Lag
SFS 1942:740, 17 kap. 3 §
Öppna hos källan ↗RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
SFS 1942:740, 17 kap. 3 §
BibTeX
@misc{sfs-1942-740-17-3,
title = {{SFS 1942:740, 17 kap. 3 §}},
year = {1942},
howpublished = {Svensk författningssamling},
note = {SFS 1942:740, 17 kap. 3 §},
url = {https://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1942-740.html}
}Omtalad i rättsvetenskapen
63 hänvisningar i 31 artiklar · 63 stycken/fotnoter
- Se NJA 2009 s. 128 (”Soyak”); och NJA 2016 s. 51. Det finns ett stort antal domar från Svea hovrätt som bekräftar att 17 kap. 3 § andra meningen RB är analogt tillämplig i skiljeförfaranden enligt LSF, varav ett flertal hänvisas i denna artikel.
- Se härtill Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 126. För utveckling om begreppet domsgrund, se exempelvis Boman, 1964, s. 7 f.; Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper, 1956, s. 59; och Lindell, Bevis- och rättstillämpning — en samtidig verksamhet, 2024, s. 144 f. För utveckling om de ramar för domsgrunden som följer av 17 kap. 3 § RB, se Hardenberger, 2023, kap. 11.
- Ett erkännande kan (men måste inte) omfatta såväl sakfrågan (existens) som rättsfrågan (rättslig relevans), jfr exempelvis Boman, 1964, s. 49 ff.; Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång. Häftet 4, 2009, s. 67 f.; och Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, i JT 2011–12 s. 168 ff. 2 0 Se föregående not. 21 Se exempelvis NJA 1975 s. 536 (”Repotype”); NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”); NJA 2019 s. 171 (”Belgor”), punkt 28 och 34; Svea hovrätt, T 11225-23, avgörande 2025-03-05, s. 17 f.; och Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 126 och 140. Se även Heuman, 1999, s. 612; Heuman, i JT 2016–17 s. 989; och Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 4.3.4 not 3711 (190), avsnitt 5.1.5 samt avsnitt 5.2.2. Se också I:0, avsnitt 1.3.3 vid not 342 (25). 22 Se prop. 1998/99:35, s. 144 f.; Lindell, 2021, s. 764 f.; och Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 5.1.1. 23 För denna uppfattning, se Heuman, 1999, s. 612 ff.; Hobér, International commercial arbitration in Sweden, 2021, s. 291 p. 8.81; Lindell, 2021, s. 764 f.; och Maunsbach, Uppdragsöverskridande och handläggningsfel som klandergrund, 2024, s. 427. Uppfattningen vinner även stöd i praxis från Svea hovrätt, se T 135618, avgörande 2022-11-04, s. 36; och T 540-23, avgörande 2025-01-10, s. 20. 24 För en behandling av processhandlingsbegreppet, se Ekelöf m. fl., 2016, s. 39. Notera att det finns processhandlingar som har betydelse på annat sätt än genom sina rättsverkningar. 25 För en ingående behandling av processhandlingen åberopande i en tvistemålskontext, se Hardenberger, 2023, kap. 8. 26 För en ingående behandling av föremålet för ett åberopande i en tvistemålskontext, se Hardenberger, 2023, kap. 7. 2 7 Detta krav etableras i NJA 2019 s. 802 (”Abbes bygg”), punkt 13. Se även NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”) (s. 433) avseende kravet på tydlighet vad gäller en återkallelse; och NJA 2010 s. 643, punkt 6, som rör kravet på tydlighet vad avser ett erkännande. Jfr med NJA 1974 s. 454 för kravet på tydlighet vad gäller en justering av åtalet inom ramen för straffprocessen (”otvetydigt framgår”). 28 Se exempelvis Svea hovrätt, T 1326-23, avgörande 2024-12-20, s. 5 f.; och T 34924, avgörande 2025-02-28, s. 4. 29 Se exempelvis Svea hovrätt, T 9246-21, avgörande 2023-02-23, s. 23; T 9629-23, avgörande 2024-06-19, s. 9; T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s 126; och T 1219225, avgörande 2025-09-18, s. 5. 30 Så uttryckt i Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2.2. För motsvarande påpekanden vad avser tvistemålsprocessen, se Boman, 1964, s. 15; Hardenberger, 2023, s. 298 ff.; och Westberg, Överraskande rättsbildning på grundval av handelsbruk eller allmänt tillämpade standardvillkor, i JT 2000–01 s. 370 f. 31 Jfr Boman, 1964, s. 14; och Westberg, 1988, s. 111 f. Svea hovrätt uttrycker det som att motparten ur ett omfattande processmaterial inte ska behöva gissa sig till vad som åberopas, se Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 126. 32 Se i föregående not hänvisat avgörande, samma sida. 33 Se Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2.2. 34 Se härtill SOU 1994:81, s. 176 f.; och prop. 1998/99:35, s. 144 f. Se även Heuman, 1999, s. 338; Heuman i JT 2024–25 s. 728 f.; och Svea hovrätt, T 1356-18, avgörande 2022-11-04, s. 33. Jag har av utrymmesskäl valt att inte fördjupa problematiseringen vad avser internationella skiljeförfaranden. Jag återkommer dock till den materiella processledningen nedan. 35 Detta är ett bärande argument i NJA 2016 s. 791, punkt 7. 3 6 Ett utvecklat resonemang på detta tema återfinns i Hardenberger, 2023, s. 312 ff. 37 Se exempelvis Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2.1 i not 3010 (36). 38 Se härtill SOU 1994:81, s. 150 och 177; prop. 1998/99:35, s. 120 och 146. Se även NJA 1973 s. 740 där Högsta domstolen uttalar att det är en öppen fråga i vad mån bristande processledning från skiljemäns sida kan utgöra skäl att upphäva en skiljedom. Det får idag anses stå klart att grova brister i den materiella processledningen kan utgöra klanderbara fel, se Maunsbach, Uppdragsöverskridande och handläggningsfel som klandergrund, 2024, s. 446 ff. I fråga om omfattningen av nämndens materiella processledning, se även SAA Arbitration Reports, 2024: 1–5, Högkvalitativa skiljeförfaranden i Sverige, s. 95 ff. 39 För motsvarande påpekanden, se Heuman, 1999, s. 338 och 384 ff.; samt Lindskog, 2020 III:21, avsnitt 6.1.4. Se även III:0, avsnitt 2.1.5. 40 Jfr not 12 ovan. 4 1 Jfr NJA 1976 s. 289; NJA 1987 s. 450; och NJA 2014 s. 212, p. 9 och 10. Även om fallen rör tvistemålsprocessen illustrerar de behovet av materiell processledning då partens position inte blivit klart formulerad. Notera även att Högsta domstolen i NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”) framhåller att skiljenämnden vid flera tillfällen försökt få klarhet i partens position. 42 Se not 34 ovan. 43 Jfr not 12 ovan. 4 4 43 kap. 5 § RB. 45 17 kap. 2 § RB. 46 Se prop. 2017/18:257, s. 18; SOU 1994:81, s. 68; och prop. 1998/99:35, s. 40 och 110 ff. 47 Se NJA 2019 s. 802 (”Abbes bygg”), punkt 13. Notera att Högsta domstolen skriver att kravet gäller för omständigheten (i singular), inte för grunden, saksammanhanget e.d. 48 Jfr not 12 ovan. 49 Se härtill NJA 1996 s. 52. Fallet kommenteras vidare nedan. 5 0 Se härtill Hardenberger, 2023, s. 259 ff. Det talas i dessa sammanhang om olika moment i ett rättsfaktum, se exempelvis Heuman i JT 2024–25 s. 724 ff. 51 Högsta domstolen fäster även avseende vid innehållet i påståendet i fråga, dvs. att det rörde sig om ett för köparna ofördelaktigt sakförhållande som de saknade intresse av att åberopa till stöd för sin talan, se NJA 1980 s. 352, på s. 358. 