Lag

Hela lagen Endast 35 kap. 2 §

SFS 1942:740, 35 kap. 2 §

Öppna hos källan ↗Rättskälldiskussion

Citera

SFS 1942:740, 35 kap. 2 §

BibTeX

@misc{sfs-1942-740-35-2,
  title        = {{SFS 1942:740, 35 kap. 2 §}},
  year         = {1942},
  howpublished = {Svensk författningssamling},
  note         = {SFS 1942:740, 35 kap. 2 §},
  url          = {https://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1942-740.html}
}

Öppna i bibliografi

Omtalad i rättsvetenskapen

11 hänvisningar i 8 artiklar · 11 stycken/fotnoter

Domstolarnas utredningsansvar vid digital manipulation1 hänvisning

Elvira Landberg · SvJT 2025 s. 477–487 · 1 ställe

Ett aktuellt fall från Förvaltningsrätten i Göteborg visar även på de svårigheter som kan uppstå med att hantera digitala beslutssystem och bristande insyn i algoritmiskt genererade beslut. Den här problematiken kring insyn och teknisk kunskap i rätten speglar utmaningar som är kopplade till manipulation av digitala bevis eftersom den belyser att det krävs verktyg och kompetens för att granska digitalt material på ett rättssäkert sätt. 3.2 Notoriska fakta i den digitala tidsåldern Notoriska fakta, eller fakta som är allmänt känd och inte kräver bevisning, har en grundläggande roll i svensk processrätt. Omedelbarhetsprincipen är lagstadgad och enligt 35 kap. 2 § rättegångsbalken får rätten inte grunda sina avgöranden på annat än det som framkommit i processen med undantag för fakta som är notoriska. Principen innebär att domstolar kan ta hänsyn till allmänt kända omständigheter utan att dessa behöver åberopas av parterna eller styrkas genom bevis.Bevisvärdering i ljuset av digital manipulation · p. 5 · s. 480

Vem bär ansvaret för att kategorisera rättsfakta i dispositiva tvistemål?1 hänvisning

