1.2.1 Principens ursprung Den successiva relevansens princip lanserades 1960 av Karl Olivecrona i den första upplagan av boken Rätt och dom. Principen används i detta sammanhang inte som en explicit regel för domstolens beslutfattande utan snarare som en förklaringsmodell för vad det är domstolen gör när den fördelar bevisbördan mellan parterna.s. 548
2.Olivecronas bevisbördelära (vilken han framför allt utvecklade i ett tidigare verk) bygger på tanken att domstolen i sin sakprövning har att göra en uppdelning (differentiera) mellan de av parterna åberopade omständigheterna (rättsfakta). Parterna kommer genom sina åberopanden att peka på ett antal sakförhållanden som de menar leder till, förändrar eller upphäver en viss rättsföljd. Enligt 17 kap. 3 § RB är det endast dessa omständigheter — vilka parterna påstår är omedelbart relevanta för den aktuella rättsföljden — som domstolen får lov att beakta vid sin prövning av tvisten. När domstolen jämför det beskrivna händelseförloppet (åberopade rättsfakta) med de i målet aktuella civilrättsliga reglerna, kommer domstolen ofta att sakna faktapåståenden som korresponderar mot samtliga tänkbart relevanta regler (på ett abstrakt plan). I en tvist rörande avtalsförpliktelser förefaller det t.ex. ovanligt att parterna åberopar omständigheter hänförliga till avtalets giltighet. För att domstolen i avsaknad av sådana åberopanden ska ges möjlighet att avgöra tvisten — dvs. utan att ha kunskap om samtliga potentiellt relevanta sakförhållanden — menar Olivecrona att domstolen måste dela in omständigheterna i olika relevansnivåer. Domstolen måste först konstatera vilka omständigheter som minst krävs för bifall till den yrkade rättsföljden (nedan benämnda bifallsvillkoren). Vid ett krav på återbetalning av ett påstått penninglån kanske det räcker att domstolen konstaterar att ett försträckningsavtal ingåtts samt att borgenären överlämnat lånebeloppet, för att rätten till återbetalning ska inträda? Efter detta behöver domstolen konstatera vilka av de åberopade omständigheterna som skulle kunna medföra fordringsrättens upphörande. Ett klassiskt exempel är att svaranden påstår sig ha återbetalt skulden jämte eventuell ränta (rättsupphävande motfaktum). Det aktuella återkravet skulle dock, i avsaknad av åberopanden från svaranden, kunna bifallas utan att domstolen tagit ställning till exempelvis frågan om parterna haft rättshandlingsförmåga.s. 548
3.Olivecrona menar att denna uppdelning i olika relevansnivåer är vad vi inom juridiken normalt benämner ”frågan om bevisbördan”. Om en åberopad omständighet hänförs till bifallsvillkoren skulle det innebära att det är nödvändigt att domstolen blir övertygad om att omständigheten har inträffat för att käromålet ska kunna bifallas. Annorlunda uttryckt skulle käranden bära bevisbördan. Om det däremot konstateras att sakförhållandet inte utgör en förutsättning för bifall, men att dess existens/icke-existens skulle kunna medföra att rättsföljden uteblir eller förändras, skulle bevisbördan i stället åligga svaranden. Om domstolen blir övertygad om en sådan omständighet skulle domstolen m.a.o. kunna helt eller delvis ogilla ett käromål, som i och för sig bygger på en hållbar grund. Avgörande för vem av parterna som har att presentera utredning med avseende på sakförhållandet skulle vara i vilken relevansnivå det placeras. Resonemanget har likheter med det vi idag benämner åberopsbördans fördelning.s. 549
4.Robert Boman har påpekat att Olivecronas resonemang har en brist i det att någon skillnad inte görs mellan vem av parterna som måste åberopa en viss omständighet (rättsfaktum) och vem som måste presentera utredning om densamma för att domstolen ska kunna lägga sakförhållandet till grund för domen. Denna skillnad ska dock inte ägnas mer uppmärksamhet i denna artikel.s. 550