52 Se Hardenberger, 2023, s. 305 f. och 309; Lindell, Processuell preklusion, 1993, s. 230 f.; Westberg, 1988, s. 105 f. och 108 f.; och Westberg, Konflikt och kontrakt, 2020, s. 439. 53 Se Gotlands tingsrätt, T 309-17, avgörande 2017-09-08, s. 27. 5 4 Se exempelvis Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 133 ff. och 145 ff. 55 Se NJA 1996 s. 52, på s. 61. 56 För ett skiljerättsligt exempel på en faktauppgift som förekom i den skriftliga bevisningen, se Svea hovrätt, T 9246-21, avgörande 2023-02-23, s. 26 f. Fallet kommenteras av Heuman i JT 2024–25 s. 927 ff. 57 Se Hardenberger, 2023, s. 311 f. 58 För en beskrivning av reciten som ett kontrollinstrument och som ett hjälpmedel i den materiella processledningen avseende parternas åberopanden, jfr Hardenberger, 2023, s. 322 ff. Notera att det förhållandet att omständigheten i reciten antecknas som åberopad förutsätter att parten innan reciten upprättas givit uttryck för en vilja att vidta processhandlingen i fråga. En initial otydlighet kan dock läkas genom att skiljenämnden i reciten antecknar omständigheten som åberopad samtidigt som parten inte invänder mot detta. 5 9 Se härtill Wigén, Vem bär ansvaret för att kategorisera rättsfakta i dispositiva tvistemål?, i SvJT 2024 s. 509 ff. 60 Jfr NJA 1992 s. 375, på s. 401. Se härtill Hardenberger, 2023, s. 216 ff. I 1992 års fall argumenterade en av parterna för att det låg på domstolen att sortera mellan åberopande omständigheter (rättsfakta) och införda omständigheter (bevisfakta), vilket inte accepterades av Högsta domstolen. Domstolen/skiljenämnden har endast att pröva den materiella relevansen av sådana omständigheter som åberopats till grund för parts talan. 6 1 Se Hardenberger, 2023, s. 306 f. och 309 f. 62 Se not 57 ovan. 63 Se exempelvis Svea hovrätt, T 11225-23, avgörande 2025-03-05, s. 15 f. 64 Se Lindskog, 2020, IV:0, avsnitt 3.2. 6 5 Se exempelvis Samuelsson, Fullmaktsläran, 2023, s. 35 ff. 66 Se Lindskog, 2020, I:0, avsnitt 1.3.3 och III:0, avsnitt 4.1.2. 67 Se exempelvis den skiljaktiga meningen i RH 1991:70; samt Maunsbach, Uppdragsöverskridande och handläggningsfel som klandergrund, 2024, s. 426. 68 Se i not 38, 39 och 41 ovan hänvisade källor. 69 Se not 27 ovan. 70 Se Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 5.2.7. Vad gäller tröskeln för att det ska vara fråga om en överraskning, se Westberg, i JT 2000–01 s. 348 ff. Notera även att skiljenämnden kan ha visst utrymme att inom ramen för den språkliga innebörden av ett åberopande omformulera dess innehållet, se Westberg, 2020, s. 437 vid not 502. 7 1 För en beskrivning av dessa processhandlingar, se Ekelöf m.fl., 2016, s. 40 ff. 72 Se föregående not, s. 45. 73 Se Hardenberger, 2023, s. 365 f. För ett illustrativt exempel, se Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 135. Ett erkännande kan enligt Ekelöf även omfatta omständighetens rättsliga betydelse, se hänvisning i not 19 ovan. 74 Se NJA 1990 C 24; NJA 2008 N 12; NJA 2010 s. 643; NJA 2016 s. 668 p. 12 och 13; Heuman, Skyldigheten enligt RB 17:3 att göra förnekanden och kontradiktoriska och konträra åberopanden, i JT 2007–08 s. 909 ff.; och Westberg, i JT 2011–12 s. 168 ff. 75 Se Svea hovrätt, T 1323-17, avgörande 2018-03-29, s. 15; och Heuman, 1999, s. 354. Se dock RH 1991:70 samt Heuman, i JT 2024–25 s. 926. 7 6 Se Lindskog, 2020, I:0, avsnitt 1.3.3 och V:34, avsnitt 5.1.3 vid not 3787 (266). 77 Notera att fallen som diskuteras av Lindskog rör återkallelse av talan, se NJA 1975 s. 536 (”Repotype”); och NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”). 78 Det går mot bakgrund av Högsta domstolens praxis att ställa sig kritisk till denna utgångspunkt, se NJA 1975 s. 536 (”Repotype”); NJA 1990 s. 419 (”Red Sea”); och NJA 2019 s. 171 (”Belgor”), punkt 28 och 34. Likt Högsta domstolens utgångspunkt i Belgor verkar Svea hovrätt utgå från att en feltolkning av ett erkännande eller ett åberopande i och för sig skulle kunna utgöra ett handläggningsfel, se Svea hovrätt, T 11225-23, avgörande 2025-03-05 s. 17 ff., även om hovrätten i 2025 års fall fann att det inte rörde sig om en feltolkning av processhandlingen i fråga. 79 Jfr Lindskog, 2020, V:34, avsnitt 4.3. 80 Se NJA 1988 s. 567, domskälens näst sista stycke. 81 Se NJA 2010 s. 643, punkt 6. 82 Se de i not 27 refererade fallen. 83 Se noterna 7–9 ovan. 8 4 Jfr Svea hovrätt, T 540-23, avgörande 2025-01-10. Jfr även Svea hovrätt, T 1046523, avgörande 2025-05-28, s. 125 ff., där en stor mängd påståenden om underlåtenhet att pröva åberopade rättsfakta/motfakta var föremål för klander. Endast en klandergrund (avsnitt 4.2.4 i domskälen) var framgångsrik. 85 Se NJA 2019 s. 171 (”Belgor”), punkt 28 och 34. Jfr även Svea hovrätt, T 1122523, avgörande 2025-03-05, s. 17 ff. För frågan om ett erkännande kan avse den rättsliga relevansen av en åberopad omständighet, se hänvisningar i not 19 ovan. 86 Se hänvisningar i slutet av not 21 ovan. 87 Se hänvisningar i not 23 ovan. 88 Se Svea hovrätt, T 1356-18, avgörande 2022-11-04, s. 36; och T 540-23, avgörande 2025-01-10, s. 20. Notera dock att Svea hovrätt i T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 125 ff., prövar påstådda underskridanden som en fråga om handläggningsfel. 8 9 För motsvarande uppfattning, se Lindell, 2021, s. 764 f. Notera att Svea hovrätt i T 1356-18 och T 540-23 lyfter problematiken med att ett underskridande inte fullt ut passar in i lydelsen av 34 § andra stycket 3, men att domstolen trots detta finner att bestämmelsen omfattar dessa fall. 90 I fallet då skiljenämnden felaktigt tolkat en processhandling som ett erkännande har skiljenämnden vidtagit en processhandling (lagt omständigheten till grund för domen så som erkänd/vitsordad) utan att parterna genom sina processhandlingar givit skiljenämnden en sådan befogenhet (det har saknats partsinitiativ). Detta strider mot dispositionsprincipen. 91 För förstnämnda situation, se 17 kap. 3 § andra meningen RB samt exempelvis NJA 2003 s. 58; och NJA 2019 s. 802 (”Abbes bygg”). För sistnämnda situation, se NJA 2000 C 19; NJA 2016 s. 668; och Hardenberger, 2023, s. 390 ff. Lindell tar också underskridandet som exempel, se Lindell, 2021, s. 765. Notera dock att det för ogillande räcker att skiljenämnden finner att en av flera bifallsförutsättning(ar) inte är uppfylld, se Svea hovrätt, T 10465-23, avgörande 2025-05-28, s. 144; och Hardenberger, 2023, s. 390 ff. 92 NJA 2001 s. 282, på s. 285. Högsta domstolen hänvisar till hovrätten bedömning i frågan: ”I det nu aktuella fallet har HovR:n som grund för att återförvisa målet anfört att det vid TR:n förekommit ett rättegångsfel genom att TR:n felaktigt utgått från att ett visst förhållande varit ostridigt mellan parterna. Härigenom har ramen för målets prövning påverkats”. Resonemanget illustrerar kopplingen mellan en feltolkning av processhandlingen (erkännandet) och dess konsekvens, dvs. en inskränkning av prövningsramen.
