även omfatta andra länders medborgare när de väl passerat kontrollen vid den yttre gransen.s. 1929

21.63s. 1930

22.I några av EU-statema växte önskemål fram om att i Romfördragets anda påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer. Dessa stater, dvs. Frankrike, Tyskland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg, ingick därför 1985 ett avtal om att successivt avveckla personkontroller­ na vid de gemensamma gränserna och att utveckla det polisiära och rätts­ liga samarbetet sinsemellan. Avtalet är ett separat mellanstatligt avtal som vid tidpunkten för dess skapande låg utanför EG.197 Avtalet ingicks i gränsstaden Schengen i Luxemburg och kallas därför Schengenavtalet.s. 1931

23.År 1990 undertecknades tillämpningskonventionen till Schengenavta­ let (Schengenkonventionen)198, med bestämmelser för praktiska åtgärder för att genomföra avvecklingen av gränskontrollerna vid de inre gränser­ na samt övriga samarbetsåtgärder. Schengenkonventionen började tilläm­ pas och gränskontrollerna upphörde den 26 mars 1995 mellan sju av de länder som då hade anslutit sig till Schengenavtalet.199s. 1931

24.Varje stat som är medlem i EU har rätt att delta i Schengensamarbetet. Kretsen av Schengenländer har hela tiden utökats och i dag har som bekant samtliga EU-länder med undantag av Storbritannien och Nordirland under­ tecknat avtal om anslutning till Schengensamarbetet. Förhandlingar pågår också med Storbritanninen och Nordirland om en framtida anslutning.200s. 1931

25.Mer konkret innebär Schengenkonventionen t.ex. att de berörda län­ derna får möjlighet till ökat polisiärt samarbete, rätt till polisiärt efterföl­ jande av misstänkta personer över gränsen, s.k. hot pursuit, och ett gemen­ samt polisiärt informationssystem. Schengenkonventionen innehåller emellertid också regler för det rättsliga samarbetet vilket omfattar inbör­ des rättshjälp i brottmål, tillämpning av principen ne bis in idem, över­ förande av verkställighet av brottmålsdom, bekämpande av brottslighet som avser narkotika och vapen samt slutligen utlämning.s. 1931

26.Schengenkonventionens bestämmelser om utlämning är huvudsakli­ gen tänkta att komplettera och underlätta tillämpningen av den europeis­ ka utlämningskonventionen. I Schengenkonventionen förbinder sig stater­ na bl.a. att utlämna personer som är åtalade eller skall avtjäna straff för brott avseende punkt- eller mervärdesskatt samt tullavgifter. Konventio­ nen lämnar möjlighet till ett förenklat utlämningssamarbete vid sam­ tycke från individen201 och anvisar att den ansökande statens lagstiftning 64 skall tillämpas då det gäller verkan av preskriptionsavbrott.202 Schengen­ konventionen minskar betydelsen av det anmodade landets inhemska lagstiftning också genom att slå fast att frånvaron av en angivelse eller annat officiellt meddelande som medger lagföring och som krävs endast enligt det anmodade landets lagstiftning inte får påverka möjligheten att bevilja utlämning.203 1.4.4.4.2 EU-konventionema om utlämning Två specifika utlämningskonventioner har utarbetats inom ramen för EU:s tredje pelare.204 På flera punkter överlappar dessa konventioner de överenskommelser om utlämning som är en del av Schengenkonventio­ nen. Den ena, konventionen 1995 om ett förenklat förfarande för utläm­ ning mellan Europeiska unionens medlemsstater, kommer i detta arbete att kallas 1995 års EU-konvention^5 Den andra, konventionen 1996 om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater, kommer att be­ nämnas 1996 års EU-konvention i fortsättningen.206 De båda konventionerna är tänkta att utgöra ett komplement till den inom Europarådet år 1957 utarbetade europeiska utlämningskonventionen vilken tillträtts av samtliga EU-länder. Konventionerna är tänkta att ut­ göra ett led i strävandena att förenkla utlämningsförfarandet inom EU.207 1995 års EU-konvention tar sikte på en speciell sorts eftersökta indi­ vider, nämligen sådana som samtycker till utlämning. För dessa skapar konventionen ett snabbare utlämningsförfarande, där beslutsnivån för­ flyttas från landets regering till en inhemsk myndighet, i Sverige RÅ. Be­ slutet om utlämning måste fattas inom tjugo dagar från det att samtycke lämnats och därefter verkställas inom tjugo dagar från beslutsdagen.208 Den ansökande staten behöver inte komma in med någon dokumentation, såsom en dom eller ett häktningsbeslut. I stället räcker det att den ansö­ kande staten uppger att ett sådant avgörande finns. Vidare kan den efter­ sökte individen, enligt 1995 års EU-konvention, frånsäga sig specialitetsprincipens skydd. Följden av en sådan deklaration från individens sida ärs. 1931

27.65 att den ansökande staten, utan att behöva be den anmodade staten om tilllåtelse, kan åtala eller straffa individen för ett annat brott som hon begått före utlämningen trots att detta inte angetts i den ansökande statens utlämningsbegäran. Dessutom får den ansökande staten efter individens medgivande vidareutlämna denne till en annan medlemsstat i EU utan att begära tillstånd av den anmodade staten.s. 1932

28.Medan 1995 års EU-konvention lade tyngdpunkten vid att förenkla själva utlämningsförfarandet kom 1996 års EU-konvention i stället att innebära förändringar också för de traditionella utlämningsvillkoren. Kon­ ventionen tar exempelvis bort förbudet mot utlämning för politiska brott när den ansökande staten är en av EU:s medlemsstater.209 Vidare syftar konventionen till att mjuka upp kravet på dubbel straffbarhet för vissa grova brott210 och att göra den anmodade statens preskriptionsregler211 och straffskalor212 av mindre betydelse för bedömningen av utlämnings­ frågan. Det skall i princip vara tillräckligt att den aktuella gärningen är av viss svårhet och inte är preskriberad enligt det ansökande landets lag. Genom 1996 års EU-konvention öppnas också dörren för ett utlämnings­ samarbete som omfattar egna medborgare.213s. 1933

29.Konventionerna träder i kraft mellan de medlemsstater som har ratifi­ cerat dem. Staterna behöver således inte vänta på att alla medlemsstater skall ha undertecknat en konvention för att denna skall bli tillämplig.s. 1933

30.1995 års EU-konvention har i skrivande stund trätt i kraft mellan Sverige och följande utomnordiska länder214: Belgien, Grekland, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland samt Österrike.215s. 1933

31.1996 års EU-konvention har i skrivande stund trätt i kraft mellan Sverige och följande utomnordiska länder: Belgien, Grekland, Irland, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland samt Österrike. 1.4.4.5 De multilaterala utlämningsavtalen I FN:s och Europarådets regi, liksom på senare år också inom EU:s regi, har dessutom en rad multilaterala konventioner216 utarbetats vilka som 66 ett delmoment behandlar utlämningsfrågan och därför också till viss del kan anses vara utlämningskonventioner. Dessa konventioner föreskriver i regel inte en generell utlämningsplikt utan inriktar sig på en viss brottstyp som bedöms som särskilt viktig att beivra i det internationella straffrättsliga samarbetet. Konventionerna är ofta uppbyggda utifrån principen aut dedere aut judicare, vilken förplik­ tar stater att antingen utlämna eller lagfora.217 Bland dessa konventioner kan man exempelvis nämna Haagkonventionen2^ och Montrealkonventionen2V) som båda avser brott mot den allmänna samfärdseln med luft­ fartyg,220 FN:s diplomatskyddskonvention22X som söker förebygga och bestraffa vissa uppsåtliga gärningar riktade mot grupper av internatio­ nellt verksamma personer, den internationella konventionen mot tagande av gisslan222 och Wienkonventionen mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen 223 Också konventioner som utarbetats inom EU:s regi är uppbyggda utifrån principen aut dedere aut judicare. Exempelvis kan nämnas den s.k. bedrägerikonventionen vilken syftar till att bekämpa brott mot EU:s finansiella intresse. Konventionen ålägger medlemsstater­ na, för det fall egna medborgare inte utlämnas för de aktuella brotten, att i stället lagfora dessa.224 Särskilt när det gäller de konventioner som utarbetats i FN:s regi kan man konstatera att ett flertal av världens länder har anslutit sig till dessa.224a I skrivande stund har t.ex. Wienkonventionen mot olaglig han-s. 1933