5.Oberoende av om själva relevansindelningen sker under epitetet åberopsbörda eller bevisbörda är följande tillägg från Olivecrona av särskilt intresse (det är här den successiva relevansens respektive den successiva verifikationens princip lanseras): Lösningen av problemet hur domen i princip alltid skall kunna grundas på utredda fakta, trots att mångfalden in abstracto relevanta fakta är oöverskådlig, ligger däri, att man på sätt som nu skisserats differentierar de relevanta fakta. Man ställer dem icke på samma plan och fordrar icke utredning om dem alla i lika mån. I stället indelas de i [bifallsförutsättningar, utvidgade bifallsförutsättningar] och motfakta av olika grader, vilka blir relevanta i tur och ordning. Man kan beteckna denna fundamentala grundsats som den successiva relevansens princip. Blir verifikation behövlig, fortskrider man så, att de olika grupperna av fakta verifieras i tur och ordning: först [bifallsförutsättningar resp. utvidgade bifallsförutsättningar], så motfakta av första graden o.s.v. Mot den successiva relevansens princip svarar alltså den successiva verifikationens princip. Som framgår av citatet använder Olivecrona den successiva relevansens princip för att förklara hur domstolen ska differentiera mellan i målet åberopade fakta samt den successiva verifikationens princip för att förklara i vilken turordning domstolen ska pröva dessa fakta. Vad avser turordningsfrågan påpekar dock Olivecrona att svaranden kan tänkas anföra ett motfaktum som, oavsett hur det förhåller sig med föregående led i kedjan, ska föranleda att käromålet ogillas. I en sådan situation menar Olivecrona att talan kan ogillas till följd av att motfaktumet styrks, utan någon prövning av om grunden i sig räcker för bifall.s. 550
6.Det bör påpekas att Olivecrona inte anger något lagstöd eller prejudikatstöd för att domstolarna inom ramen för sin sakprövning går tillväga, eller bör gå tillväga, på det beskrivna sättet. I stället rör det sig om en logisk förklaringsmodell av vad en fördelning av den s.k. bevisbördan rent faktiskt innebär. Ingenstans i Olivecronas text framgår det att det skulle utgöra ett rättegångsfel att avvika från principen eller att en annan turordning för sakprövningen skulle medföra att domen blir felaktigt på något sätt. Jag återkommer till detta nedan.s. 550
7.Som begrepp verkar den successiva verifikationens princip inte ha fått fäste i den juridiska litteraturen utan idag behandlas både relevansindelningen och turordningsfrågan under rubriken den successiva relevansens princip. Även jag kommer fortsättningsvis att använda den successiva relevansens princip både avseende relevansindelningen och turordningsfrågan. I det följande avsnittet redovisas hur den successiva relevansens princip behandlats av andra författare. 2.2 Några kommentarer i litteraturen I svensk rättsvetenskap är det främst Boman och Hans Gustaf Olsson som har behandlat frågor om civilrättslig relevansindelning av partspåståenden. Både Boman och Olsson förefaller i stort ge Olivecrona medhåll vad gäller den successiva relevansens princip. Som ovan påpekats menar dock Boman att relevansindelningen ska ske i två nivåer. Den första indelningen sker utifrån ett abstrakt civilrättsligt perspektiv (åberopsbördan/den successiva relevansen) medan den senare sker med hänsyn till vem av parterna som i den ifrågavarande tvisten har att bevisa det aktuella faktapåståendet (bevisbördan/den successiva verifikationen). Boman skriver: Därvid bör man — sedan den första differentieringen är slutförd — granska varje grupp av fakta för sig. Med tillämpning av de av Olivecrona uppställda grundlinjerna undersökes först, vilka omständigheter i grunden som skola styrkas av käranden och vilka av svaranden. Därefter förfar man på motsvarande sätt med motfakta o.s.v. I en senare artikel framför Boman synpunkten att den successiva relevansen princip inte hindrar domstolen från att avgöra ett mål genom att enbart pröva ett motfaktum, som i sig själv är en tillräcklig förutsättning för ett ogillande.s. 551
8.I sin recension av Rätt och dom konkretiserar Per Olof Ekelöf problematiken med att använda den successiva relevansens princip som en turordningsregel för domstolens beslutsfattande. För att förklara sin kritik tar Ekelöf en avtalstvist som exempel. I exemplet gör svaranden två invändningar. I första hand förnekar svaranden att ett avtal överhuvudtaget slutits (endast preliminära förhandlingar påstås ha ägt rum). I andra hand påstår svaranden som ett motfaktum att käranden innan rättegången ”medgivit att hur det än förhöll sig med avtalsslutet, han inte hade något anspråk mot svaranden”. Ekelöf skriver (min kursivering): Sedan bevisning upptagits rörande båda frågorna, finner rätten vid överläggning till dom att medan frågan om avtalsslutet är mycket svårbedömbar, medgivandet uppenbarligen styrkts i målet. Som bekant anses rätten i denna situation kunna ogilla käromålet på den senare grunden utan att överhuvudtaget uttala sig om avtalsslutets existens. Vid