Måns Wigén · SvJT 2024 s. 590–610 · 1 ställe

Larsson har även beträffande officialprincipen formulerat en allmän grundsats, nämligen ”att domstolen ska ha jämförelsevis mycket makt i processen” (Larsson, a.a., s. 577 f.). 1 2 Med dispositiva tvistemål avses mål där parterna fritt kan träffa en förlikning. Frågan om ett mål är dispositivt bestäms av den materiella civilrättsliga regleringen (se Ekelöf, a.a., s. 62). 13 Jag använder begreppet för att uttrycka rättens skyldighet att agera självmant (ex officio) för att jag anser att det tydligt knyter an till den processrättsliga princip — officialprincipen — som dessa regler ger uttryck för. Begreppet förekommer även i litteraturen (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, Juno Version 95, kommentar under I. Om rättegången i tvistemål). 14 För en utförlig beskrivning av begreppets uppkomst hänvisas till Hardenberger, Åberopsbörda i dispositiva tvistemål, Juno Version 1, se särskilt Del II. 15 Hardenberger definierar åberopsbördan som ”den nackdel som drabbar part till följd av ett visst sakförhållande inte åberopats av parten till grund för partens talan” (a.a., s. 56 f.). 16 17 kap. 3 § 2 men rättegångsbalken. 17 Hardenberger talar om föremålet för åberopsbördan (a.a., se särskilt kapitel 7). 18 Beskrivning av hur själva processhandlingen åberopande ska gå till (se Hardenberger, a.a., se särskilt kapitel 8). 19 En stor del av Hardenbergers avhandling behandlar frågan om fördelningen av åberopsbördan (Hardenberger, a.a., se bl.a. kapitel 13). 20 Begreppet bestäms dels genom exempel på vad som avses (frågor om fordrans uppkomst och betalning), dels genom exempel på vad som inte avses (frågor som rör bevisprövning, t.ex. bevisvärdet av en omständighet). Se NJA II 1943 s. 194 f. 2 1 Se bl.a. Ekelöf m.fl., a.a., s. 42 och Fitger m.fl., a.a., kommentar till 16 kap. 2 §. Hardenberger använder definitionen ”faktiska omständigheter vilka parten menar uppfyller ett eller flera rekvisit i en materiell rättsnorm som direkt eller indirekt föreskriver i målet aktuella rättsföljder” (a.a., s. 213). 22 Bevisfakta ska fungera som ett bevis för rättsfaktas existens eller icke-existens. 23 Det är dock svårt att föreställa sig en situation när en part till rättsfakta endast åberopar icke-händelser eller icke-existenser. Det är nog vanligen så att rättsfakta består av dels sådant som har hänt, dels sådant som inte har hänt (men som borde ha hänt). 24 Ett viktigt undantag utgörs av situationen att faktapåståendet har erkänts av motparten. I dessa fall behöver påståendet inte bevisvärderas (35 kap. 3 § rättegångsbalken). 25 Ekelöf m.fl., a.a., s. 52. Även förled och efterled används som synonyma begrepp (se Westberg, a.a., s. 153). 26 Lindell, Civilprocessen, Juno Version 5, s. 122. 27 Lindblom, Processens arkitektur, Vänbok till Torleif Bylund, 2003, s. 174. 28 Westberg, a.a., s. 153 f. 29 Hardenberger lanserar begreppet bifallsförutsättning som utgör en utveckling av bifallsvillkor (se Hardenberger, a.a., s. 47). För egen del anser jag att bifallsvillkor är det mest beskrivande begreppet. Det är kort sagt de villkor som behöver vara uppfyllda för att rätten ska bifalla kärandens yrkande. 30 Hardenberger skriver träffande om ”rättsfaktumpåståendets två delar”, varav en del är partens ”påstående om omständigheternas rättsliga klassificering” (se a.a., s. 246). 31 En stämningsansökan ska innehålla bl.a. ”en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet” (42 kap. 2 § första stycket 2 rättegångsbalken). Individualiseringskravet har flera syften, bl.a. så att svaranden vet vad han eller hon ska försvara sig emot, men även för rättens prövning av frågor om ändring av talan, litispendens och res judicata (Fitger m.fl., a.a., kommentar under 42 kap. 2 §). 3 2 Hardenberger redogör för flera författares olika synsätt och framhåller själv vikten av att rättsfakta formuleras som faktapåståenden som kan bevisas eller motbevisas (a.a., kapitel 7.4). 33 Hardenberger (a.a., kapitel 7.5). 34 Förhandlingsprincipen eller kontradiktoriska principen. Hardenberger benämner uppbyggnaden som ”RB:s samtalsmodell” (a.a., s. 705 ff.). 35 NJA II 1943 s. 204. 36 Ekelöf m.fl., Rättegång, Femte häftet, Juno Version 9, s. 35 ff. 37 Som tidigare nämnts innebär det att rätten inte behöver bevisvärdera omständigheten (35 kap. 2 § rättegångsbalken). Ett erkännande kan omfatta både faktapåståendet och rättspåståendet och därmed binda rätten att tillämpa rättsfaktumet i enlighet med rekvisitet/bifallsvillkoret i rättsregeln (se bl.a. Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, Juno Version 7, s. 70). Se även Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183. För egen del är jag tveksam till att parterna ska tillåtas binda rätten vid en rättstillämpning som strider mot gällande rätt, men det måste vara ytterst sällsynt att detta ställs på sin spets. 38 En rättsinvändning kan göras dels i samband med ett erkännande av de faktiska omständigheterna, dels som en andrahandsinvändning om käranden skulle lyckas bevisa de faktiska omständigheterna. 