32.67 tering av narkotika och psykotropa ämnen tillträtts av mer än 150 länder. När det gäller de särskilda brottstyper som dessa konventioner behandlar blir det område där Sverige har folkrättsliga förpliktelser mycket större än om man när det gäller utlämning enbart har de bilaterala utlämnings­ avtalen och den europeiska utlämningskonventionen jämte EU-samarbetet i åtanke. Sverige har förvisso inget utlämningsavtal med Sierra Leone, men om landet inkommer med en utlämningsbegäran avseende en per­ son misstänkt för narkotikabrott är Sverige förpliktat att antingen utläm­ na eller lagfora den eftersökte personen.s. 1934

33.Multilaterala konventioner kan emellertid komma att påverka utläm­ ningssamarbetet också på ett annat sätt. Inom FN har man skapat kon­ ventioner vars syfte är att bekämpa en viss brottstyp och som ett moment i dessa konventioner stadgas det bl.a. att de stater som ansluter sig till kon­ ventionerna skall anse att de brott som konventionerna behandlar också omfattas av staternas utlämningsavtal. I sammanhanget kan exempelvis nämnas FN:s internationella konvention jämte protokoll och fakultativt protokollför bekämpande av penningförfalskning125 och internationella konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister116 som båda innehåller stadgande av sådant slag som nyss beskrivits. Konventioner av denna typ torde dock så gott som undantagslöst omfatta så grova brott att dessa redan innan skapandet av konventionerna föll under de svenska utlämningsavtalen. Genom de multilaterala konventionerna har emeller­ tid ”dubbla” förpliktelser skapats. Dessutom leder konventionerna till att Sverige inte kan skapa undantag för de aktuella brotten i sitt utlämnings­ samarbete t.ex. genom förbudet mot utlämning för politiska brott.22 2 222756s. 1935

34.Ett annat exempel på ett multilateralt avtal som får betydelse för län­ ders utlämningssamarbete, och mer specifikt förbudet mot utlämning av­ seende politiska brott är den europeiska konventionen om bekämpande av terrorism ,228 Konventionen har utarbetats i Europarådet och syftar alltså till bekämpande av terroristdåd. Genom konventionen förbinder sig avtalsstatema bl.a. att i sin tolkning av begreppet ”politiskt brott” inte in­ kludera de gärningar som behandlas i konventionen. Avtalsstatema för­ säkrar alltså att de inte skall neka utlämning med hänsyn till förbudet mot utlämning för politiska brott om den eftersökte individen begått sådana brott som omfattas av konventionen.s. 1935

35.FN har vidare, efter nationella oroligheter som utmynnat i brott mot 68 den internationella humanitära rätten och krigets lagar, ansett sig nöd­ sakad att inrätta internationella tribunaler till vilka FN:s medlemsstater skall utlämna individer som misstänks för de aktuella brotten.229 Härvid kan nämnas FN-resolutionen 1993 om att inrätta Jugoslavientribunalen, vars syfte är att beivra brott som begåtts i forna Jugoslavien mot interna­ tionell humanitär rätt och krigets lagar.230 Vidare kan FN-resolutionen 1994 om att inrätta Rwandatribunalen nämnas. Tribunalen är tänkt att beivra folkmord och andra allvarliga brott mot internationell humanitär rätt som begåtts under 1994 i Rwanda eller av medborgare i Rwanda på angränsande staters territorium.231s. 1935

Sverige som ansökande stat

1.Att Sverige står som ansökande part i utlämningsärenden, är tämligen sparsamt behandlat i såväl litteraturen som den svenska lagstiftningen. Inte heller i mitt arbete är tyngdpunkten lagd på Sveriges roll i egenskap av ansökande stat. Eftersom det blir den utländska anmodade staten som skall bedöma en svensk ansökan blir den utländska utlämningslagstiftningen avgörande. Bedömningen av en svensk utlämningsansökan kan därmed variera från land till land och i högsta grad också vara beroende av huruvida ett utlämningsavtal föreligger mellan Sverige och den an­ modade staten. Nedan följer en kortfattad introduktion till frågan om Sve­ riges roll som ansökande stat. Utgångspunkten från svensk sida, när man ansöker om utlämning, är förordning (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott till Sverige, nedan benämnd förordningen. Det slutgiltiga avgörandet när Sverige ansöker om utlämning vilar naturligtvis helt och hållet i den anmodade statens händer.232 Sverige har dock, i egenskap av ansökande stat, ett stort ansvar gentemot såväl den anmodade staten, vars resurser tas i anspråk, som gentemot den eftersök­ te individen vars frihet inskränks genom utlämningsförfarandet, ibland under avsevärd tid. I förordningens 9 § kan man läsa att en skälighetsbedömning skall för­ etas i varje enskilt ärende då man från svensk sida överväger att begära utlämning. Det ingrepp en utlämning innebär för individen skall vägass. 1936

2.69 mot Sveriges intresse av att få personen i fråga utlämnad. Trots att ett formellt krav som stadgar att det aktuella brottet skall ha en viss straff­ skala är uppfyllt kan Sverige komma att avstå från en begäran om utläm­ ning. Lite schablonmässigt kan sägas att ju allvarligare brott, desto större är intresset från svensk sida. Även andra omständigheter, t.ex. existensen av ett svenskt målsägandeanspråk, kan inverka på bedömningen. Allmänt kan sägas att det svenska intresset skall vara tyngre i de fall personen saknar närmare anknytning till landet än när sådan föreligger. Det före­ kommer att Sverige begär utlämning av den anmodade statens egna med­ borgare trots att en motsvarande ansökan inte skulle beviljas från svensk sida. Framför allt torde sådana svenska ansökningar gälla medborgare i de engelskspråkiga länderna, vars jurisdiktionsregler i huvudsak bygger på territorialitetsprincipen. Utlämning är ofta enda möjligheten för att dessa länders medborgare skall kunna ställas till svars för handlingar som de begått utomlands.233s. 1936

3.I de fall utlämning begärs för att individen skall bli föremål för rätte­ gång i Sverige måste utredningsläget vara sådant att möjligheterna till en fällande dom bedöms som goda. Att utsätta individen för något så ingri­ pande som utlämning är naturligtvis oacceptabelt om bevisläget i Sverige är sådant att någon fällande dom inte kan förväntas. Vidare bör en prognos göras beträffande vilken påföljd som kan tänkas utdömas. När det gäller ansökningar till utomnordiska stater bör sådana i regel göras endast om den kommande domen kan förväntas lyda på ett fängelsestraff, vilket med beaktande av reglerna för villkorlig frigivning leder till minst fyra månaders faktisk fängelsevistelse. Endast i undantagsfall begärs utläm­ ning när påföljden inte förväntas bli frihetsberövande. Ett sådant skulle kunna vara när det rör sig om brottslighet med flera inblandade gärnings­ män samt utredningsskäl talar för att en person som inte befinner sig i Sverige förs till landet. Även när det gäller flera misstänkta och någon eller några av dem redan finns tillgängliga för lagföring i Sverige kan ut­ lämning begäras trots att påföljden inte förväntas bli fängelse.234s. 1937

4.Innan en utlämningsbegäran överlämnas bör man rimligen även beak­ ta om de kostnader en eventuell utlämning medför är rimliga, liksom huruvida man kan befara att, mot bakgrund av vad man vet om den an­ modade statens utlämningslagstiftning, en utlämningsbegäran skulle vara utsiktslös.s. 1937