Processramen i LOU-mål2 hänvisningar
- Jfr 17 kap. 3 § andra meningen RB som stadgar att domstolen i dispositiva mål enbart får beakta sådana omständigheter som part åberopat.
- Jfr Alexander Hardenberger, Åberopsbörda i dispositiva tvistemål: En civilprocessuell studie i anslutning till 17 kap. 3 § andra meningen RB, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2023, s. 346–349, som förvisso gäller den allmänna tvistemålsprocessen men vars resonemang enligt min mening också äger tillämpning beträffande mål i förvaltningsdomstol.
- Larsson har även beträffande officialprincipen formulerat en allmän grundsats, nämligen ”att domstolen ska ha jämförelsevis mycket makt i processen” (Larsson, a.a., s. 577 f.). 1 2 Med dispositiva tvistemål avses mål där parterna fritt kan träffa en förlikning. Frågan om ett mål är dispositivt bestäms av den materiella civilrättsliga regleringen (se Ekelöf, a.a., s. 62). 13 Jag använder begreppet för att uttrycka rättens skyldighet att agera självmant (ex officio) för att jag anser att det tydligt knyter an till den processrättsliga princip — officialprincipen — som dessa regler ger uttryck för. Begreppet förekommer även i litteraturen (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, Juno Version 95, kommentar under I. Om rättegången i tvistemål). 14 För en utförlig beskrivning av begreppets uppkomst hänvisas till Hardenberger, Åberopsbörda i dispositiva tvistemål, Juno Version 1, se särskilt Del II. 15 Hardenberger definierar åberopsbördan som ”den nackdel som drabbar part till följd av ett visst sakförhållande inte åberopats av parten till grund för partens talan” (a.a., s. 56 f.). 16 17 kap. 3 § 2 men rättegångsbalken. 17 Hardenberger talar om föremålet för åberopsbördan (a.a., se särskilt kapitel 7). 18 Beskrivning av hur själva processhandlingen åberopande ska gå till (se Hardenberger, a.a., se särskilt kapitel 8). 19 En stor del av Hardenbergers avhandling behandlar frågan om fördelningen av åberopsbördan (Hardenberger, a.a., se bl.a. kapitel 13). 20 Begreppet bestäms dels genom exempel på vad som avses (frågor om fordrans uppkomst och betalning), dels genom exempel på vad som inte avses (frågor som rör bevisprövning, t.ex. bevisvärdet av en omständighet). Se NJA II 1943 s. 194 f. 2 1 Se bl.a. Ekelöf m.fl., a.a., s. 42 och Fitger m.fl., a.a., kommentar till 16 kap. 2 §. Hardenberger använder definitionen ”faktiska omständigheter vilka parten menar uppfyller ett eller flera rekvisit i en materiell rättsnorm som direkt eller indirekt föreskriver i målet aktuella rättsföljder” (a.a., s. 213). 22 Bevisfakta ska fungera som ett bevis för rättsfaktas existens eller icke-existens. 23 Det är dock svårt att föreställa sig en situation när en part till rättsfakta endast åberopar icke-händelser eller icke-existenser. Det är nog vanligen så att rättsfakta består av dels sådant som har hänt, dels sådant som inte har hänt (men som borde ha hänt). 24 Ett viktigt undantag utgörs av situationen att faktapåståendet har erkänts av motparten. I dessa fall behöver påståendet inte bevisvärderas (35 kap. 3 § rättegångsbalken). 25 Ekelöf m.fl., a.a., s. 52. Även förled och efterled används som synonyma begrepp (se Westberg, a.a., s. 153). 26 Lindell, Civilprocessen, Juno Version 5, s. 122. 27 Lindblom, Processens arkitektur, Vänbok till Torleif Bylund, 2003, s. 174. 28 Westberg, a.a., s. 153 f. 29 Hardenberger lanserar begreppet bifallsförutsättning som utgör en utveckling av bifallsvillkor (se Hardenberger, a.a., s. 47). För egen del anser jag att bifallsvillkor är det mest beskrivande begreppet. Det är kort sagt de villkor som behöver vara uppfyllda för att rätten ska bifalla kärandens yrkande. 30 Hardenberger skriver träffande om ”rättsfaktumpåståendets två delar”, varav en del är partens ”påstående om omständigheternas rättsliga klassificering” (se a.a., s. 246). 31 En stämningsansökan ska innehålla bl.a. ”en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet” (42 kap. 2 § första stycket 2 rättegångsbalken). Individualiseringskravet har flera syften, bl.a. så att svaranden vet vad han eller hon ska försvara sig emot, men även för rättens prövning av frågor om ändring av talan, litispendens och res judicata (Fitger m.fl., a.a., kommentar under 42 kap. 2 §). 3 2 Hardenberger redogör för flera författares olika synsätt och framhåller själv vikten av att rättsfakta formuleras som faktapåståenden som kan bevisas eller motbevisas (a.a., kapitel 7.4). 33 Hardenberger (a.a., kapitel 7.5). 34 Förhandlingsprincipen eller kontradiktoriska principen. Hardenberger benämner uppbyggnaden som ”RB:s samtalsmodell” (a.a., s. 705 ff.). 35 NJA II 1943 s. 204. 36 Ekelöf m.fl., Rättegång, Femte häftet, Juno Version 9, s. 35 ff. 37 Som tidigare nämnts innebär det att rätten inte behöver bevisvärdera omständigheten (35 kap. 2 § rättegångsbalken). Ett erkännande kan omfatta både faktapåståendet och rättspåståendet och därmed binda rätten att tillämpa rättsfaktumet i enlighet med rekvisitet/bifallsvillkoret i rättsregeln (se bl.a. Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, Juno Version 7, s. 70). Se även Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183. För egen del är jag tveksam till att parterna ska tillåtas binda rätten vid en rättstillämpning som strider mot gällande rätt, men det måste vara ytterst sällsynt att detta ställs på sin spets. 38 En rättsinvändning kan göras dels i samband med ett erkännande av de faktiska omständigheterna, dels som en andrahandsinvändning om käranden skulle lyckas bevisa de faktiska omständigheterna. 39 Innebörden av motfakta är att även om käranden förmår bevisa rättsfakta som leder till en tillämpning av bifallsvillkoren i en rättsregel, ska rättsföljden ändå inte inträda för att dessa motfakta föreligger. För motfakta gäller samma krav som för rättsfakta i fråga om vad som ska åberopas och hur åberopandet ska gå till. 40 Ekelöf, Rättegång, Första häftet, Juno Version 9, s. 42. Hardenberger lanserar begreppet ogillandeförutsättning (a.a., s. 49). 41 Med tillämpning av dessa villkor anser svaranden att rätten ska avslå kärandens yrkande. 4 2 Se bl.a. NJA 2019 s. 802 och Hardenberger (a.a., kapitel 8). 43 Begreppet disposition förekommer i bl.a. Fitger m.fl., a.a., kommentar till Om rättegången i tvistemål. Normalt hänförs även parternas yrkanden (och inställning till dessa) till dispositioner. 44 Se nedan om materiell processledning och rättstillämpning. 45 Se NJA 2019 s. 802 och Hardenbergers analys av rättsfallet (SvJT 2020 s. 546). 46 Hardenberger, a.a., kapitel 13. 47 Hardenberger, a.a., Del IV. 48 Med mer traditionella begrepp (rättsgrundande fakta respektive rättshindrande, rättsändrande eller rättsupphävande fakta) och med Hardenbergers begrepp (bifallsförutsättning respektive ogillandeförutsättning). Se Hardenberger, a.a., kapitel 13.3. 49 Hardenberger, a.a., kapitel 13.4. Jag ansluter mig till kritikerna av denna modell. Det är visserligen riktigt att samma part i praktiken normalt bär både åberopsbördan och bevisbördan för samma omständighet. Det är dock inte samma sak som att åberopsbördan bör följa bevisbördan. Utgångspunkten är väl precis tvärtom — bevisbördan bör följa åberopsbördan. Det här följer redan av rättens prövningsordning. Innan rätten kan bevispröva och därvid ta ställning till bevisbördan behöver rätten klarlägga parternas dispositioner och i det skedet ta ställning till åberopsbördan. 50 Kritiken mot modellen som tar sin utgångspunkt i en tolkning av de materiella reglerna tar sikte på problematiken med att en fullständigt specificerad rättsregel (rättighet) skulle innehålla samtliga nödvändiga och tillräckliga rekvisit för rättsföljdens inträde samt utevaron av varje förutsättning som kan hindra, ändra eller upphäva rättsföljden. Därigenom skulle det bli svårt att göra skillnad på sakförhållanden som grundar, hindrar, ändrar och upphäver rättigheter eftersom både förhandenvaron av bifallsvillkoren och utevaron av avslagsvillkoren kan sägas grunda rättigheten. Se mer om kritiken mot förklaringsmodellen i Hardenberger, a.a., kapitel 13.3. 