Närliggande

53.För det första kan konstateras att en bevisbörderegel enligt vilken åklagaren har att bevisa fakta som ligger till grund för bedömningen av huruvida en viss regel är giltig, tillämplig etc. lägger en bevisbörda på åklagaren som går utöver vad som måste anses följa av sedvanliga bevisbörderegler. Den sedvanliga uppfattningen torde kunna sägas vara att åklagarens bevisbörda gäller rättsfakta, dvs. i straffrättsligt sammanhang att den tilltalade har förövat en viss gärning etc. (som enligt regelverket är brottslig). Att bevisbördan skulle omfatta de omständigheter som lig­ ger till grund för giltigheten (eller tillämpbarheten) av de relevanta reg­ lerna torde emellertid knappast någon ha föreställt sig. Tvärtom måste huvudregeln, i linje med grundsatsen jura novit curia-, jfr 35 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken, anses vara att rätten självständigt har att avgöra vilka rättsregler som skall tillämpas och huruvida dessa är gällan­ de.246s. 170