5.I de fall Sverige slutit utlämningsavtal har våra avtalsparter, inom ra­ men för dessa, en folkrättslig förpliktelse att utlämna. Med ett utläm­ ningsavtal i botten blir det naturligtvis också lättare att från svensk sida 70 avgöra om en utlämningsbegäran kan förväntas nå framgång i det anmo­ dade landet. I de fall ett utlämningsavtal saknas mellan Sverige och den anmodade staten blir utlämningsansökans framtid beroende av den anmodade sta­ tens interna utlämningslagstiftning. Sverige behöver i ett sådant läge söka få till stånd en överenskommelse som enbart omfattar det specifika ärendet, dvs. en s.k. ad hoc-överenskommelse. En annan möjlighet kan naturligtvis vara att man från svensk sida överväger en begäran om över­ förande av lagföring vilken innebär att man begär att det anmodade lan­ det skall ta på sig ansvaret för att personen ställs inför rätta.235 I de fall icke avtalsslutande länder uppställer krav på ömsesidighetsförklaring, en försäkran att Sverige under motsvarande förhållanden skulle bevilja utlämning, är det viktigt att Sverige överväger om en dylik för­ säkran kan ges innan en utlämningsansökan överlämnas.236 När det gäller våra nordiska grannländer kan man konstatera att de få och enkla regler som karaktäriserar NordL också möter Sverige i egen­ skap av ansökande part i förhållande till de övriga nordiska länderna.237 Som tidigare framgått behandlar AllmL och NordL frågor som rör Sveriges roll som anmodad stat, men i respektive lag finns faktiskt också ett stadgande som får betydelse när Sverige är ansökande stat. Det tar sikte på den inte särskilt ovanliga situationen att den person som Sverige eftersöker avtjänar ett straff i det anmodade landet. Om det anmodade landet är villigt att utlämna personen omedelbart för att denne skall kun­ na närvara vid en svenska brottmålsrättegång skall, enligt 26 a § AllmL samt enligt 22 § NordL, Sverige återlämna den aktuella personen utan att någon prövning av villkoren för utlämning företas. Ur processekonomisk synvinkel är sådana tillfälliga utlämningar238 naturligtvis av stor betydel­ se i mål där flera tilltalade figurerar eftersom en gemensam rättegång härigenom blir möjlig. Eftersom en utlämning till Sverige helt och hållet möjliggörs genom ett godkännande från den anmodade staten blir det viktigt att man från svensk sida mer specifikt beaktar vad denna stat har godkänt. En erinran om detta finns intagen i 2 kap. 8 § 2 st. BrB (enligt den översyn som företagits av 2 kap. BrB kommer det aktuella stadgandet att återfinnas i 2 kap. 12 § BrB)239 av vilken det framgår att de villkor som uppställs vids. 1937

6.71 utlämning från främmande stat till Sverige skall lända till efterrättelse här i riket. Sverige måste vidare respektera den s.k. specialitetsprincipen. Denna innebär att den ansökande staten inte får döma eller verkställa straff för annat brott än vad som framgår av dess utlämningsansökan samt inte heller utlämna individen till ett tredje land utan tillstånd från den anmodade staten. Med specialitetsprincipen i åtanke är det t.ex. vik­ tigt att en svensk utlämningsbegäran avser alla tänkbara gämingsmoment som kan bli aktuella i en kommande svensk rättegång, eftersom ett tillägg eller borttagande av gämingsmoment kan leda till att den inhem­ ska domstolen dömer för ett helt annat brott än det som avsågs i den svenska utlämningsansökan. Förutom att ett brott mot specialitetsprinci­ pen innebär ett illojalt beteende mot det anmodade landet så utgör det, t.ex. om den svenske åklagaren skulle väcka åtal för helt andra gärningar än de som upptas i den svenska utlämningsansökan, också rättegångshinder enligt 34 kap. 1 § RB.240s. 1938

7.En situation som särskilt förtjänar att uppmärksammas är den inte helt ovanliga att en svensk domstol, i samband med lagföring av utlämningsbrottet, även önskar undanröja en tidigare utdömd påföljd för att enligt 34 kap. 1 § 1 st. p. 3 BrB döma till gemensam påföljd. För att undvika ett åsidosättande av specialitetsprincipen bör Sverige i en sådan situation begära utlämning också för det tidigare brottet.241s. 1939

Utlämningsinstitutet i rättssystemet

1.Liksom alla andra rättsområden utgör också utlämningsrätten en del av ett lands rättssystem som helhet. De två följande avsnitten är tänkta att sätta in utlämningsrätten i ett större sammanhang.s. 1939

2.Avsnitt 1.5.1 är tänkt att visa att utlämningsrätten inte kan ses som ett isolerat rättsområde utan att utlämningsrätten faktiskt påverkar och på­ verkas av ett flertal andra rättsområden.s. 1939

3.Avsnitt 1.5.2 är tänkt att särskilt belysa en aspekt av de rättsområden som tangerar utlämningsrätten, nämligen området för mänskliga rättig­ heter. 72s. 1939

Utlämningsrätten i ett större sammanhang

1.1.5.1.1 Den folkrättsliga aspekten Utlämningsrätten tangerar en rad rättsområden. Möjligen kan den bäst förklaras utifrån ett skikttänkande där det allra översta skiktet utgörs av den folkrättsliga aspekten. Folkrätten reglerar de frågor på mellanstatlig nivå242 som blir av relevans för utlämningsrätten. Exempelvis kan man nämna att det är ur folkrätten man kan sluta sig till att en förpliktelse att utlämna uppkommer endast om länder sinsemellan har slutit utlämningsavtal med varandra.243 Folkrätten blir av betydelse för ländernas utlämningsavtal på flera olika sätt. Det folkrättsliga regelverket kan ge ledning för tolkningen av enskilda utlämningsavtal men det kan också verka begränsande för län­ dernas utlämningssamarbete. En naturlig utgångspunkt för alla mellanstatliga avtal, så också utlämningsavtalen, är naturligtvis Wienkonventionen den 23 maj 1969 om traktaträtten.244 Konventionen reglerar exempelvis frågor kring hur avtal ingås mellan stater, hur tillämpningen av avtal skall ske, hur avtal kan ändras, när avtal upphör, följderna av ett krigstillstånd och en statssuccession när det gäller tidigare ingångna avtal.245 Om ett utlämningsavtal i sig inte ger vägledning för tolkningen av utlämningsvillkoren - vilket är vanligt - får bedömningen av de olika vill­ koren i stället överlämnas till vart och ett av de avtalsslutande länder­ na.246 Man får dock inte vara alltför snabb med att flytta ned frågan till den nationella nivån. Man bör nämligen betänka att andra mellanstatliga avtal kan innebära att stater förbundit sig att tolka ett utlämningsvillkor på ett speciellt sätt. Ett skolexempel på ett sådant mellanstatligt avtal som kan få betydelse för tolkningen av utlämningsvillkoren torde vara den tidigare nämnda europeiska konventionen om bekämpande av terro­ rism, vilken stadgar att vissa mycket grova brottsliga gärningar, t.ex. brottet folkmord, inte skall anses vara politiska brott.247s. 1940

2.73s. 1940

3.Ett annat exempel där folkrätten kan verka begränsande på ländernas utlämningssamarbete rör frågan huruvida den eftersökte personen har sådan immunitet, t.ex. då denne är statschef eller diplomat, att han eller hon skall ställas utanför ländernas utlämningssamarbete. När det gäller diplomatisk immunitet finns den modema folkrätten kodifierad i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser.248s. 1941

4.Konkret innebär en utlämning som bekant alltid ett ingrepp i indivi­ dens frihet genom att denne överlämnas från det anmodade landet till det ansökande landet. Frågan om individens mänskliga fri- och rättigheter249 och gränserna för staters ingrepp i dessa regleras generellt i en rad mel­ lanstatliga konventioner som naturligtvis kan få relevans också på utlämningsrättens område.250 Den mest närliggande konventionen för Sverige är EKMR,251 men man kan också nämna de konventioner som upprättats inom FN, dvs. FN:s Internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter252 och FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.253 Inga av de nämnda konventionerna innehåller särregle­ ringar avseende utlämningsfrågan. Detta till trots torde en rad artiklar i konventionerna kunna aktualiseras i ett enskilt utlämningsärende. Frågor­ na kan dels röra behandlingen i den anmodade staten i väntan på att ett utlämningsbeslut skall fattas, dels behandlingen i den ansökande staten när individen väl överlämnas dit, men också frågan huruvida den anmo­ dade staten, genom att bevilja utlämning, kan hållas ansvarig för kränk­ ningar av individens fri- och rättigheter som företas av den ansökande staten.s. 1941