51 En försats i en rättsregel kan inte samtidigt utgöra ett bifallsvillkor och ett avslagsvillkor. 52 Både bifallsvillkor och avslagsvillkor är normalt utformade som att ett visst sakförhållande ska föreligga. I vissa fall är dock villkoren utformade som att ett visst sakförhållande inte ska föreligga. Även i dessa fall går det att analysera om det rör sig om ett bifallsvillkor eller ett avslagsvillkor. Skillnaden blir bara att i dessa fall har någon av parterna fördel av att något faktiskt förhållande inte föreligger. Åberopsbördan kan således avse både existens och icke-existens av en faktisk omständighet (se bl.a. Hardenberger, a.a., not 1102). 53 Se Adam Croon, Jura Novit Curia, 2018, för en utförlig beskrivning av uppkomsten av ”gällande rätt” och dess koppling till principen om jura novit curia. 54 Detta kan beskrivas som ett rättsstatligt legalitetskrav eller som formell rättssäkerhet (se Croon, a.a., s. 60 och 217). 55 Principen om jura novit curia har sitt ursprung i kanonisk rätt och ska ha kommit till uttryck redan i Olaus Petris domarregler från år 1554. 56 ”Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar” (35 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken). 5 7 Westberg har utforskat innebörden av den här sidan av principen och anser att det är tydligt att varken en parts anvisning eller parternas gemensamma instruktion om viss rättstillämpning binder rätten (se Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183, särskilt s. 173). 58 Det är omtvistat hur långt denna skyldighet sträcker sig. Se Westberg, Civilrättskipning I, Juno Version 3, s. 369 f. Se även justitierådet Linds tillägg i NJA 1989 s. 614. 59 Min avsikt är inte att lämna en uttömmande lista över rättskällorna och inte heller att göra en rangordning över dem. Jag vill endast lyfta fram den potentiella komplexiteten i arbetet med att hitta rättsregeln och uttolka dess betydelse. 60 Westberg anser att rättens utredningsansvar endast omfattar de rättsregler som kommer ur den offentliga normbildningen. Med detta avser han i första hand lagar och förordningar, men även principer och oskrivna regler som bekräftats i rättspraxis. De rättsregler som kommer ur den privata normbildningen, bl.a. avtal och handelsbruk/sedvana behöver däremot parterna åberopa för att de ska kunna tillämpas av domstolen. (Se Westberg, a.a., s. 361 f.) 61 För en utförlig beskrivning av rättstillämpningens beståndsdelar hänvisas till Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 uppl., 1996. 6 2 42 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken. 63 43 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. 64 NJA II 1943 s. 538 f. 65 Prop. 1971:45 s. 102. 66 SOU 1982:26 s. 101–137. 67 Prop. 1986/87:89 s. 103–110. Departementschefen uttalade bl.a. följande. ”Alltför detaljerade uttalanden kan verka förstelnande på förfarandet och därför gå i motsatt riktning mot den huvudsakliga avsikten med översynen av RB, nämligen att skapa en processordning som medger ett ökat hänsynstagande till förhållandena i det enskilda målet.” 6 8 Se ovan om civilprocessens funktion. 69 Rättegångsutredningen uttalade att processrättens uppgift i princip är att tillhandahålla ett förfarande som gör det möjligt att tvångsvis realisera den materiella rätten (SOU 1982:26 s. 113). 70 SOU 1982:26 s. 111. I propositionen uttalade sig inte departementschefen uttryckligen om syftet med den materiella processledningen, men framhöll den som en viktig förutsättning för en effektiv process (prop. 1986/87:89 s. 105). Ekelöf beskriver den materiella processledningens syften som att dels skydda okunniga parter från rättsförlust, dels säkerställa koncentrationen av huvudförhandlingen (Ekelöf m.fl., Rättegång. Femte häftet, Juno Version 9, s. 57 f.). 71 SOU 1982:26 s. 121 och prop. 1986/87:89 s. 106. 72 Prop. 1986/87:89 s. 105. 73 SOU 1982:26 s. 121. 74 Prop. 1986/87:89 s. 106. 75 SOU 1982:26 s. 124 f. Lindell gör skillnad mellan att parten utelämnat antingen ett helt rättsfaktum eller ett moment i ett rättsfaktum och förespråkar processledning endast i den sistnämnda situationen (Lindell, a.a., s. 363). 7 6 SOU 1982:26 s. 126. 77 Se bl.a. Westberg, a.a., s. 369 och Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 17 kap. 3 §. 78 Prop. 1986/87:89 s. 107 och SOU 1982:26 s. 121 f. 79 Westberg, a.a., s. 354. 80 Westberg, a.a., s. 355 ff. 81 Det är också vanligt att begreppen klassificering eller kvalificering används (se Hardenberger, a.a., kapitel 7.6). 82 Nordh, Processens ram i tvistemål, Juno Version 4, s. 56. 83 Lindell, a.a., s. 139. Lindell hänvisar till Westbergs artikel, se nästa not. 84 Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183 (s. 171). 8 5 Prop. 1983/84:78 s. 33 och prop. 1999/00:26 s. 70. 86 42 kap. 15 § och 15 a § rättegångsbalken. 87 43 kap. 10 § rättegångsbalken. 88 50 kap. 25 § rättegångsbalken. 89 55 kap. 13 § rättegångsbalken. 90 43 kap. 10 §, 50 kap. 25 § och 55 kap. 13 § rättegångsbalken. 91 42 kap. 15 § rättegångsbalken. 92 42 kap. 15 a § rättegångsbalken. 93 Lindell, a.a., s. 322 ff. 94 Welamsson m.fl., Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Juno Version 6, s. 80. 9 5 Lindell, a.a., s. 322 ff. 96 Lindell, a.a., s. 325. 97 Se avsnittet ovan om Åberopsbördan. 9 8 Käranden ska på samma sätt ange sina sakinvändningar mot svarandens motfakta. 99 Det är vanligt att avslagsvillkoret inte finns i samma lagbestämmelse som bifallsvillkoren. Ibland finns avslagsvillkoret inte i samma lag som bifallsvillkoren och emellanåt framgår det endast genom uttolkning av rättspraxis. 100 I praktiken är det vanliga att motparten i första hand förnekar och i andra hand åberopar motfakta. Inte heller sällan lämnas också en rättsinvändning däremellan. 1 01 Punkterna 17 och 18 i rättsfallet. 102 Punkten 20 i rättsfallet. 103 Punkterna 7–9 i rättsfallet. 1 04 Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, Juno Version 7, s. 82 f. 105 De allra flesta domare inleder sin rättsutredning i ett tidigt skede av handläggningen. Det är nog däremot mycket ovanligt att domare slutför rättsutredningen före överläggning och domskrivning, t.ex. genom att ha en färdigskriven text om rättsliga utgångspunkter. Om målet ska avgöras av flera ledamöter är normalt endast referenten ordentligt insatt i rättsfrågorna under handläggningen. 106 Samma problem uppstår om parterna anför stora mängder faktiska omständigheter eftersom dessa potentiellt kan ha någon anknytning till tillämpliga rättsregler (dvs. utgöra rättsfakta eller motfakta). 107 43 kap. 14 § rättegångsbalken. 1 08 Mitt fortsatta resonemang bygger på att rättens ledamöter var ense med referenten när det gäller rättens innehåll. Den slutsatsen kan man inte säkert dra av att referenten valde att göra ett tillägg. 109 Punkten 4 i rättsfallet. 1 10 Detsamma gäller naturligtvis motfakta. 1 11 Ett alternativ vore att införa en hög grad av specialisering av domarna så att kunskapen om rättens innehåll på det sättet finns hos domaren redan från början. Det kan nog också vara motiverat när det gäller handläggning av stora och komplicerade dispositiva tvistemål. Det finns dock problem med specialisering av domare som jag inte ska fördjupa mig i här. 112 Detsamma gäller påståenden om motfakta. 113 I stil med att påståendet är orimligt/osant på grund av det ena eller det andra. 114 T.ex. att påståendet om rättsfakta är rättsligt irrelevant, dvs. någon form av rättsinvändning. 115 42 kap. 16 § rättegångsbalken.
