SFS 1942:740, 28 kap.

Domstolsprövning vid tvångsmedelsanvändning4 hänvisningar

Mattias Hjertstedt, Lena Landström · SvJT 2020 s. 665–691 · 4 ställen

Momentana tvångsmedel fullbordas genom åtgärder som är kortvariga, medan perdurerande tvångsmedel innebär att ingreppet kan pågå under en längre tid. Momentana tvångsmedel upphör automatiskt efter att de har fullbordats, medan perdurerande tvångsmedel som regel upphävs först efter särskilt beslut. Personella tvångsmedel riktar sig mot personer, medan reella tvångsmedel avser egendom. Se vidare Olivecrona, Karl, Rättegången i brottmål enligt RB, 3:e uppl. (Stockholm: Norstedt & Söners förlag, 1968), s. 214, 216. 1 2 Vid hänvisning till ett avgörande från Europadomstolen avses en dom, såvida det inte uttryckligen framgår att det är ett beslut. Om den aktuella domen har meddelats av Europadomstolen i stor kammare har detta markerats med [GC]. 13 Se vidare 24 kap. 5−7 §§, 25 kap. 3 §, 26 kap. 2−3 §§, 27 kap. 4, 5, 9, 9 a, 21 och 21 a §§ samt 28 kap. 4, 5 och 13 §§ RB. 14 Se t.ex. 24 kap. 5 § och 27 kap. 21 § RB. 15 Se t.ex. 24 kap. 7 § och 28 kap. 5 § RB. Vilken befattningshavare som är att anse som polisman framgår av 2 § polisförordningen (2014:1104). 16 Vem som kan vara polisiär förundersökningsledare styrs av intern delegation inom Polismyndigheten, jfr 8 § polisförordningen. 17 Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS 2005:9) om ledning av förundersökning i brottmål respektive Polismyndighetens riktlinjer (PM 2019:11) för ledning av förundersökning av brottmål. Av dessa framgår att till brott av enkel beskaffenhet som helt leds av polisen hör en stor mängd vardagligt förekommande brott, t.ex. misshandel och stöldbrotten. Åklagare leder förundersökningen hela tiden om det t.ex. rör sig om brott som innefattar våld eller hot om våld mot närstående. Om den närmare fördelningen mellan polis och åklagare, se Landström, Lena, ”Vem är förundersökningsledare? En analys av rättsutvecklingen utifrån effektivitet, kvalitet och rättssäkerhet”, Juridisk Publikation 2020, s. 65−100. 1 8 I det följande fokuseras på Polismyndigheten, medan Säkerhetspolisen inte behandlas specifikt. 19 24 kap. 22 § RB; Olivecrona, 1968, s. 218, 233−235. Vid gripande finns vissa situationer då den gripne inte behöver tas i förvar, se vidare nämnda lagrum. 20 Jfr 24 kap. 6−7 §§ RB. Se vidare Lindberg, Gunnel, Straffprocessuella tvångsmedel — när och hur får de användas? 4:e uppl. (Stockholm: Karnov Group, 2018), s. 196−206, 212−220, 242−252; Ekelöf, Per Olof, m.fl., Rättegång. Tredje häftet, 8:e uppl. (Stockholm: Norstedts Juridik, 2018), s. 51−63. Om det inte finns fulla skäl till häktning föreligger under vissa förutsättningar möjlighet till s.k. utredningsanhållande, se vidare 24 kap. 6 § 2 st. RB. Frågan om gripande i sådana situationer behandlas av Borgström, Peter, ”Om polismans gripande”, JT 2008–09 s. 516−530. 21 Jfr Olivecrona, 1968, s. 216−217. 