5.Också andra mellanstatliga konventioner som rör en stats behandling av den enskilde individen kan bli av intresse när den anmodade staten avgör om individen skall utlämnas till den ansökande staten. Ett sådant exempel är Genéve-konventionen om flyktingars rättsliga ställning.254 Asylrätten och det skydd som denna ger mot förföljelse tangerar utläm74 ningsrätten på så sätt att asylrätten manar länder till att ge skydd, inte av­ lägsna människor från sitt territorium om dessa riskerar förföljelse. För att skapa samstämmighet mellan de åtaganden som länder har när det gäller flyktingar och dess utlämningssamarbete har länder ofta infört ett förbud mot utlämning i sina utlämningsavtal om individen skulle riskera sådan förföljelse som Genéve-konventionen beskriver. I den mån en individ skulle riskera att utsättas för tortyr eller annan grovt omänsklig eller förnedrande behandling kan också FN:s tortyrkon­ vention aktualiseras. Denna stadgar bl.a. att ingen konventionsstat skall utlämna en person om det finns välgrundad anledning att tro att personen skulle riskera att utsättas för tortyr i den ansökande staten.255 En aspekt av utlämningsinstitutet är därmed behandlingen av den ef­ tersökte individen i den ansökande staten. En annan aspekt av utlämnings­ institutet avser i stället frågan om länders rätt att döma individer för brott som dessa begått, närmare bestämt hur långt ett lands jurisdiktion kan sträcka sig.256 Folkrätten har betydelse för ländernas jurisdiktionsregler på flera plan. Inledningsvis kan man konstatera att en grundläggande ut­ gångspunkt är att ett land har jurisdiktion över brott som förövats på det egna territoriet. Denna kompetens kan härledas ur den folkrättsliga prin­ cipen om staters suveränitet. Det tillkommer som bekant varje stat att upprätthålla ordning - och bestämma vad som skall vara tillåtet och otilllåtet - inom det egna territoriet. Av olika skäl anses denna grundläggande kompetens vara otillräcklig, och som en konsekvens härav har stater tagit sig en omfattande jurisdiktion också över brott som begåtts utanför dess territorium. Folkrätten får betydelse för staters önskan om att utöva en sådan extraterritoriell brottsbekämpning. Självpåtagen behörighet att be­ ivra brott som begåtts utanför det egna territoriet, och i så gott som alla fall också begåtts på en annan stats territorium, kan utgöra en inbland­ ning i en annan stats interna angelägenheter, och den folkrättsliga sedvanerätten har följaktligen utvecklat riktlinjer för i vilka fall en straffrättslig jurisdiktion som sträcker sig utanför ett lands territorium är tillåten. Man brukar tala om att den folkrättsliga sedvanerätten kan sammanfat­ tas i sju principer såvitt avser ländernas jurisdiktion. För det första inne­ bär territorialitetsprincipen, vilken redan omnämnts, att en stat har juris­ diktion över det egna territoriet. För det andra ger principen om flaggans lag en stat jurisdiktion över brott på inhemska fartyg. För det tredje inne­ bär den aktiva personalitetsprincipen att en stat har jurisdiktion övers. 1941

6.75 brott som begåtts av de egna medborgarna eller personer med hemvist i staten, alldeles oavsett var brottet begåtts. För det fjärde ger den passiva personalitetsprincipen staten jurisdiktion avseende brott begångna mot inhemska enskilda intressen, t.ex. om ett brott förövats utomlands mot en av statens egna medborgare. För det femte har en stat, genom statsskyddsprincipen, möjlighet att ta sig jurisdiktion över brott mot statens egna, allmänna, intressen. Dessutom, för det sjätte, innebär universalitetsprincipen att en stat har jurisdiktion eftersom brottet är sådant att det finns ett uppenbart gemensamt intresse för alla stater att bekämpa sådana brott. Mer konkret avses härmed dels brott som är av sådan allvarlig karaktär att de måste antas vara straffbelagda i alla stater, dels brott som staten, tillsammans med andra stater, enats om att bekämpa gemensamt. Slutli­ gen, för det sjunde, innebär principen om ställföreträdande straffrätts­ skipning, att en stat kan ta sig jurisdiktion över en viss gärning därför att gärningsmannen finns i den staten och det är lämpligt att lagföringen före­ tas där. Det förutsätts i en sådan situation dessutom, att den stat som annars vore närmast att beivra brottet inte har någon invändning mot att den andra staten tar sig jurisdiktion över gärningen.257 Trots att ett land inte tar sig mer omfattande jurisdiktion än vad sedvanerätten godkänner kan jurisdiktionsfrågan innebära problem inom utlämningssamarbetet. En rad län­ der brukar nämligen endast vara villiga att bevilja utlämning i den mån det ansökande landets jurisdiktionsregler inte är mer omfattande än de egna.258 1.5.1.2 Den nationella aspekten , Så långt har jag behandlat folkrättsliga aspekter av utlämningsinstitutet. Om man är min tankemodell trogen, dvs. ser utlämningsrätten som olika skikt, kommer man efter det översta, folkrättsliga skiktet ned på den nationella nivån som därmed kan variera från land till land. Huvuddelen av mitt arbete är koncentrerat till denna nivå. I den mån ett land, liksom Sverige, tillhör den dualistiska rättstraditionen259 kommer en viss ”dub­ blering” att ske med folkrätten eftersom mellanstatliga avtal också måste genomföras på den nationella nivån för att få nationell giltighet.s. 1942

7.Det samspel mellan utlämningsinstitutet och övriga rättsinstitut som finns på det folkrättsliga planet återfinns också på den nationella nivån. Den svenska utlämningsrätten har på den nationella nivån såväl kon­ stitutionella aspekter som t.ex. straff-, process- och utlänningsrättsliga aspekter. 76 Eftersom utlämning är ett ingrepp i individens frihet omfattas detta av 2 kap. RF som behandlar grundläggande fri- och rättigheter. Genom sin ingripande karaktär för den enskildes frihet måste utlämningsinstitutet, enligt 2 kap. 12 § RF regleras genom lag. Den åsyftade lagstiftningen finns för svenskt vidkommande i AllmL och NordL. Sedan EKMR år 1995 blivit en del av den svenska rättsordningen finns det berörings­ punkter inte enbart mellan utlämningsinstitutet och RF på nationell nivå utan också mellan utlämningsinstitutet och EKMR. Även om EKMR har inkorporerats genom vanlig lag så har den en särställning i och med ett tillägg till RF, nämligen 2 kap. 23 § RF, som stadgar att lag eller annan författning inte får meddelas i strid med EKMR.260 Också på det nationella planet finns det ett nära samband mellan ut­ lämningsinstitutet och jurisdiktionsfrågan. Detta samspel gjorde sig sär­ skilt starkt gällande när man från svensk sida, genom AllmL, utvidgade antalet förutsättningar som måste vara uppfyllda för att Sverige skall be­ vilja utlämning. Som en direkt följd av den utvidgade möjligheten att vägra utlämning ansåg sig Sverige också nödsakat att utvidga sina jurisdiktionsbestämmelser så att det skulle bli möjligt att i större utsträckning döma för gärningar som förövats utomlands.261 Genom att utvidga jurisdiktionsbestämmelsema sökte man förhindra att en nekad utlämningsbegäran skulle leda till att den eftersökte individen förblev ostraffad för gär­ ningar som man från svensk sida också bedömde som klandervärda.262 Jag har tidigare erinrat om att utlämningsavtalen ytterst sällan ger någon vägledning för tolkningen av utlämningsvillkoren. För att tolka villkoren måste man därför ofta söka hjälp i den inhemska rätten. Begrep­ pet ”inhemsk rätt” får inte förstås som enbart den inhemska utlämnings­ rätten. Det kan faktiskt vara så att den inhemska utlämningsrätten använ­ der sig av en rad begrepp som inte förklaras i anslutning till denna. För svenska förhållanden är det t.ex. möjligt att förarbetena till AllmL och NordL inte behandlar olika begrepp som finns i utlämningslagstiftningen. För att utlämningsrätten skall bli meningsfull måste den ses i ett större perspektiv, som en del av det inhemska rättssystemet. Ledning och tolk­ ning måste hämtas från de intemrättsliga områden den tangerar, sam­ tidigt som det naturligtvis alltid är på sin plats att fråga sig om utläm­ ningsrätten har särdrag som gör att begrepp inom denna måste behandlass. 1943

8.77 annorlunda än då de uppträder inom övriga rättsområden men det finns naturligtvis också stadganden och begrepp inom utlämningsrätten som är unika för området och där något motstycke således inte står att finna på de övriga rättsområdena.s. 1944

9.Ett exempel där ledning måste hämtas i den inhemska rättsordningen, närmare bestämt från dess straffrätt, är kravet på dubbel straffbarhet.263 Den inhemska straffrätten och dess straffbarhetsbegrepp blir av central betydelse för att besvara frågan om kravet på dubbel straffbarhet är upp­ fyllt, dvs. om gärningen är straffbar inte bara i den ansökande staten utan också i Sverige. Preskriptionskravet inom utlämningsrätten är ett ytterli­ gare exempel där den inhemska straffrätten, närmare bestämt dess preskriptionsreglering, måste användas för att man skall kunna besvara frågan om ett visst utlämningsvillkor är uppfyllt.264s. 1945