- Föremålet för åberopsbördan är rättsfakta. I förarbetena uttalas att med ”omständigheter” i 17 kap. 3 § rättegångsbalken avses ”omedelbart relevanta fakta” och ”materiella rättsfakta”. I doktrinen har begreppet rättsfakta ägnats stor uppmärksamhet. Rättsfakta definieras vanligen som faktiska omständigheter som direkt kan leda till att en viss rättsföljd inträder. Rättsfakta ställs ofta mot bevisfakta som avser faktiska omständigheter som endast indirekt kan leda till en viss rättsföljd.
- Principen om jura novit curia är endast delvis lagfäst. I lag föreskrivs att parterna inte behöver bevisa sina påståenden om innebörden i gällande svensk rätt. Rätten har det yttersta ansvaret för att utreda vad som är gällande rätt. Det utredningsansvaret är den ena sidan av principen om jura novit curia. Den andra sidan är att rätten är obunden av parternas åsikter om vad som utgör gällande rätt. Den sidan av principen framgår motsatsvis av att rättsregler inte utgör sådana omständigheter som parterna enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken måste åberopa till grund för sin talan. Även om rätten i princip står fri i sin rättstilllämpning anses den ändå ha en skyldighet att uppmärksamma parterna på att en rättsregel som inte varit uppe till diskussion i rättegången kan komma att bli tillämplig (se ”Bolagets obehöriga nyttjande” NJA 1993 s. 13).
Gör två fel ett rätt?1 hänvisning
Bedrägeri medelst tingsrätt?2 hänvisningar
- Jfr t.ex. Boman a.a. s. 78–79 och 97–102 samt Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Pauli, M., Rättegång. Femte häftet, 8 uppl., Norstedts Juridik 2011 (Ekelöf V), s. 29. 1 2 Se vidare t.ex. Boman a.a. s. 10–11 och Heuman, L., Skyldigheten enligt RB 17:3 att göra förnekanden och kontradiktoriska åberopanden, JT 2007–08 s. 912. 13 Se vidare Heuman a.a. s. 912–913. Jfr NJA 2019 s. 802 p. 14 och Boman a.a. s. 102. En annan sak är att parter i andra fall kan vara skyldiga att göra negativa åberopanden. 14 Heuman, L., Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, Norstedts Juridik 2005, s. 93. 15 Se t.ex. Ekelöf V s. 28–29 och Gärde, N., Engströmer, T., Strandberg, T., och Söderlund, E., Nya rättegångsbalken. Jämte lagen om dess införande. Med kommentar, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1949 (Gärde m.fl.), s. 478–479. Om konkludenta processhandlingar, jfr NJA 2010 s. 643. 16 Prop. 1989/90:85 s. 17–18. 17 Prop. 1989/90:85 s. 115–116. Jfr prop. 2012/13:36 s. 25 och 50 som gäller 23 § andra stycket BfL. 1 8 NJA 2018 s. 816 p. 31. 19 Heuman, L., Specialprocess. Utsökning och konkurs, 8 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 71. I praktiken brukar grunden vara synnerligen kortfattad. Grunden har självfallet även betydelse för processuella frågor såsom res judicata men det är en annan sak. 2 0 Prop. 1989/90:85 s. 116. 21 Se vid och i not 27 nedan. Frasen att något ”inte förtjänar rättsordningens skydd” eller varianter återkommer vid diskussioner om pactum turpe, se t.ex. NJA 2008 s. 861 och RH 2004:41. 22 Prop. 1989/90:85 s. 115. 23 Jfr NJA 2012 s. 555 i vilket resning inte beviljades eftersom den förfalskade handlingen (ett bevis) saknade betydelse för utgången. 2 4 Det rör sig om två olika saker, se Ingvarsson, T., Spel och osedliga avtal, SvJT 2004 s. 749–751 och Lehrberg, B., Avtalsrättens grundelement, 3 uppl., Iusté 2020, s. 217– 220. Vissa författare verkar dock mena att såväl avtal i strid med legala förbud som osedliga avtal utgör fall av pactum turpe, se Adlercreutz, A., Gorton, L., och LindellFrantz, E., Avtalsrätt I, 14 uppl., Juristförlaget i Lund 2016 (Adlercreutz m.fl.), s. 319. Det finns dock inte alltid någon skarp gräns, se Ingvarsson a.a. s. 750–751. Jfr även Ingvarsson a.a. s. 753, som kommenterar NJA 1987 s. 167. 25 Se NJA 1992 s. 299, NJA 1997 s. 93, NJA 2002 s. 322 och RH 2004:41 om förutsättningarna för avvisning. Skulle taleförbud råda kan och ska rätten hämta in utredning på egen hand, vilket följer av att rätten ska beakta rättegångshinder självmant (se 34 kap. 1 § RB). 26 Se t.ex. Agnafors, M., Pactum turpe — en rekonstruktion och ett försvar, SvJT 2019 s. 959–960 och Adlercreutz m.fl. s. 319. 27 Se NJA 1997 s. 93. Att pactum turpe också får beaktas ex officio följer av att motsatt ordning skulle gå emot tanken med institutet då parterna isåfall skulle kunna få avtalet genomdrivet med hjälp av rättsordningen (se även Adlercreutz m.fl. s. 319). 28 Se t.ex. vid not 21 ovan. Jfr t.ex. NJA 2008 s. 861 om förhållandet till otillbörliga utomobligatoriska skadeståndskrav — enligt HD rör det sig t.o.m. om samma princip som gäller för avtal som strider mot lag eller goda seder. 29 Det vore dock inte korrekt mot bakgrund av rättens skyldighet att driva målet fram mot ett snabbt avgörande (42 kap. 6 § tredje stycket RB) och då argument för att inte meddela tredskodom snarare vore att svaranden inte kan uttrycka sig skriftligen eller att käranden motsätter sig ett tredskodomsföreläggande (prop. 1986/87:89 s. 201–202). Ett argument mot att alls utfärda tredskodomsföreläggande är att rätten kan förutse att tredskodom inte kommer att kunna meddelas ändå. 3 0 Jfr NJA 2020 s. 652 p. 13, som i och för sig bara gällde hovrättsprocessen. 31 Det vore inte heller förenligt med rättens formella processledningsskyldighet att inte upplysa käranden om att den måste yrka tredskodom när yrkande krävs. Målet skulle då inte avgöras så snabbt som möjligt (jfr 42 kap. 6 § tredje stycket RB). 32 Se vidare t.ex. Ekelöf, P. O., Edelstam, H., Heuman, L., och Pauli, M., Rättegång. Första häftet, 9 uppl., Wolters Kluwer 2016 (Ekelöf I), s. 61–65 och Westberg, P., Civilrättskipning, 2 uppl., Norstedts Juridik 2013, s. 144 och 277. 33 Se t.ex. Westberg a.a. s. 279, rörande olika typer av processhandlingar. Notera att det inte rör sig om något medgivande även om man skulle kunna fingera att processhandlingen innebär att svaranden godtar att rätten meddelar tredskodom (jfr NJA 2001 s. 255 och Ekelöf V s. 252). 