22 I tilläggsprotokoll 4, artikel 2 ges skydd mot begränsningar av rörelsefriheten. Angående skillnaden mellan denna artikel och artikel 5, se Harris, D.J., m.fl., Harris, O’Boyle and Warbrick. Law of the European Convention on Human Rights, 4:e uppl. (Oxford: Oxford University Press, 2018), s. 292−298; Rainey, Bernadette, Wicks, Elizabeth & Ovey, Clare, Jacobs, White and Ovey. The European Convention on Human Rights, 7:e uppl. (Oxford: Oxford University Press, 2017), s. 237−240; Derlén, Mattias, Lindholm, Johan & Naarttijärvi, Markus, Konstitutionell rätt (Stockholm: Wolters Kluwer, 2016), s. 381. 2 3 Derlén m.fl., 2016, s. 381; Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 5:e uppl. (Stockholm: Norstedts Juridik, 2015), s. 108. 24 Derlén m.fl., 2016, s. 281−283, 383; Danelius, 2015, s. 112−113. 25 Se t.ex. McKay mot Förenade kungariket (543/03) [GC], 3 oktober 2006, § 30; Buzadji mot Moldavien (23755/07) [GC], 5 juli 2016, § 84. 26 Se t.ex. de Wilde, Ooms och Versyp mot Belgien (2832/66 m.fl.), 18 juni 1971, § 65; Ladent mot Polen (11036/03), 18 mars 2008, § 45; Medvedyev m.fl. mot Frankrike (3394/03) [GC], 29 mars 2010, § 76. 27 Derlén m.fl., 2016, s. 381−383; Danelius, 2015, s. 109. Se t.ex. Guzzardi mot Italien (7367/76), 6 november 1980, §§ 92−93; Amuur mot Frankrike (19776/92), 25 juni 1996, § 42; Medvedyev m.fl. mot Frankrike, 2010, § 73; Khlaifia m.fl. mot Italien (16483/12) [GC], 15 december 2016, § 64. 28 Austin m.fl. mot Förenade kungariket (39692/09 m.fl.) [GC], 15 mars 2012, §§ 58−60. 29 Harris m.fl., 2018, s. 295−298; Derlén m.fl., 2016, s. 382−383; Danelius, 2015, s. 111−112. Se t.ex. Foka mot Turkiet (28940/95), 24 juni 2008, §§ 74−79; Gillan och Quinton mot Förenade kungariket (4158/05), 12 januari 2010, § 57; Shimovolos mot Ryssland (30194/09), 21 juni 2011, §§ 49−50; Fatma Akaltun Firat mot Turkiet (34010/06), 10 september 2013, §§ 31−36. 3 0 Lawless mot Irland (332/57), 1 juli 1961, § 14. Se vidare Rainey m.fl., 2017, s. 245; Derlén m.fl., 2016, s. 384. 31 I det andra ledet uppställs ett krav på rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. Denna prövning ankommer på domstolen att göra i samband med periodisk domstolsprövning rörande fortsatt häktning, jfr 24 kap. 18 § 3 st. RB, och behandlas inte vidare i det följande. 32 Se t.ex. Brogan m.fl. mot Förenade kungariket (11209/84 m.fl.), 29 november 1988, § 58; Aquilina mot Malta (25642/94), 29 april 1999, § 47. 33 Rainey m.fl., 2017, s. 248−249; Danelius, 2015, s. 137−139. 3 4 Se t.ex. Huber mot Schweiz (12794/87), 23 oktober 1990, §§ 42−43; Brincat mot Italien (13867/88), 26 november 1992, §§ 20−21; Hood mot Förenade kungariket (27267/95), 18 februari 1999, § 57; Nikolova mot Bulgarien (31195/96), 25 mars 1999, §§ 49−51. Se härom Harris m.fl., 2018, s. 345−346; Trechsel, Stefan, Human Rights in Criminal Proceedings (Oxford: Oxford University Press, 2005), s. 507−510. 35 Se t.ex. Schiesser mot Schweiz (7710/76), 4 december 1979, § 31; de Jong, Baljet och van den Brink mot Nederländerna (8805/79 m.fl.), 22 maj 1984, §§ 47−48; Nikolova mot Bulgarien, 1999, § 49; Aquilina mot Malta, 1999, §§ 47, 50−54. 