10.I den mån ett utlämningsvillkor helt och hållet är baserat på ett annat rättsområde i den inhemska rätten får ändringar av den inhemska straff­ rätten också omedelbara återverkningar för tolkningen av utlämningsvillkoret. När det gäller det svenska straffbarhetsbegreppet kom detta i den inhemska straffrätten, med införandet av BrB, att ändras på så sätt att ett särskilt tillräknelighetskrav utsorterades från begreppet. Inom den in­ hemska straffrätten önskade man ändra brottsbegreppet så att även t.ex. sinnessjuka och barn skulle kunna anses begå brott. I stället skulle dessa grupper särbehandlas i påföljdshänseende. Genom den väl utvecklade vårdapparat som fanns vid sidan av den traditionella kriminalvården kunde t.ex. de sinnessjuka få avancerad medicinsk behandling som en reaktion på ett begånget brott.265 För utlämningsrättens del fick reformen, säkert utan att man i reformarbetet ägnat detta någon tanke, påtagliga konse­ kvenser. Den sinnessjuke individ som blev föremål för ett utlämningsförfarande kunde tidigare inte utlämnas med hänsyn till kravet på dubbel straffbarhet. Nu öppnades dörren för utlämning också av sinnessjuka. För det fall den ansökande staten inte hade en lika utbyggd vårdapparat som Sverige kunde man visserligen söka förhindra en utlämning med hänvisning till humanitära skäl. Stadgandet rörande humanitära skäl är dock restriktivt till sin utformning och uttrycker att utlämning endast skall vägras om en sådan skulle vara uppenbart oförenlig med humanitära hän­ synstaganden.266s. 1945

11.Ett område som regelmässigt brukar lämnas utanför ländernas utläm­ ningsavtal är tvångsmedelsfrågan i själva utlämningsförfarandet. Flertalet 78 länder torde använda sina gängse tvångsmedel, såsom häktning och reseförbud, också för de individer som väntar på beslut i utlämningsfrågan. I den svenska utlämningslagstiftningen ges t.ex. möjlighet att använda sig av häktningsinstitutet. Denna möjlighet har alltid funnits i såväl AllmL som NordL. För tvångsmedel som i sig innebär ett ingrepp i individens frihet anses en proportionalitetsprincip gälla, dvs. skälet för ingreppet måste uppväga själva ingreppet. Den nämnda proportionalitetsprincipen finns numera också stadfäst i RB (se t.ex. RB 24 kap. 1 § 3 st. RB avse­ ende häktningsfrågan). Även om principen inte är uttryckligen inskriven i AllmL och NordL torde den kunna åberopas också för tvångsmedelsfrågan inom utlämningsrätten. Den inhemska regleringen rörande tvångs­ medel i brottmål är därför av intresse också för utlämningsrätten.267 Slutligen kan man, när det gäller samröret mellan utlämningsinstitutet och övriga intemrättsliga rättsområden, nämna den länk som finns mellan förbudet mot utlämning om den berörde individen riskerar svår förföljelse i den ansökande staten och utlänningslagstiftningens asylstadgande. För­ följelsebegreppet har sitt ursprung i utlänningslagstiftningen. I utlämnings­ lagstiftningen har det tillkommit för att inte utlämningsinstitutet skall leda till att människor som en gång fått politisk asyl i Sverige skickas tillbaka till sina forna hemländer. Vid en tolkning av förföljelsebegreppet inom utlämningslagstiftningen är det därför naturligt att söka ledning i utlänningslagstiftningen och den praxis som vuxit fram kring denna. Att utlämningsinstitutet är en del av det svenska rättssystemet innebär naturligtvis inte enbart att institutet blir föremål för påverkan från övriga rättsområden utan även att möjlighet finns till att påverka rättssyste­ met.268 Överklagande som avser vilket brott den misstänkte häktats förs. 1945

12.79 har t.ex. tillåtits i utlämningsärenden eftersom betydande rättsföljder an­ ses följa av vilken brottslighet häktningen gäller i sådana ärenden. Men när frågan inte har rört utlämning finns det också fall där ett överklagan­ de med avseende på brott, för vilket eller vilka den misstänkte skulle anses häktad, endast har ansetts höra till skälen för häktningsbeslutet och där­ med inte kunde bli föremål för överklagande.269s. 1946

13.Utlämningsinstitutets behov har också tillgodosetts genom särskilda lagstiftningsåtgärder. I de fall en svensk dom avser flera gärningar och utlämning inte kan beviljas för samtliga gärningar har domstolen, genom 34 kap. 18 § 1 st. BrB, givits en möjlighet att specificera hur mycket av en ådömd påföljd som belöper på respektive gärning.270 Stadgandet till­ godoser alltså utlämningssamarbetets specifika behov även om man nog får medge att det i viss mån är baserat på en illusion. Det torde nämligen vara svårt att exakt ange hur mycket av en utdömd påföljd som belöper på varje enskild gärning när gärningsmannen dömts för flerfaldig brotts­ lighet. Påföljdsbestämningen är trots allt något mer än enbart en strikt matematisk övning.s. 1947

14.Utlämningslagstiftningen kan i sig också ses som ett system i systemet. Det finns därför beröringspunkter mellan de olika stadgandena inom själ­ va utlämningsrätten, liksom också mellan AllmL och NordL. I den mån begrepp som återfinns inom såväl AllmL som NordL har behandlats mer utförligt i anslutning till endera lagens förarbeten kan detta tjäna till led­ ning vid tolkningen också av begreppet i den andra lagen. Ett sådant exempel är termen ”politiskt brott”, som vi finner inom båda utlämningslagama, men som ingående har behandlats enbart i AllmL:s förarbeten.271s. 1947

15.I den mån ett utlämningsvillkor ändras kan detta få återverkningar också för övriga utlämningsvillkor. Utlämningsvillkoren kan nämligen i viss mån sägas samverka med varandra. Denna fråga, dvs. hur utlämningsrättens villkor samverkar med varandra kommer jag att beröra ytterligare i kapitel 3.s. 1947

16.Komparativa studier torde vara av intresse för de flesta rättsområden. Utlämningsrätten är här inget undantag.272 Ett syfte med komparativa 80 studier kan vara att söka idéer för en framtida förändring av den egna utlämningsregleringen. Andra länders lösningar kan därmed tjäna som incitament för ett inhemskt förändringsarbete. I viss mån torde t.ex. den nordiska utlämningsregleringen ha varit en naturlig utgångspunkt när de nordiska delegaterna diskuterade förenklingar av utlämningssamarbetet inom EU. Ett annat syfte med komparativa studier kan vara att söka tolknings­ hjälp för den egna inhemska utlämningsrätten. Att detta kan vara lämp­ ligt beror på att de förutsättningar som länder ställer upp för att bevilja utlämning ofta återfinns i andra länders utlämningsrätt. I den mån den svenske lagstiftaren uttryckligen sagt att ett villkor och dess utformning hämtats från ett annat lands utlämningsrätt blir det självklart av intresse att se hur detta villkor tolkas i sitt ursprungsland.273 När något sådant nära samband inte finns mellan villkoret i den utländska utlämningsrätten och i den svenska utlämningsrätten bör man dock minnas att det faktum att en princip återfinns hos ett annat land inte behöver betyda att den skall tolkas på samma sätt i Sverige som i det främmande landet. I den mån utlämningsrätten bygger på begrepp hänförliga till den inhemska rätten bör man vara särskilt försiktig med att förbehållslöst överföra ett annat lands tolkning av en princip till den inhemska lagstiftningen. Därmed inte sagt att det skulle vara ointressant att snegla på hur andra länder tol­ kar utlämningsvillkoren. Tvärtom kan det, särskilt vara intressant att ta del av de skäl som har åberopats för ett visst utlämningsvillkor interna­ tionellt. När det gäller övergripande skäl för ett utlämningsvillkor blir nämligen lagtekniska detalj skillnader från ett land till ett annat land ofta av mindre betydelse.274s. 1947

