Närliggande

1.Dennemark har ingående analyserat möjligheten att använda 10 kap. 14 § 1 st. RB som domsrättsregel. Han kommer fram till att utgångspunkten måste vara att en svarande, för att omfattas av regeln i 14 § 1 st., skall kunna sökas i Sverige självständigt med grund i någon av forumbestämmelserna i 10 kap. 1– 13 §§ RB. Det är med andra ord som huvudregel inte möjligt att tillämpa 14 § 1 st. 10 kap. RB mot en utomlands domicilierad svarande om domsrätt i övrigt inte skulle existera här i landet. Dennemark menar dock att det i vissa fall borde gå att använda regeln som domsrättsregel, om starka skäl talar för att de processekonomiska vinsterna överväger olägenheten för svaranden. En olägenhet som enligt samma författare får anses vara betydande. Dennemark ger inga exempel på situationer där det skulle vara rimligt att tillämpa 10 kap. 14 § 1 st. RB. Däremot understryker han att regeln i 14 § 1 st. aldrig får användas i dolt syfte att skapa domsrätt för ett käromål mot en svarande, bara på den grunden att det genom den i Sverige inledda processen, blir möjligt att samla också andra mål mot andra svaranden vid den aktuella svenska domstolen. Dennemark är dessutom av den uppfattningen att det måste anses rimligt att kräva att det käromål som behörigen inletts vid domstol i Sverige inte är i underordnad position i förhållande till de käromål som skall sammanläggas därmed. Utrymmet att använda 10 kap. 14 § 1 st. RB som domsrättsregel är med andra ord begränsat och användandet skall ske efter en diskretionär prövning med ledning av omständigheterna i det enskilda fallet. Denna försiktiga, diskretionära, hållning har sedermera bekräftats av praxis.s. 591