34 Jfr Heuman, L., Verkningar av medgivanden och vitsordanden som bygger på felaktiga förutsättningar, JT 1996–97 s. 37. 35 Se, för en sammanfattning, Heuman a.a. s. 56–58. 36 NJA 1987 s. 766 och Heuman a.a. s. 33–35. 3 7 Jfr t.ex. NJA 2014 s. 212 p. 10 (som dock bara behandlar hovrättens processledning), Ekelöf V s. 48, samt prop. 1986/87:89 s. 106 varav framgår att ”domaren skall ingripa för att avhjälpa otydligheter eller ofullständigheter i det som parterna anför [min kurs.]”. Även av Gärde m.fl. s. 569 framgår att ”rätten har att tillse, [...] att otydlighet eller ofullständighet i gjorda uttalanden avhjälpes”. Helt otvetydigt är det inte då syftet kan implicera att handlingen är villkorad på något sätt, se Heuman a.a. s. 57. 38 Heuman a.a. s. 36. 39 Svarandens underlåtenhet att svara får alltså en verkan som nära motsvarar ett erkännande (jfr Ekelöf V s. 251 samt Gärde m.fl. s. 479 som noterar att erkännanden kan bortses ifrån om de är uppenbart felaktiga. Se dock Boman a.a. s. 59–61 som är mer restriktiv med att frånkänna uppenbart oriktiga erkännanden verkan). 4 0 SOU 1926:33 s. 84–85 och Lindell, B., Notorietet och kontradiktion, Iustus 2007, s. 84. 41 Jfr RH 1996:78. 42 NJA II 1943 s. 446. 43 Ekelöf IV s. 60–61, Hellners, T., Några ord om omedelbarhetsprincipen och domstolsnotorietet, JT 1998–99 s. 567–573 och Lindell a.a. s. 92. Notera f.ö. att Gärde m.fl. s. 475 jfr:d m. s. 477 ser ut att mena att domstolsnotorietet inte ryms inom 35 kap. 2 § utan följer av ”allmänna grundsatser”, vilket nog inte var avsett (jfr Fitger, P., Sörbom, M., Eriksson, T., Hall, P., Palmkvist, R., och Renfors, C., Rättegångsbalken m.m., version per 2020-10-01 [2021-01-23], https://juno.nj.se, kommentaren till 35 kap. 2 § första stycket RB). 44 Jfr Lindell a.a. s. 88–89 som tar upp vissa andra svårigheter. 45 Den kan dock bli indirekt relevant, se avsnitt 7.8 nedan. 46 SOU 1938:44 s. 466, Boman a.a. s. 63–64 och Olivecrona, K., Rätt och dom, 2 uppl., P.A. Norstedt & Söners Förlag 1966, s. 180. 47 Klart är att rätten får göra en bevisvärdering mot bakgrund av vad käranden har lämnat in, se NJA II 1943 s. 559–560 där det sägs att om det ”framgår uppenbart av handlingarna, att käromålet är ogrundat, skall det ogillas”. Artikeln behandlar dock en annan fråga. 48 NJA II 1943 s. 561. 49 Jfr Boman a.a. s. 64 som tolkar Gärde m.fl. s. 640 motsatsvis vilket inte heller är nödvändigt, även om det är mer naturligt än att tolka det citerade Lagrådsyttrandet motsatsvis. 50 Jfr Gärde m.fl. s. 640. Jfr även vad Gärde m.fl. säger överst på sidan rörande tredskodom mot käranden om att rätten kan, om tredskodom meddelas i ett framskridet skede av rättegången, ”taga hänsyn till bevisning och annat material, som må ha förebragts i målet”. Uttalandet kan förstås som att vanliga regler om införande av bevisning, m.m., gäller även för 44 kap. 8 § RB. Notera dock att förbudet för rätten att självmant inhämta ny utredning i dispositiva tvistemål tillkom efter Gärde m.fl.:s kommentar. 51 Gärde m.fl. s. 639. 52 Frågan hade nog aldrig kunnat ställas på sin spets då rätten inte kan ta upp frågan om resning självmant, jfr 58 kap. 4 § RB, Ekelöf, P. O., och Edelstam, H., Rättsmedlen, 12 uppl., Iustus 2008, s. 194–195 och Welamson, L., och Munck, J., Processen i hovrätt och Högsta domstolen. Rättegång VI, 5 uppl., Wolters Kluwer 2016, s. 214. 5 3 Se NJA II 1943 s. 449–450 vari talas om rättens möjligheter att ”fullständiga bevisningen”. Jfr SOU 2001:103 s. 263–264 och RH 2003:17. Det framgår dock av NJA 2006 s. 457 att det krävs mycket speciella förhållanden för att rätten ska vara skyldig att hämta in ny bevisning med stöd av 35 kap. 6 § RB. HD:s bedömning måste ses mot bakgrund av att det kontradiktoriska förfarandet är det huvudsakliga sättet för att säkerställa att domstolarnas avgöranden är materiellt riktiga, i vart fall såvitt gäller bevisningens fullständighet. Kontradiktionen kompletteras dock av hjälpmedel såsom domstolens materiella processledningsskyldighet. 54 Jfr RH 2003:17 i vilket åtgärden att kalla vittnet, som inte hade varit god processekonomi, inte i och för sig var otillåten enligt 35 kap. 6 § RB på grund av att den vore dålig processekonomi. 55 Se stycket ovan, samt SOU 2001:103 s. 262–264. Jfr prop. 2004/05:131 s. 154–155. 56 Jfr Ekelöf I s. 74–77. 57 Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 141–142 och Lindell a.a. s. 181. 58 Jfr Ekelöf I s. 76. 59 SOU 2001:103 s. 262–264 och prop. 2004/05:131 s. 154–155. 60 Ekelöf V s. 251. 6 1 Se även avsnitt 2 ovan. 62 Larsson, S., Om åberopande. Några kommentarer till en avhandling, SvJT 1967 s. 14. Jfr Olivecrona a.a. s. 180–181. 63 Boman a.a. s. 64–66. Uppfattningar har även framförts i Ekelöf V s. 253–254 och Lindell a.a. s. 85–86. 6 4 Boman a.a. s. 115. 65 Jfr Olivecrona a.a. s. 180–181. 66 Jfr Ekelöf V s. 253–254 och Lindell a.a. s. 85–86. 67 Se avsnitt 7.3. 68 Jfr Boman a.a. s. 68–69 och Andersson a.a. s. 236–237 om den s.k. informationsbördan för indispositiva moment. 69 Jfr prop. 2004/05:131 s. 231. 7 0 Se vidare Asp, P., Ulväng, M., och Jareborg, N., Kriminalrättens grunder, 2 uppl., Iustus 2013, s. 30–36 och Jareborg, N., Allmän kriminalförfattare, Iustus 2001, s. 45– 50. Jfr Lernestedt, C., Kriminalisering. Problem och principer, Iustus 2003, s. 15–16 och Agge, I., Straffrättens allmänna del. Föreläsningar. Första häftet, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1959, s. 5, 45–46, 50–54 samt Agge, I., Straffrättens allmänna del. Föreläsningar. Andra häftet, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1961, s. 197. 71 Jfr t.ex. NJA 2007 s. 413, NJA 2008 s. 861 och Boman a.a. s. 115. 72 Jfr t.ex. prop. 1989/90:85 s. 116 och Adlercreutz m.fl. s. 319. 73 Se och jfr SOU 1938:44 s. 383, Andersson a.a. s. 178–179 och Gärde m.fl. s. 483. 