36 Se t.ex. Brogan m.fl. mot Förenade kungariket, 1988, § 58; McKay mot Förenade kungariket, 2006, § 33. Se även Harris m.fl., 2018, s. 343. 37 Se t.ex. Brogan m.fl. mot Förenade kungariket, 1988, §§ 59, 62; Aquilina mot Malta, 1999, §§ 8, 9, 51; McKay mot Förenade kungariket, 2006, § 47; Resul Sadak m.fl. mot Turkiet (74318/01), 5 december 2006, §§ 18−19. Se vidare Rainey m.fl., 2017, s. 247; Danelius, 2015, s. 139−140. 38 Se t.ex. Kandzhov mot Bulgarien (68294/01), 6 november 2008, § 66; Ipek m.fl. mot Turkiet (17019/02 m.fl.), 3 februari 2009, §§ 36−37. Se vidare Harris m.fl., 2018, s. 343−344; Rainey m.fl., 2017, s. 247; Danelius, 2015, s. 140. Trechsel menar att utgångspunkten bör vara att den frihetsberövade ställs inför en domare senast dagen efter frihetsberövandet, Trechsel, 2005, s. 513. 39 Se t.ex. Aquilina mot Malta, 1999, § 49; McKay mot Förenade kungariket, 2006, § 34. Se även Harris m.fl., 2018, s. 343. 4 0 Harris m.fl., 2018, s. 355; Derlén m.fl., 2016, s. 388; Trechsel, 2005, s. 462−464. 41 Meyer-Ladewig, Jens, Nettesheim, Martin & von Raumer, Stefan, EMRK Europäische Menschenrechtskonvention. Handkommentar, 4:e uppl. (Baden-Baden: Nomos, 2017), s. 175; Trechsel, 2005, s. 466. Se t.ex. de Jong, Baljet och van den Brink mot Nederländerna, 1984, § 57; Shishkov mot Bulgarien (38822/97), 9 januari 2003, § 87. 42 Se t.ex. Brogan m.fl. mot Förenade kungariket, 1988, § 65; Danelius, 2015, s. 152−153. 43 Benjamin och Wilson mot Förenade kungariket (28212/95), 26 september 2002, §§ 33−34. Se vidare Harris m.fl., 2018, s. 358−364; Rainey m.fl., 2017, s. 267−270; Danelius, 2015, s. 146−148. 44 Harris m.fl., 2018, s. 355; Danelius, 2015, s. 149. Se t.ex. de Wilde, Ooms och Versyp mot Belgien, 1971, §§ 75–76; de Jong, Baljet och van den Brink mot Nederländerna, 1984, § 57. 4 5 Rainey m.fl., 2017, s. 270; Danelius, 2015, s. 153−154. Se t.ex. de Jong, Baljet och van den Brink mot Nederländerna, 1984, § 58; Shcherbina mot Ryssland (41970/11), 26 juni 2014, §§ 65−70. 46 Jfr t.ex. Fodale mot Italien (70148/01), 1 juni 2006, § 40; Herz mot Tyskland (44672/98), 12 juni 2003, (pressmeddelande); Oravec mot Kroatien (51249/11), 11 juli 2017, § 65; Danelius, 2015, s. 144. 47 Se t.ex. Slivenko mot Lettland (48321/99), 9 oktober 2003, § 158; Harris m.fl., 2018, s. 369−370. 48 Fox, Campbell och Hartley mot Förenade kungariket (12244/86 m.fl.), 30 augusti 1990, § 45; Slivenko mot Lettland, 2003, §§ 158−159. 49 Jfr även Danelius, 2015, s. 155. 50 Då det gäller häktning finns det ingen bortre tidsgräns för hur länge detta tvångsmedel får pågå. I prop. 2019/20:129 Effektivare hantering av häktningar och minskad isolering har föreslagits att det ska införas en huvudregel om att en misstänkt får vara häktad i högst sex månader fram till dess att åtal är väckt, a. prop. s. 6. 