en prövning i enligt den successiva relevansens princip skulle domstolen ha att pröva om ett avtal slutits (grunden för talan) före det att svarandens motfaktum prövas. Ekelöf menar dock att den successiva relevansens princip i detta läge inte styr i vilken ordning domstolen ska pröva faktapåståendena. Samma ståndpunkt kommer till uttryck i den första upplagan av Rättegång V och återkommer även i senare upplagor. I den första upplagan anges t.ex. att ”den av parten angivna rangordningen inte är bindande för rätten, ty oavsett på vilken grund käromålet ogillas, är ju domens rättsliga betydelse densamma”. Vidare anges att ”det ej är nödvändigt att rätten i sina domskäl uttalar sig om mer än som krävs som motivering för domslutet”. Undantag från domstolens bestämmanderätt skulle endast föreligga när domens rättsliga betydelse påverkas av turordningsfrågan, t.ex. vid en preskriptionsinvändning från svaranden. I en sådan situation menar Ekelöf att domstolen inte kan begränsa sin prövning till preskriptionsfrågan, givet att även en preskriberad fordran under vissa förutsättningar får användas till kvittning.s. 552
9.I sin egen framställning av den successiva relevansens princip fokuserar Ekelöf på principens funktion som en förklaringsmodell för parternas växelvisa konversation. Principen skulle då endast förklara hur parternas påståenden i en process ska komma växelvis, styrt av deras civilrättsliga relevans. Ekelöf noterar dock att principen med en sådan innebörd knappast har en normativ karaktär. Låt mig ta ett exempel.s. 553
10.Anta att käranden vid ett krav på prisavdrag med grund i ett påstått fel känner till att svaranden bär åberopsbördan för att reklamation inte har skett i rätt tid. Käranden vet dock att svaranden av allt att döma kommer att invända att reklamation inte har skett i rätt tid och väljer därför, i sin iver att skynda på processen, att redan i stämningsansökan göra ett anteciperat åberopande om att reklamation skett genom viss specifik handling, viss specifik dag och tid. Ett sådant anteciperat åberopande skulle strida mot den successiva relevansens princip i den betydelsen som Ekelöf använder principen. Ekelöf påpekar själv att ett sådant åberopande knappast är förbjudet. Ekelöf konstaterar dessutom att en sådan ordning kan skynda på förberedelsen genom att parternas ståndpunkter klarläggs snabbare. Till följd av åberopsbördans fördelning kommer dock reklamationshandlingen att bli föremål för domstolens prövning först vid det tillfället att svaranden åberopat att reklamation inte skett i rätt tid. Med denna förståelse av den successiva relevansen principen blir dess betydelse begränsad till att endast avse själva tågordningen för parternas växelvisa konversation.s. 553
11.Ekelöfs förståelse av den successiva relevansens princip har även färgat av sig i efterföljande litteratur. I Fitgers kommentar till RB används den successiva relevansens princip t.ex. framför allt som en förklaring till parternas växelvisa processföring.s. 553
12.I modern litteratur är det främst Peter Westberg som använder den successiva relevansens princip som en turordningsregel för domstolens beslutsfattande. Westberg tar en vanlig fordringstvist som exempel. Käranden åberopar som grund för sin talan en viss specificerad händelse som medfört fordrans uppkomst. Utöver att förneka grunden åberopar svaranden som ett motfaktum att viss angiven tid löpt sedan det senaste preskriptionsavbrottet (om fordran nu finns). Svaranden gör m.a.o. gällande att fordran under alla omständigheter är preskriberad. Westberg konstaterar att domstolen enligt den successiva relevansens princip, i den skisserade situationen, är förhindrad att inledningsvis pröva preskriptionsfrågan. Först måste kärandens grund för talan prövas och först därefter svarandens eventuella påståenden om motfakta. Westberg noterar i sammanhanget att motsatt ordning skulle innebära ett logiskt tankefel; en fordran som inte finns kan aldrig vara preskriberad. Skulle domstolen konstatera att fordran är preskriberad utan att ha tagit ställning till om fordran överhuvudtaget existerar menar Westberg att domstolen begår ett logiskt tankefel.s. 553
13.Sammanfattningsvis kan konstateras att förståelsen av den successiva relevansens princip skiftar mellan olika författare. I den fortsatta framställningen kommer jag att fokusera på principen som turordningsregel för domstolens beslutsfattande.s. 554