39 Innebörden av motfakta är att även om käranden förmår bevisa rättsfakta som leder till en tillämpning av bifallsvillkoren i en rättsregel, ska rättsföljden ändå inte inträda för att dessa motfakta föreligger. För motfakta gäller samma krav som för rättsfakta i fråga om vad som ska åberopas och hur åberopandet ska gå till. 40 Ekelöf, Rättegång, Första häftet, Juno Version 9, s. 42. Hardenberger lanserar begreppet ogillandeförutsättning (a.a., s. 49). 41 Med tillämpning av dessa villkor anser svaranden att rätten ska avslå kärandens yrkande. 4 2 Se bl.a. NJA 2019 s. 802 och Hardenberger (a.a., kapitel 8). 43 Begreppet disposition förekommer i bl.a. Fitger m.fl., a.a., kommentar till Om rättegången i tvistemål. Normalt hänförs även parternas yrkanden (och inställning till dessa) till dispositioner. 44 Se nedan om materiell processledning och rättstillämpning. 45 Se NJA 2019 s. 802 och Hardenbergers analys av rättsfallet (SvJT 2020 s. 546). 46 Hardenberger, a.a., kapitel 13. 47 Hardenberger, a.a., Del IV. 48 Med mer traditionella begrepp (rättsgrundande fakta respektive rättshindrande, rättsändrande eller rättsupphävande fakta) och med Hardenbergers begrepp (bifallsförutsättning respektive ogillandeförutsättning). Se Hardenberger, a.a., kapitel 13.3. 49 Hardenberger, a.a., kapitel 13.4. Jag ansluter mig till kritikerna av denna modell. Det är visserligen riktigt att samma part i praktiken normalt bär både åberopsbördan och bevisbördan för samma omständighet. Det är dock inte samma sak som att åberopsbördan bör följa bevisbördan. Utgångspunkten är väl precis tvärtom — bevisbördan bör följa åberopsbördan. Det här följer redan av rättens prövningsordning. Innan rätten kan bevispröva och därvid ta ställning till bevisbördan behöver rätten klarlägga parternas dispositioner och i det skedet ta ställning till åberopsbördan. 50 Kritiken mot modellen som tar sin utgångspunkt i en tolkning av de materiella reglerna tar sikte på problematiken med att en fullständigt specificerad rättsregel (rättighet) skulle innehålla samtliga nödvändiga och tillräckliga rekvisit för rättsföljdens inträde samt utevaron av varje förutsättning som kan hindra, ändra eller upphäva rättsföljden. Därigenom skulle det bli svårt att göra skillnad på sakförhållanden som grundar, hindrar, ändrar och upphäver rättigheter eftersom både förhandenvaron av bifallsvillkoren och utevaron av avslagsvillkoren kan sägas grunda rättigheten. Se mer om kritiken mot förklaringsmodellen i Hardenberger, a.a., kapitel 13.3. 51 En försats i en rättsregel kan inte samtidigt utgöra ett bifallsvillkor och ett avslagsvillkor. 52 Både bifallsvillkor och avslagsvillkor är normalt utformade som att ett visst sakförhållande ska föreligga. I vissa fall är dock villkoren utformade som att ett visst sakförhållande inte ska föreligga. Även i dessa fall går det att analysera om det rör sig om ett bifallsvillkor eller ett avslagsvillkor. Skillnaden blir bara att i dessa fall har någon av parterna fördel av att något faktiskt förhållande inte föreligger. Åberopsbördan kan således avse både existens och icke-existens av en faktisk omständighet (se bl.a. Hardenberger, a.a., not 1102). 53 Se Adam Croon, Jura Novit Curia, 2018, för en utförlig beskrivning av uppkomsten av ”gällande rätt” och dess koppling till principen om jura novit curia. 54 Detta kan beskrivas som ett rättsstatligt legalitetskrav eller som formell rättssäkerhet (se Croon, a.a., s. 60 och 217). 55 Principen om jura novit curia har sitt ursprung i kanonisk rätt och ska ha kommit till uttryck redan i Olaus Petris domarregler från år 1554. 56 ”Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar” (35 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken). 5 7 Westberg har utforskat innebörden av den här sidan av principen och anser att det är tydligt att varken en parts anvisning eller parternas gemensamma instruktion om viss rättstillämpning binder rätten (se Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183, särskilt s. 173). 58 Det är omtvistat hur långt denna skyldighet sträcker sig. Se Westberg, Civilrättskipning I, Juno Version 3, s. 369 f. Se även justitierådet Linds tillägg i NJA 1989 s. 614. 59 Min avsikt är inte att lämna en uttömmande lista över rättskällorna och inte heller att göra en rangordning över dem. Jag vill endast lyfta fram den potentiella komplexiteten i arbetet med att hitta rättsregeln och uttolka dess betydelse. 60 Westberg anser att rättens utredningsansvar endast omfattar de rättsregler som kommer ur den offentliga normbildningen. Med detta avser han i första hand lagar och förordningar, men även principer och oskrivna regler som bekräftats i rättspraxis. De rättsregler som kommer ur den privata normbildningen, bl.a. avtal och handelsbruk/sedvana behöver däremot parterna åberopa för att de ska kunna tillämpas av domstolen. (Se Westberg, a.a., s. 361 f.) 61 För en utförlig beskrivning av rättstillämpningens beståndsdelar hänvisas till Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 uppl., 1996. 