Utlämning och mänskliga rättigheter

1.Ett av de områden som utlämningsrätten tangerar, nämligen området för mänskliga rättigheter, kommer jag att beröra ytterligare i detta avsnitt och då utifrån den konvention som torde vara viktigast för svenskt vid­ kommande, nämligen EKMR.275 Även om mitt arbete inte är en studie is. 1948

2.81 mänskliga rättigheter, utan tvärtom är tänkt att ha sitt fokus på internatio­ nellt straffrättsliga frågor, är relationen mellan utlämning och mänskliga rättigheter av sådan betydelse att den inte helt kan förbigås i ett arbete på utlämningsrättens område. Detta avsnitt är på intet sätt tänkt att presente­ ra några ”djupdykningar” när det gäller rättsområdet för mänskliga rät­ tigheter utan snarare tänkt att understryka, inte minst för de praktiker som arbetar inom utlämningsområdet, det faktum att det finns beröringspunk­ ter mellan utlämningsrätten och regler och principer om mänskliga rättig­ heter. Detta samband får inte glömmas bort i den dagliga hanteringen av utlämningsärenden. I kapitel 2, vilket behandlar villkoren för utlämning, söker jag i viss mån peka på situationer där konventionerna om mänsk­ liga fri- och rättigheter och lagstiftningen som följt på dessa också kan användas som tolkningshjälp när det gäller villkoren för utlämning.s. 1948

3.Genom EKMR har individens rättsskydd avsevärt förstärkts på så sätt att individen har getts en möjlighet till enskild klagorätt vid Europadom­ stolen.276 Ett enskilt klagomål har inte suspensiv effekt på det nationella planet. Motparten, dvs. staten, har därmed ingen skyldighet att, så länge målet är anhängigt, uppskjuta verkställigheten av sitt nationella beslut. Europadomstolen kan dock ge en stat anvisning om att skjuta upp verk­ ställigheten t.ex. om domstolen skall pröva om en verkställighet av det nationella beslutet skulle strida mot EKMR art. 2 eller art. 3. Även om en sådan anvisning inte är bindande brukar stater respektera den. Sådana anvisningar används sparsamt men kan t.ex. aktualiseras i syfte att förmå en stat att tillfälligt avstå från att utlämna en person till ett främmande land.277s. 1949

4.När det gäller EKMR bör man inledningsvis slå fast att konventionen inte ställer upp något generellt förbud mot att dess medlemsstater inlåter sig på ett internationellt samarbete rörande brottsbekämpning och som en del av detta samarbete utlämnar misstänkta, tilltalade eller dömda indi­ vider till länder som eftersöker dessa. Tvärtom stadgar EKMR art. 5.1 ,f, som behandlar individens rätt till frihet och säkerhet, att en stat genom lag kan inskränka individens frihet då denne är föremål för ett utlämningsförfarande. Ingreppet i individens frihet är rättfärdigat så länge som utlämningsförfarandet bedrivs med rimlig skyndsamhet. Om så inte är 82 fallet kan frihetsberövandet komma i konflikt med art. 5.1.f. Några speci­ fika tidsramar för när ett frihetsberövande övergår från att vara accepta­ belt till att inte vara det finns inte. I stället får bedömningen ske utifrån omständigheterna i det specifika fallet.278 EKMR art. 5.1 ger en uttömmande uppräkning av de situationer då staterna har rätt att inskränka individens frihet. Motsatsvis innebär detta att frihetsinskränkande metoder som tillgrips vid sidan av utlämningsin­ stitutet, för att uppnå institutets mål, kan utgöra brott mot EKMR art. 5. Frågan behandlas vidare i avsnitt 1.6.3. En individ torde tillerkännas klagorätt inför Europadomstolen när det gäller utlämningsfrågan tidigast efter det att denne blivit föremål för in­ ledande utlämningsförhandlingar (frihetsberövande med anledning av en utlämningsbegäran kan naturligtvis prövas tidigare med uttryckligt stöd av EKMR art. 5). Enbart en utlämningsbegäran som ännu inte har lett till någon åtgärd gentemot individen kan däremot inte grunda klagorätt. Kommissionen har t.ex. i fallet FT mot Storbritannien inte godtagit ett klagomål avseende en eventuell framtida utlämning när det visserligen var känt att en utlämningsbegäran överlämnats till Storbritannien men klaganden ännu inte eftersökts av brittiska myndigheter.279 Frågor om mänskliga rättigheter kan aktualiseras på två plan inom ut­ lämningsrätten. Det ena rör individens behandling i den anmodade staten, det andra rör individens behandling i den ansökande staten. När det gäller individens behandling i den anmodade staten kan dessa frågor aktualiseras genom åtgärder som vidtas mot individen i väntan på att utlämningsfrå­ gan skall prövas. En sådan fråga, nämligen frihetsberövandet, har redan nämnts. Förutom denna fråga skulle vissa former av övergrepp mot indi­ viden under själva utlämningsförfarandet naturligtvis kunna falla under EKMR art. 3, vilken stadgar förbud mot tortyr och omänsklig eller för­ nedrande behandling eller bestraffning.s. 1949

5.83s. 1950

6.En särskilt angelägen fråga, när individen befinner sig i den anmodade staten, torde vara om art. 6 i EKMR, som reglerar rätten till domstols­ prövning och en rättssäker process, också kan få relevans för själva be­ slutsprocessen kring en utlämningsansökan. Hittills tycks ståndpunkten ha varit att utlämningsprocessen faller utanför art. 6.280 2 28812s. 1951

7.En sådan ordning kan emellertid ifrågasättas. Det är märkligt om indi­ videns intresse helt skulle falla utanför EKMR när det gäller själva utläm­ ningsprocessen. Möjligen kan det vara värdefullt att skilja art. 6.1 och art. 6.3 från varandra. Medan art. 6.1 kräver en bedömning i skuldfrågan räcker det för art. 6.3 att individen står anklagad för brott. Något som torde stämma väl in på den person som är föremål för ett utlämningsförfarande. Därmed borde utlämningsärendena kunna falla under art. 6.3 och individen åtnjuta de rättigheter - t.ex. rätt till rättshjälpsbiträde - som denna artikel ger. Det kan för övrigt tyckas märkligt om individens in­ tresse helt skulle falla utanför EKMR när det gäller själva utlämnings-s. 1951

8.ÖO1 processen.s. 1951

9.Så långt har frågan om mänskliga fri- och rättigheter berört den anmo­ dade staten och dess rättsapparat. Eftersom varje stat är ansvarig för sitt rättssystem ligger det inget kontroversiellt i en prövning avseende den egna rättsapparaten utifrån EKMR.s. 1951

10.En betydligt intressantare och mer intrikat fråga är dock om, och i så fall i vilken mån, den anmodade staten också kan hållas ansvarig för handlingar som den ansökande staten utsätter individen för. Man kan faktiskt hävda att det är den anmodade staten, som genom att bevilja ut­ lämning, rent faktiskt möjliggör den kränkande behandlingen av indivi­ den i den ansökande staten. Frågan ställs naturligtvis på sin spets då den ansökande staten inte har tillträtt EKMR och dess behandling av indivi­ den därmed faller utanför Europadomstolens kompetensområde.s. 1951

11.I sammanhanget är fallet Soering mot Storbritannien2*2 av särskilt in­ tresse. Genom detta rättsfall slog Europadomstolen nämligen fast att den 84 anmodade staten under speciella förhållanden kan hållas folkrättsligt an­ svarig för handlingar som företas av den ansökande staten gentemot indi­ viden.283 Den anmodade statens ansvar upphör alltså inte vid statsgrän­ sen. Kortfattat kan rättsfallet beskrivas enligt följande. Storbritannien hade erhållit en utlämningsframställning från USA avseende en ung tysk man vid namn Soering. USA hade för avsikt att åtala ynglingen för mord. Den unge mannen riskerade dödsstraff, samt att i väntan på verkställighet få tillbringa ca 6-8 år i fängelse under den mycket stränga behandling, ”death row”, som tillämpas på dödsdömda. Vid en granskning av fallet poängterade domstolen inledningsvis att konventionen inte ålägger stater att utifrån samtliga konventionsstadganden granska den behandling som väntar i den ansökande staten. Beträffande art. 3,284 vilken som bekant förbjuder tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling och be­ straffning, var dock situationen speciell. Domstolen slog fast att det an­ svar Storbritannien, såsom konventionsstat, har för de mänskliga fri- och rättigheterna inte bortfaller enbart för att den aktuella behandlingen skul­ le företas av ett annat land, nämligen USA. Den behandling domstolen vände sig mot var inte dödsstraffet som sådant. Detta kunde inte anses falla under art. 3, tvärtom var det uttryckligen tillåtet enligt art. 2.285 Kri­ tik restes i stället mot den hårda och långa vistelse som fångarna, sanno­ likt med stigande dödsångest, fick genomgå innan de avrättades. Behand­ lingen ansågs inhuman och Storbritannien skulle, om landet beviljade utlämning, komma att bryta mot EKMR art. 3. I målet beaktades mannens ungdom, 18 år vid gämingstillfället, hans dåliga psykiska tillstånd samt möjligheten att i stället utlämna honom till hemlandet, Förbundsrepubliken Tyskland, för lagföring. När det gäller utlämning och EKMR art. 3 kan man slå fast följande. Ett avlägsnande av en person, t.ex. genom utlämning, till ett land där denne verkligen riskerar sådan behandling eller bestraffning som faller under EKMR art. 3 är aldrig tillåtet. EKMR art. 3 är undantagslös och en utlämning kan, när art. 3 aktualiseras, aldrig rättfärdigas oavsett vilket brott personen i fråga har gjort sig skyldig till eller vilken säkerhetsrisks. 1951