74 Victorin, A., och Hager, R., Allmän fastighetsrätt. Fastighetstillbehör, fastighetsköp, servitut, fastighetspant och sakrättsliga frågor, 7 uppl., Iustus 2015, s. 23. Jfr Adlercreutz m.fl. s. 75. 7 5 Jfr Boman a.a. s. 67–68. 76 Se Andersson a.a. s. 216–220. Jfr dock Sunnqvist a.a. s. 166. 77 Se, om informationsbördan, not 68 ovan. 78 Jfr NJA 1986 s. 205. Misstanken kan med andra ord uppkomma genom fakta som kan kallas domstolsnotoriska. 79 Som framgått ovan finns då goda argument för att reducera 17 kap. 3 § andra meningen RB. 80 Jfr resonemanget i Boman a.a. s. 69–70 som rör individualisering av avtal. 8 1 Prop. 1983/84:78 s. 43 och 76. 82 A.m. Westberg a.a. s. 92. 83 Se och jfr Kaukonen mot Finland, nr 24738/94, Kommissionens beslut den 8 december 1997, Decisions and Reports (DR) 91-A, p. 2 och Rolf Gustafson mot Sverige, 1 juli 1997, § 39, Reports of Judgments and Decisions 1997-IV.
- De processuella positionerna i typsituationen ser ut på följande sätt. Käranden åberopar rättsfakta, dvs. existensen av ett visst avtal. Det är käranden som måste åberopa dessa rättsfakta enligt 17 kap. 3 § andra meningen RB. Käranden har också bevisbördan för påståendena. Svaranden åberopar ingenting och måste inte heller åberopa någonting. Eftersom käranden har åberopsbördan för att avtalet finns kan svaranden inte vara skyldig att åberopa icke-existensen av kärandens påstådda avtal. Såsom jag har kvalificerat situationen kommer det inte heller ifråga för svaranden att åberopa några motfakta, dvs. rättsfakta som förändrar den rättsliga vikten av kärandens grund. Invändningen att kärandens påstående om avtal är falskt är inte något motfaktum eller annat rättsfaktum utan ett förnekande av kärandens rättsfakta. Åberopsbördan ligger som sagt på käranden och eventuella motfakta (t.ex. avtalsrättsliga ogiltighetsgrunder) utgår från att det i och för sig finns omständigheter som vanligtvis skulle innebära att det föreligger ett avtal. Svaranden och käranden kan inte heller samtidigt ha bevisbördan för samma rättsfakta.
- Med omständighet avses här, liksom beträffande 17 kap. 3 § RB, rättfakta, se Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 50 kap. 25 § 3 st. RB.
- I detta sammanhang finns skäl att uppmärksamma den bestämmelse i rättegångsbalken som reglerar hur ramen bestäms för vad domstolen har att pröva i dispositiva tvistemål, nämligen 17 kap. 3 § RB. Bestämmelsen har följande lydelse. Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet, som icke av part åberopats till grund för hans talan. Att en taleändring enligt 13 kap. 3 § RB förändrar processens ram såsom denna bestäms enligt 17 kap. 3 § RB är utom tvivel eftersom en taleändring förutsätter att käranden ändrat sina yrkanden eller grunder på sådant sätt att vad domstolen får grunda sin dom på har ändrats. Om HD med ramen för tingsrättens prövning inte avser en snävare ram än den som sätts av 17 kap. 3 § RB bör beslut om återförvisning som grundas på att hovrätten tillåtit en taleändring enligt 13 kap. 3 § RB därför alltid kunna överklagas. Det är nog inte heller en allt för djärv tanke att så också är fallet.
- Om käranden eller svaranden i hovrätten tillåts åberopa nya omständigheter i enlighet med 50 kap. 25 § 3 st. RB (dvs. inte bara återta ett erkännande) så har processens ram ändrats på det sätt om denna bestäms av 17 kap. 3 § 2 m. RB. Om ramen för tingsrättens prövning eller ramen för målets prövning inte ska anses vara snävare än den ram för processen som sätts enligt 17 kap. 3 § RB, bör återförvisningsbeslut som föranletts av det nya åberopandet få överklagas. Som antytts i avsnitt 6.2.1 är nog det en rimlig hållning varför överklagande bör få ske i detta fall.
Den successiva relevansens princip — några reflektioner med anledning av Högsta domstolens domvillobeslut i NJA 2019 s. 8023 hänvisningar
- Olivecronas bevisbördelära (vilken han framför allt utvecklade i ett tidigare verk) bygger på tanken att domstolen i sin sakprövning har att göra en uppdelning (differentiera) mellan de av parterna åberopade omständigheterna (rättsfakta). Parterna kommer genom sina åberopanden att peka på ett antal sakförhållanden som de menar leder till, förändrar eller upphäver en viss rättsföljd. Enligt 17 kap. 3 § RB är det endast dessa omständigheter — vilka parterna påstår är omedelbart relevanta för den aktuella rättsföljden — som domstolen får lov att beakta vid sin prövning av tvisten. När domstolen jämför det beskrivna händelseförloppet (åberopade rättsfakta) med de i målet aktuella civilrättsliga reglerna, kommer domstolen ofta att sakna faktapåståenden som korresponderar mot samtliga tänkbart relevanta regler (på ett abstrakt plan). I en tvist rörande avtalsförpliktelser förefaller det t.ex. ovanligt att parterna åberopar omständigheter hänförliga till avtalets giltighet. För att domstolen i avsaknad av sådana åberopanden ska ges möjlighet att avgöra tvisten — dvs. utan att ha kunskap om samtliga potentiellt relevanta sakförhållanden — menar Olivecrona att domstolen måste dela in omständigheterna i olika relevansnivåer. Domstolen måste först konstatera vilka omständigheter som minst krävs för bifall till den yrkade rättsföljden (nedan benämnda bifallsvillkoren). Vid ett krav på återbetalning av ett påstått penninglån kanske det räcker att domstolen konstaterar att ett försträckningsavtal ingåtts samt att borgenären överlämnat lånebeloppet, för att rätten till återbetalning ska inträda? Efter detta behöver domstolen konstatera vilka av de åberopade omständigheterna som skulle kunna medföra fordringsrättens upphörande. Ett klassiskt exempel är att svaranden påstår sig ha återbetalt skulden jämte eventuell ränta (rättsupphävande motfaktum). Det aktuella återkravet skulle dock, i avsaknad av åberopanden från svaranden, kunna bifallas utan att domstolen tagit ställning till exempelvis frågan om parterna haft rättshandlingsförmåga.