6 2 42 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken. 63 43 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. 64 NJA II 1943 s. 538 f. 65 Prop. 1971:45 s. 102. 66 SOU 1982:26 s. 101–137. 67 Prop. 1986/87:89 s. 103–110. Departementschefen uttalade bl.a. följande. ”Alltför detaljerade uttalanden kan verka förstelnande på förfarandet och därför gå i motsatt riktning mot den huvudsakliga avsikten med översynen av RB, nämligen att skapa en processordning som medger ett ökat hänsynstagande till förhållandena i det enskilda målet.” 6 8 Se ovan om civilprocessens funktion. 69 Rättegångsutredningen uttalade att processrättens uppgift i princip är att tillhandahålla ett förfarande som gör det möjligt att tvångsvis realisera den materiella rätten (SOU 1982:26 s. 113). 70 SOU 1982:26 s. 111. I propositionen uttalade sig inte departementschefen uttryckligen om syftet med den materiella processledningen, men framhöll den som en viktig förutsättning för en effektiv process (prop. 1986/87:89 s. 105). Ekelöf beskriver den materiella processledningens syften som att dels skydda okunniga parter från rättsförlust, dels säkerställa koncentrationen av huvudförhandlingen (Ekelöf m.fl., Rättegång. Femte häftet, Juno Version 9, s. 57 f.). 71 SOU 1982:26 s. 121 och prop. 1986/87:89 s. 106. 72 Prop. 1986/87:89 s. 105. 73 SOU 1982:26 s. 121. 74 Prop. 1986/87:89 s. 106. 75 SOU 1982:26 s. 124 f. Lindell gör skillnad mellan att parten utelämnat antingen ett helt rättsfaktum eller ett moment i ett rättsfaktum och förespråkar processledning endast i den sistnämnda situationen (Lindell, a.a., s. 363). 7 6 SOU 1982:26 s. 126. 77 Se bl.a. Westberg, a.a., s. 369 och Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 17 kap. 3 §. 78 Prop. 1986/87:89 s. 107 och SOU 1982:26 s. 121 f. 79 Westberg, a.a., s. 354. 80 Westberg, a.a., s. 355 ff. 81 Det är också vanligt att begreppen klassificering eller kvalificering används (se Hardenberger, a.a., kapitel 7.6). 82 Nordh, Processens ram i tvistemål, Juno Version 4, s. 56. 83 Lindell, a.a., s. 139. Lindell hänvisar till Westbergs artikel, se nästa not. 84 Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183 (s. 171). 8 5 Prop. 1983/84:78 s. 33 och prop. 1999/00:26 s. 70. 86 42 kap. 15 § och 15 a § rättegångsbalken. 87 43 kap. 10 § rättegångsbalken. 88 50 kap. 25 § rättegångsbalken. 89 55 kap. 13 § rättegångsbalken. 90 43 kap. 10 §, 50 kap. 25 § och 55 kap. 13 § rättegångsbalken. 91 42 kap. 15 § rättegångsbalken. 92 42 kap. 15 a § rättegångsbalken. 93 Lindell, a.a., s. 322 ff. 94 Welamsson m.fl., Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Juno Version 6, s. 80. 9 5 Lindell, a.a., s. 322 ff. 96 Lindell, a.a., s. 325. 97 Se avsnittet ovan om Åberopsbördan. 9 8 Käranden ska på samma sätt ange sina sakinvändningar mot svarandens motfakta. 99 Det är vanligt att avslagsvillkoret inte finns i samma lagbestämmelse som bifallsvillkoren. Ibland finns avslagsvillkoret inte i samma lag som bifallsvillkoren och emellanåt framgår det endast genom uttolkning av rättspraxis. 100 I praktiken är det vanliga att motparten i första hand förnekar och i andra hand åberopar motfakta. Inte heller sällan lämnas också en rättsinvändning däremellan. 1 01 Punkterna 17 och 18 i rättsfallet. 102 Punkten 20 i rättsfallet. 103 Punkterna 7–9 i rättsfallet. 1 04 Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, Juno Version 7, s. 82 f. 105 De allra flesta domare inleder sin rättsutredning i ett tidigt skede av handläggningen. Det är nog däremot mycket ovanligt att domare slutför rättsutredningen före överläggning och domskrivning, t.ex. genom att ha en färdigskriven text om rättsliga utgångspunkter. Om målet ska avgöras av flera ledamöter är normalt endast referenten ordentligt insatt i rättsfrågorna under handläggningen. 106 Samma problem uppstår om parterna anför stora mängder faktiska omständigheter eftersom dessa potentiellt kan ha någon anknytning till tillämpliga rättsregler (dvs. utgöra rättsfakta eller motfakta). 107 43 kap. 14 § rättegångsbalken. 1 08 Mitt fortsatta resonemang bygger på att rättens ledamöter var ense med referenten när det gäller rättens innehåll. Den slutsatsen kan man inte säkert dra av att referenten valde att göra ett tillägg. 109 Punkten 4 i rättsfallet. 1 10 Detsamma gäller naturligtvis motfakta. 1 11 Ett alternativ vore att införa en hög grad av specialisering av domarna så att kunskapen om rättens innehåll på det sättet finns hos domaren redan från början. Det kan nog också vara motiverat när det gäller handläggning av stora och komplicerade dispositiva tvistemål. Det finns dock problem med specialisering av domare som jag inte ska fördjupa mig i här. 112 Detsamma gäller påståenden om motfakta. 113 I stil med att påståendet är orimligt/osant på grund av det ena eller det andra. 114 T.ex. att påståendet om rättsfakta är rättsligt irrelevant, dvs. någon form av rättsinvändning. 115 42 kap. 16 § rättegångsbalken.fotnot 11 · s. 591