12.85 som denne utgör.286 Det kan vara värt att påpeka att ansvar för den anmo­ dade staten under EKMR art. 3 kan aktualiseras även i fall där det inte är det ansökande landets myndigheter utan t.ex. privatpersoner som skapar en farlig situation för den utlämnade. Det måste dock vara klarlagt att ris­ ken är reell och att denna inte kan elimineras genom åtgärder från det an­ sökande landets myndigheter.287 Också andra omständigheter kan aktualisera ansvar under EKMR art. 3 för den anmodade staten. Utlämning av en person som är fysiskt eller psykiskt sjuk skulle kunna innebära ett brott mot art. 3 om sjukdomen är tillräckligt allvarlig.288 Likaså torde art. 3 kunna aktualiseras om den ut­ lämnade personen utsätts för ett fullständigt oproportionerligt straff i för­ hållande till det begångna brottet.289 En annan relevant fråga är om den anmodade staten kan hållas ansva­ rig för brister i den ansökande statens brottmålsprocess, närmare bestämt om ansvar under EKMR art. 6 kan aktualiseras också för den anmodade staten när den ansökande staten skulle bryta mot artikeln. Europadom­ stolen har ansett att ett utlämningsbeslut undantagsvis skulle kunna leda till ansvar för den anmodade staten om omständigheterna är sådana att den som skall utlämnas på ett flagrant sätt har förvägrats eller riskerar att förvägras en rättvis rättegång i den ansökande staten. Frågan behand­ lades bl.a. i det tidigare nämnda Soering-fallet. I det aktuella målet fann Europadomstolen inte att Storbritannien skulle bryta mot EKMR art. 6 (som genom sin ordalydelse primärt synes ge minimirättigheter åt den som är anklagad men ännu inte slutligt dömd) med anledning av att någon garanti för rättshjälp inte fanns för den person som efter att ha dömts till döden önskade begära överprövning av själva dödsstraffet för att få detta omvandlat till ett fängelsestraff.290 Vad som mer specifikt aktualiserar ansvar under art. 6 för den anmodade staten har genom Soeringfallet lämnats öppet för framtiden.291 I såväl tidigare som senare ärenden har 86 emellertid både Europadomstolen och Kommissionen, obiter dictum, ut­ talat att en rättegång vid en partisk domstol skulle kunna vara en sådan omständighet som aktualiserar ansvar för den anmodade staten under EKMR art. 6.292 Andra artiklar i EKMR som kan aktualiseras i samband med ett utlämningsförfarande är naturligtvis art. 8, som bl.a. behandlar rätten till familje­ liv. Genom en utlämning som innebär att individen får avtjäna ett straff, kanske under mycket lång tid, i ett annat land, kommer dennes kontakt med anhöriga att kraftigt försämras.293 Den aktuella artikeln är emellertid uppbyggd så att staterna tillåts att inskränka rättigheten bl.a. med hänsyn till förebyggande av brott.294 Eftersom utlämning i regel endast beviljas för gärningar av viss svårhetsgrad torde det vara alldeles särskilda förhållanden som måste aktua­ liseras för att en kränkning av EKMR art. 8 skall föreligga i ett utlämningsärende.295 Också de tilläggsprotokoll som skapats till EKMR kan vara av bety­ delse för medlemsstaterna i deras utlämningssamarbete. Exempelvis kan man nämna sjätte tilläggsprotokollet till EKMR som förbjuder dödsstraff. Tilläggsprotokollet får anses innebära att utlämning inte kan beviljas när det föreligger en påtaglig risk för att den eftersökte individen skulle dömas till döden och senare avrättas i den ansökande staten.296s. 1952

Alternativ till utlämning

Inledning

1.Utlämningsinstitutet har som bekant till syfte att möjliggöra straffprocess och straffverkställighet i ett annat land än det land där den misstänkte, tilltalade eller dömde personen befinner sig. I stället för att börja med lösningen, i det här fallet utlämningsinstitutet, kan man börja med pro­ blemet som måste lösas, dvs. hur kan man möjliggöra straffprocess och straffverkställighet i ett annat land än det land där den misstänkte, till­ talade eller dömde personen befinner sig.s. 1954

2.87s. 1954

3.I detta avsnitt vill jag visa på andra möjliga lösningar än utlämning som kan utnyttjas och som utnyttjas. Några av lösningarna är delar av länders regelsystem och därmed legala alternativ till utlämning, medan andra lösningar innebär att existerande regelverk inte respekteras. Tanken är inte att lämna en fullständig redogörelse för de olika alternativen utan syftet är att på ett översiktligt och övergripande sätt återigen söka placera ut­ lämningsinstitutet i ett större sammanhang.s. 1955

4.Det problem som skall lösas är som sagt möjliggörandet av straffpro­ cess och/eller straffverkställighet i ett annat land än det land där den misstänkte, tilltalade eller dömde personen befinner sig. Även om det inte rör sig om ett utlämningsförfarande kommer jag också i detta avsnitt att använda terminologin anmodad stat och ansökande stat. Den anmoda­ de staten är den stat där den eftersökte individen befinner sig. Den ansö­ kande staten är den stat som önskar att individen skall bli föremål för en rättegång och/eller en straffverkställighet.s. 1955

5.Om det centrala är att en straffprocess och en straffverkställighet kom­ mer till stånd avseende den aktuella personen och det anses vara av mind­ re betydelse var en sådan genomförs så finns det alternativ som Sverige i egenskap av anmodad stat kan tillgripa. Dessa alternativ presenteras i avsnitt 1.6.2. Avsnittet behandlar genomförande av rättegång och straff­ verkställighet i Sverige med stöd av vår interna straffprocessrätt eller med stöd av reglerna om överförande av lagföring och överförande av straff­ verkställighet.s. 1955

6.Om det däremot är centralt inte bara att en straffprocess och en straff­ verkställighet kommer till stånd utan också att denna genomförs i ett annat land, handlar de alternativa lösningarna oftast om metoder som används vid sidan av, och i stället för, det regelverk som stater skapat genom utlämningsinstitutet. Dessa alternativ presenteras i avsnitt 1.6.3. Avsnittet behandlar bortförande eller kidnappning, informellt överläm­ nande och utnyttjande av utlänningslagstiftningen.s. 1955

7.När det gäller utlänningslagstiftningen har jag också för avsikt att belysa problematiken kring avvisnings- och utvisningsärenden rörande länder gentemot vilka Sverige tidigare har nekat eller skulle neka utläm­ ning. En central fråga i sammanhanget blir naturligtvis i vilken omfatt­ ning en nekad utlämningsbegäran bör hindra avvisning eller utvisning.s. 1955

