Närliggande

3.Den här utvecklingen är intressant i en svensk kontext, eftersom den utmanar den svenska synen på hur roll- och ansvarsfördelningen bäst görs mellan polis, åklagare och domstolar. Då det gäller frågor om användning av tvångsmedel är beslutsbefogenheten enligt rättegångsbalkens tvångsmedelskapitel (24–28 kap. RB) i huvudsak fördelad mellan domstol, åklagare, förundersökningsledare och polisman, och reglerna utgår från principen att det främst är åklagaren — och inte domstolen — som ska utöva den rättsliga kontrollen av förundersökningsskedet. På 1980-talet ändrades visserligen reglerna om anhållande och häktning för att bättre överensstämma med EKMR:s krav på att frihetsberövande snabbt ska prövas av en domare. Den svenska ordningen där polis och åklagare har relativt vida befogenheter att besluta i frågor om tvångsmedel är dock i grunden oförändrad. Detta innebär att sådana ingripande åtgärder som att få sitt hem noggrant undersökt av polis eller att helt plötsligt frihetsberövas och tas i förvar, i många fall kan företas utan att lagligheten av åtgärden alls kommer under domstols prövning.s. 666