- Tingsrätten ogillade käromålet eftersom grunden för talan inte räckte för bifall; någon ovillkorlig betalningsförpliktelse för svarandebolaget ansågs inte ha uppkommit genom A.S. undertecknande av den aktuella handlingen. Hovrätten kom till samma slutsats avseende undertecknandet av handlingen (grunden för käromålet) men valde att gå vidare och pröva huruvida svarandebolaget hade ett betalningsansvar på den grunden att arbetena som den förvärvade fakturan avsåg var utförda. Hovrätten fann i denna del att svarandebolaget hade bevisbördan för att de arbeten som fakturan avsåg inte var utförda och då svarandebolaget inte uppfyllt denna börda biföll hovrätten käromålet. 3.2 Högsta domstolens bedömning HD tog i sin domvilloprövning utgångspunkt i 17 kap. 3 § RB och den s.k. dispositionsprincipen. Domstolen konstaterade att en dom i ett dispositivt tvistemål endast får grundas på omständigheter som har åberopats av part till stöd för dennes talan.
- Vidare konstaterade HD att kärandens förnekande av svarandens påstående om att arbetena inte hade utförts, inte i sig kunde tolkas som att käranden till grund för sin talan åberopat omständigheter kopplade till svarandens betalningsansvar för den ursprungliga fakturan. HD konstaterade följaktligen att hovrätten omvandlat ett förnekande från käranden till ett åberopat rättsgrundande rättsfaktum. Detta hade enligt HD skett i strid med 17 kap. 3 §. Hovrätten hade med andra ord grundat domen på andra omständigheter (rättsfakta) än de som åberopats till stöd för käromålet. Eftersom ett sådant fel utgör ett grovt rättegångsfel slöt sig HD till att hovrättens dom skulle undanröjas och att målet skulle återförvisas till hovrätten för ny handläggning. 3.3 Kommentar Av HD:s beslut går det att utläsa två viktiga poänger. Den första är att det är av central betydelse att skilja mellan å ena sidan åberopanden av rättsfakta (inklusive motfakta) och å andra sidan invändningar mot av motparten åberopade rättsfakta (förnekanden och rättsinvändningar). För att domstolen ska ges möjlighet att beakta en omständighet såsom ett rättsfaktum inom ramen för sin sakprövning (jfr 17 kap. 3 § andra meningen RB) måste parten klart och otvetydigt ge uttryck för att omständigheten åberopas till grund för talan. Detta är inte minst av vikt för att motparten ska veta vilka påståenden om rättsfakta som denne försvarar sig mot. Ett förnekande som i och för sig kan tolkas som att en viss omständighet åberopas till stöd för en talan räcker således inte för att sakförhållandet ska kunna läggas till grund för domen. Parten måste genom en klar och otvetydig processhandling åberopa omständigheten såsom ett rättsfaktum till grund för sin egen talan.
Avtalsviten - effekter och rättsverkningar2 hänvisningar
- Fallet, vars huvudfråga gällde förutsättningarna för skadeståndsansvar vid brott mot emissionsgarantier, har vållat en omfattande debatt huruvida Högsta domstolen begick grovt rättegångsfel -överträdelse av 17 kap. 3 § rättegångsbalken -när den dömde ut skadestånd trots att någon skada inte var åberopad, se till exempel Unnersjö, Tidskrift vid Stockholms universitet, s. 409 ff., Håstad, T. (2017), Emissionsgarantimdlet ärenden. Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet, s. 605 ff., Lambertz, G. (2017), Processrätten i emissionsgarantidomen. Svensk Juristtidning, s. 334 ff. och Schöldström, P. Juristtidning, s. 142 ff.
- tighetsköp på grund avs k culpa in contrahendo. Problemet med att använda fallet till stöd för frånvaron av ett utomkontraktuellt ansvar är att käranden i Högsta domstolen bara åberopade kontraktuella grunder, och grunden var dessutom en annan avtalsförpliktelse än själva fastighetsöverlåtelsen. Möjligheten att döma ut ersättning enligt det negativa intresset på utomkontraktuell grund saknades därför enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken.
Privat reglering av revisorsval i aktiebolag1 hänvisning
Helgar ändamålet medlen?6 hänvisningar
- Emissionsgarantimålet — NJA 2016 s. 107 — och det sammanhängande domvilloärendet väcker en rad processrättsliga frågor. Den viktigaste avser den för dispositiva tvistemål grundläggande dispositionsprincipen i 17 kap. 3 § RB, att domar i dispositiva tvistemål inte får grundas på icke åberopade omständigheter. Håstad har dragit slutsatsen att HD:s bedömningar i emissionsgarantimålet och domvilloärendet skulle ”kunna få en betydande återverkan på hur dispositiva processer förs i rättegångar och skiljeförfaranden.”
- I nästa avsnitt redogörs kort för målet. I de därpå följande två avsnitten lyfts fram och diskuteras bl.a. några inkonsekvenser och bristande överensstämmelser. Sålunda framhålls i avsnitt 3 exempelvis att den rättsföljd, som käranden enligt sin angivna grund för käromålet eftersträvade, inte passar ihop med rättsföljden i det av käranden framställda yrkandet. I avsnitt 4 påpekas bl.a. att HD:s redogörelse i domvilloärendet för kärandens talan inte stämmer överens med den av käranden själv angivna grunden för käromålet. Avsnitt 5 handlar om intrycket av HD:s dom, nämligen att HD i realiteten har bifallit en skadeståndstalan trots att käranden inte förde en sådan och trots att HD enligt sitt yttrande i domvilloärendet inte biföll en skadeståndstalan. I det avslutande avsnitt 6 diskuteras frågan om i vilken utsträckning domen kan anses ha förändrat dispositionsprincipen i 17 kap. 3 § RB. Svaret är: troligen inte så mycket, såvitt nu kan bedömas.
- Med sin ”lösning” kom HD dessvärre ur askan i elden. Om det som Trygghetsbolaget angav som sin grund bara var — som HD fann — bolagets ”rättsliga argumentering”, blev nämligen ingen grund för käromålet kvar. HD har då bifallit Trygghetsbolagets yrkande trots avsaknad av åberopade rättsfakta inte bara för den i yrkandet och domslutet uttryckta rättsföljden, utan alla rättsföljder. I strid med 17 kap. 3 § RB har då HD grundat sin dom på andra omständigheter än de som Trygghetsbolaget åberopade till grund för sin talan.
Processrätten i emissionsgarantidomen5 hänvisningar
- En domstol får inte grunda sin dom på någon omständighet som inte har åberopats (17 kap. 3 § andra meningen rättegångsbalken). Gjorde HD ändå detta?
- Det står klart att kärandebolaget inte hade åberopat att det hade lidit skada. Man gjorde t.ex. inte gällande att man hade gjort en förlust på de tecknade aktierna. Och det står likaså klart att domstolen faktiskt grundade domen bl.a. på att det emitterande bolaget hade en rätt till skadestånd av garanterna, en rätt som kärandebolaget tog över. Betyder det att det var fråga om ett rättegångsfel enligt 17 kap. 3 § andra meningen rättegångsbalken?
- Ja, så var det. Det förelåg en skadeståndsskyldighet mot det emitterande bolaget, och denna skyldighet tog kärandebolaget över. Men detta bolags rätt till ersättning svarande mot teckningslikviden var inte något anspråk på ersättning för egen skada, utan ett från emittentbolaget övertaget anspråk. Huruvida den del av anspråket som motsvarades av den uteblivna teckningslikviden bör ses som ett skadeståndsanspråk eller inte, det kan kanske diskuteras. Men detta saknar betydelse för den bedömning som ska göras enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken. Att anspråket övertogs och kunde göras gällande är en del av domstolens rättsliga bedömning. Den bygger på de sakomständigheter som kärandebolaget hade åberopat, låt vara att de rättsliga resonemangen bakom övergången inte utvecklas närmare i domen.