8.os. 1955

Åtgärder pa den anmodade statens territorium

1.Detta avsnittet behandlar alltså den situationen att individen kommer att kvarstanna på det anmodade landets territorium samt att rättegång och/ eller straffverkställighet, som ett alternativ till utlämning, kommer att genomföras i det anmodade landet. En rad situationer kan naturligtvis 88 uppkomma i anslutning till vad som är, eller skulle kunna utvecklas till att bli, ett utlämningsärende. Nedan behandlas några av dessa tänkbara situationer. 1) Den anmodade staten kan (eller kan inte) lagfora individen med stöd av sin inhemska straffrättskompetens men väljer att utlämna individen. Denna situation omfattas inte av avsnittet. De villkor som måste vara uppfyllda för att Sverige skall bevilja utlämning behandlas i stället i kapi­ tel 2. 2) Den anmodade staten kan lagfora individen med stöd av sin inhemska straffrättskompetens och nekar utlämning av individen. Denna situation behandlas i avsnitt 1.6.2.1. 3) Den anmodade staten kan (eller kan inte) lagfora individen med stöd av sin inhemska straffrättskompetens, men i vart fall genom en begäran om överförande av lagföring, erhåller den anmodade statens domstolar inhemsk straffrättslig kompetens att lagfora individen. Utlämning av individen är inte aktuell eller kan tidigare ha nekats. Denna situation be­ handlas i avsnitt 1.6.2.2. 4) Den anmodade staten kan ta över straffverkställigheten av ett i utlan­ det redan utdömt straff. Utlämning av individen är inte aktuell eller kan tidigare ha nekats. Denna situation behandlas i avsnitt 1.6.2.3. 5) Den anmodade staten kan varken lagföralöverta straffverkställigheten eller utlämna individen. Denna situation behandlas inte nedan. Skälen till varför den anmodade staten varken kan utlämna eller lagfora kan t.ex. vara att staten med skärpa anser att den gärning som individen har gjort sig skyldig till inte är straffbar men det kan också vara så att statens inhemska straffrättsliga kompetens inte tillåter lagföring därför att gär­ ningen inte begåtts på det egna territoriet, av egna medborgare etc. Ibland tillgriper stater metoder vid sidan av utlämningsinstitutet för att individen i den beskrivna situationen skall överföras till dess territorium. Dessa metoder behandlas, som tidigare nämnts, i avsnitt 1.6.3. 1.6.2.1 Rättegång och straffverkställighet i den anmodade staten Ett alternativ till utlämning är att den anmodade staten dömer den efter­ sökte individen. Detta har en gammal historisk bakgrund. Den latinska sentensen ”aut dedere aut judicare” - antingen utlämna eller lagfora - brukar sammankopplas med den nederländske rättsfilosofen och huma­s. 1955

2.89 nisten Hugo Grotius. Till skillnad från den tidigare nämnda och nu för­ härskande ståndpunkten, att en skyldighet att utlämna endast föreligger i de fall den anmodade staten har slutit utlämningsavtal med den ansökan­ de staten, ansåg Hugo Grotius att den anmodade staten hade en rättslig skyldighet att antingen utlämna eller för egen räkning straffa en eftersökt brottsling. Enligt Hugo Grotius låg det i hela världssamfundets intresse att straffa den som begått brott.297s. 1956

3.Även om tanken att det skulle föreligga en plikt att utlämna eller lagföra en eftersökt individ har övergetts i modem tid så har själva synsättet, dvs. att en lagföring i den anmodade staten är ett alternativ till utlämning, kommit att leva vidare. I själva verket är ett möjliggörande av en lagfö­ ring i den anmodade staten många gånger nödvändigt för att utlämnings­ samarbetet med sina specifika villkor inte skall leda till olyckliga konse­ kvenser från brottsbekämpningssynpunkt.298 Det är ju trots allt så att en nekad utlämningsbegäran inte nödvändigtvis innebär att den anmodade staten också anser att individen inte bör straffas för sitt handlande. Tvärt­ emot kan det aktuella handlandet som sådant också vara straffbelagt hos den anmodade staten. Att någon automatik inte föreligger mellan en nekad utlämningsbegäran och den anmodade statens syn på frågan om det aktu­ ella handlandet bör bestraffas blir tydlig, om man erinrar sig hur länder brukar utforma sin utlämningslagstiftning. I regel innehåller den aktuella lagstiftningen ett antal villkor som måste vara uppfyllda för att en utläm­ ningsbegäran skall kunna beviljas. Villkoren är av vitt skilda slag. En del villkor är hänförliga till den eftersökte personen och innebär att hon inte kan utlämnas, t.ex. därför att hon är medborgare i den anmodade staten, skulle riskera svår förföljelse i den ansökande staten eller det annars finns tungt vägande humanitära skäl som talar mot en utlämning. Andra vill­ kor däremot är hänförliga till den brottsliga gärningen, t.ex. att den an­ modade staten kräver att det föreligger dubbel straffbarhet eller att den aktuella gärningen inte är ett politiskt eller militärt brott.s. 1957

4.För att å ena sidan kunna upprätthålla utlämningsinstitutets villkor men å andra sidan inte skapa straffimmunitet, när också den anmodade staten anser att en gärning är klandervärd, måste det råda ett samspel mellan den anmodade statens utlämningsrätt och statens möjligheter att lagfora brott med internationell anknytning. Ju fler utlämningsvillkor som ställs upp i ett lands utlämningsrätt, desto mer talrika blir möjlighe­ terna att vägra utlämning. Den anmodade staten har därför all anledning 90 att parallellt med utvecklandet av den egna utlämningsrätten också se över sina lagföringsmöjligheter. Om ett land inte skapar ett sådant sam­ spel mellan regelverket för utlämning och de inhemska möjligheterna till lagföring torde det rent av finnas risk för att man i förlängningen gräver en grav för de villkor som ställs upp för utlämningssamarbetet. Det lig­ ger nämligen nära till hands att en ovälkommen straffimmunitet, särskilt om detta blir resultatet vid upprepade utlämningsansökningar, får till följd att man från den anmodade statens sida anser sig vara tvungen att av­ skaffa ett eller flera utlämningsvillkor. På internationell nivå har man vid flera tillfällen sökt lösa problemet med en ovälkommen straffimmunitet genom en helhetssyn av såväl utlämnings- som lagföringsmöjligheten. Ett sådant exempel är att stater i sina utlämningsavtal inför ett stadgande som säger att om den anmodade staten inte beviljar utlämning åligger det i stället denna stat att lagfora in­ dividen.299 Det finns också avtal som förpliktar avtalsstatema att gemen­ samt bekämpa en viss brottstyp, men där det lämnas öppet om respektive stat önskar förverkliga avtalets syfte genom att utlämna eller lagfora.300 Vidare har avtal skapats som enbart behandlar möjligheten att den anmo­ dade staten, på den ansökande statens begäran, skall överta lagföringen av en eftersökt individ. De sistnämnda avtalen behandlas i avsnitt 1.6.2.2. Många gånger kan det naturligtvis vara så att möjligheterna för att ge­ nomföra en rättegång är mer förmånliga i den ansökande staten än i den anmodade staten. Så torde alldeles särskilt vara fallet då brottet begåtts på den ansökande statens territorium och en åklagare kommer att vara i behov av bevisning, som också den finns i den ansökande staten. Om lagföringsmöjligheten inte enbart skall bli ett teoretiskt alternativ till ut­ lämning utan också ett realistiskt alternativ måste lagföringsmöjligheten i det anmodade landet alltid kompletteras med möjligheter för detta land att ta del av bevis från utlandet när det gäller skuldfrågan.3011 den situa­s. 1957

5.91 tionen att den ansökande staten verkligen önskar att den anmodade staten skall ställa individen inför rätta, vilket är fallet i ärendena om överföran­ de av lagföring, kan man nog också generellt räkna med att det ansökande landet kommer att bistå det anmodade landet när det gäller bevisfrågan.s. 1958

6.Detta avsnitt har i huvudsak behandlat lagföringsmöjligheten som ett alternativ till utlämning. Jag har pekat på betydelsen av att den anmoda­ de staten ser över sina möjligheter till lagföring för brott med internatio­ nell anknytning. Det kan nu vara lämpligt att närmare peka på vilka juri­ diska förutsättningar som måste föreligga för att man från den anmodade statens sida skall kunna tillgripa lagföringsmöjligheten.s. 1959

7.Två frågor blir relevanta att ställa i sammanhanget. För det första måste den aktuella gärningen vara ett brott mot den anmodade statens strafflag, dvs. för Sveriges del uppkommer frågan om ett svenskt straffstadgande är tillämpligt. För det andra måste den anmodade statens domstolar anses vara behöriga att döma över den begångna gärningen.302 När det gäller svenska förhållanden måste rättstillämparen konsultera de regler som finns avseende svenska domstolars behörighet. Dessa bestämmelser finns huvudsakligen i 2 kap. BrB.303s. 1959