Kan parterna åberopa nytt material efter huvudförhandlingens avslutande?1 hänvisning

Simon Göransson · SvJT 2022 s. 175–192 · 1 ställe

Omedelbarhetsprincipens preklusionseffekt omfattar inte rättslig argumentation (o.d.), trots lydelserna av 17 kap. 2 § 1 st. och 30 kap. 2 § 1 st. RB. Sådant får beaktas även om det inte har förekommit vid huvudförhandlingen då rätten är fri att beakta nya rättsliga argument och källor oavsett vad parterna har framfört (jfr 35 kap. 2 § RB). Tolkningen är väl förenlig med att ny rättslig argumentation inte prekluderas av andra preklusionsregler — i vart fall inte som huvudregel. Effekten av att rättslig argumentation inte prekluderas kan dock bli lite märklig. Parterna kan i teorin anföra hur mycket ny rättslig argumentation efter huvudförhandlingen som de vill. Rätten måste i vart fall ta del av parternas inlagor för att bedöma om de föranleder någon åtgärd, vilket bl.a. riskerar att fördröja rättens avgörande. Denna oönskade effekt kan möjligen ytterst stävjas med rättegångskostnadspåföljder. 2.3 Förhållandet till andra preklusionsregler Att material är processmaterial enligt omedelbarhetsprincipen innebär inte nödvändigtvis att materialet får beaktas. Rätten får exempelvis inte beakta nya yrkanden eller ny bevisning som har förekommit under huvudförhandlingen men avvisats. Eventuella undantag från omedelbarhetsprincipen för sådana fall är något meningslösa.Omedelbarhetsprincipen · p. 7 · s. 178

Bedrägeri medelst tingsrätt?2 hänvisningar

Simon Göransson · SvJT 2021 s. 277–292 · 2 ställen

Ska svensk domstol utreda innehållet i utländsk rätt?3 hänvisningar

Erik Sinander, Gustav Lindkvist · SvJT 2015 s. 749–758 · 3 ställen

Om tro, tyckande och vetande1 hänvisning

Mikael Mellqvist · SvJT 2013 s. 753–778 · 1 ställe

ken) kan också det osagda utgöra en del av domstolens bedömningsunderlag. En särskild — och svår — fråga är i vilken utsträckning domaren får/ska använda allmänna erfarenhetssatser vid sina bedömningar liksom var gränserna för vad som kan anses utgöra s.k. notoriska fakta går (jfr 35 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken). En av svårigheterna i det sammanhanget är att bestämma vad som krävs för att en erfarenhetssats ska anses vara allmän till skillnad mot att den är att hänföra enbart till domarens privata vetande. 3) Det är en domstol som ska göra prövningen. Domstolen kan inte delegera detta ansvar och t.ex. hänvisa till olika experters uttalanden i skilda frågor. Sådana eventuella uttalanden kan ingå i det allt som ska beaktas, men det måste underkastas domstolens värdering. Men vilken attityd har domstolarna/domarna till vetenskapliga rön och vilken beredskap och kompetens har domstolarna/domarna att å ena sidan ta till sig kunskaper från andra vetenskapliga discipliner och å den andra sidan kritiskt värdera sådana rön? Det är många delfrågor som kan vara värda en begrundan. 4) Domstolens ledamöter utgörs av människor, vilket innebär att man inte kan bortse från inslaget av subjektivitet i dömandet. Hur hanterar domaren sitt eget vetande, sin egen tro och sina tyckanden? Även det kan det finnas anledning att reflektera över. Torkel Gregow skrev i SvJT 1996 s. 509 sin välbekanta uppsats med titeln Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn. Den artikeln har fått stort genomslag bland såväl akademiker som praktiker. I artikeln behandlas frågor som har att göra dels med beviskravet i brottmål, dels med bedömningen och värderingen av enskilda utsagor i brottmål. Torkel Gregow lyfter i sin artikel fram betydelsen av att de senare bedömningarna görs objektivt. I kölvattnet av Justitiekanslerns projekt Felaktigt dömda — och naturligtvis inom ramen för projektet — har också frågor rörande värdering av utsagor samt objektivitet kontra subjektivitet i dömandet diskuterats. Närmast som ett mantra tillägnas objektiviteten oreserve-Prolog — utgångspunkter och begränsningar · p. 25 · s. 754

EU & straffrätten - studier rörande den europeiska integrationens betydelse för den svenska straffrätten1 hänvisning

Petter Asp · 2002, s. 1–335 · 1 ställe

För det första kan konstateras att en bevisbörderegel enligt vilken åklagaren har att bevisa fakta som ligger till grund för bedömningen av huruvida en viss regel är giltig, tillämplig etc. lägger en bevisbörda på åklagaren som går utöver vad som måste anses följa av sedvanliga bevisbörderegler. Den sedvanliga uppfattningen torde kunna sägas vara att åklagarens bevisbörda gäller rättsfakta, dvs. i straffrättsligt sammanhang att den tilltalade har förövat en viss gärning etc. (som enligt regelverket är brottslig). Att bevisbördan skulle omfatta de omständigheter som lig ger till grund för giltigheten (eller tillämpbarheten) av de relevanta reg lerna torde emellertid knappast någon ha föreställt sig. Tvärtom måste huvudregeln, i linje med grundsatsen jura novit curia-, jfr 35 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken, anses vara att rätten självständigt har att avgöra vilka rättsregler som skall tillämpas och huruvida dessa är gällan de.246Spelbolagsfallen · p. 53 · s. 170

Lagen om skiljeförfarande - en kommentar1 hänvisning

Thorsten Cars · 2001, s. 3–2089 · 1 ställe

Internationella förhållanden 50 § ganden.829 Det kan erinras om att det i ett svenskt skiljeförfarande inte finns möjlighet att uppta bevisning vid utländsk domstol.830 För domstolen kan det i ärendet vara nödvändigt att få kännedom om lagen i det land där skiljeförfarandet äger rum, exempelvis för att kunna ta ställning till om förutsättningarna för bevisupptagning vid domstol är uppfyllda. Enligt 35 kap 2 § andra stycket andra meningen RB kan dom stolen i ett sådant fall anmoda en part att förebringa bevisning om inne hållet i den utländska lagen.§ (bevisupptagning) · p. 2 · s. 447