51 Bylund, Torleif, Tvångsmedel I. Personella tvångsmedel i straffprocessen (Uppsala: Iustus, 1993), s. 78. Se även Lindberg, 2018, s. 212; Olivecrona använder istället uttrycket realgripande, Olivecrona, 1968, s. 235. Gripandet kan också ha inletts genom att en enskild person gjort ett s.k. envarsgripande och därefter överlämnat den gripne till polismannen, se 24 kap. 7 § 2 st. RB. 52 Förutsättningarna för hämtning respektive medtagande till förhör regleras i 23 kap. 7−8 §§ RB. Se vidare Lindberg, 2018, s. 159−185. 53 Lindberg, 2018, s. 212−213; Bylund, 1993, s. 78; Olivecrona, 1968, s. 235−236. Det kan också förekomma att domstol beslutat om häktning i en persons utevaro som sedan verkställs av polis, jfr 24 kap. 17 § RB. 54 Om förutsättningarna för gripande och anhållande, se vidare Lindberg, 2018, s. 213−220, 242−252; Ekelöf m.fl., 2018, s. 60−63; Borgström, 2008/09. 55 Lindberg, 2018, s. 217−218. 56 Lindberg, 2018, s. 190−191; Bring, Thomas, Diesen, Christian & Andersson, Simon, Förundersökning, 5:e uppl. (Stockholm: Norstedts Juridik, 2019), s. 371. 57 Prop. 1986/87:112 s. 45−46; Lindberg, 2018, s. 257. 58 Prop. 1986/87:112, s. 73−74. Se vidare Lindberg, 2018, s. 225–227 med där anmärkta rättskällor; Bring m.fl., 2019, s. 374–375. Se även Överenskommelse mellan Åklagarmyndigheten och Polisen om åklagarkontakt inför förhör med gripen m.m., 2017-11-10, ÅM2017-2028. 59 Detta gäller i de situationer då polisman beslutat om gripande, inte vid verkställighet av ett anhållningsbeslut. 60 Lindberg, 2018, s. 228, 259–260; Bring m.fl., 2019, s. 372. 61 Huvudregeln är att skyldigheten att stanna kvar för förhör gäller i sex timmar, men om förhöret påbörjats inom denna tid är den som kan misstänkas för brottet skyldig att stanna kvar ytterligare sex timmar, om det är av synnerlig vikt. Se vidare Lindberg, 2018, s. 187−189. 62 Gärde, N., m.fl., Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande. Med kommentar (Stockholm: P.A. Norstedt & Söners Förlag, 1949), s. 299; Lindberg, 2018, s. 186; Olivecrona, 1968, s. 240. Bylund har riktat kritik mot detta och menat att det behövs en kompletterande regel om tiden för anhållningsförhöret, se Bylund, 1993, s. 178. 63 Lindberg, 2018, s. 186, 259. Denna tolkning har stöd i äldre doktrin och praxis, se Gärde m.fl., 1949, s. 299, 328; Olivecrona, 1968, s. 240; JO 1954, s. 203, 206. I ett tillsynsbeslut från Åklagarmyndigheten rekommenderas att tidsfristen istället bör räknas från tidpunkten för gripandet, då den är enklare att fastställa och till fördel för den frihetsberövade, Åklagarmyndigheten, Tillsynsavdelningen, beslut 2017-10-04, ÅM 2016/8226 m.fl. Tillsynsbeslutet rör frågan om åklagarens ansvar för att kontakta polisen i de fall då det dröjer med att genomföra anhållningsförhöret och synes syfta till att åstadkomma en enkel handläggningsregel för att uppnå erforderlig kontroll. Andersson menar att rättsläget är något oklart, se Andersson, Simon, ”96-timmarsfristen”, JT 2018–19 s. 124. 64 Om minst tolv timmar har förflutit mellan gripandet och inställandet till anhållningsförhöret ska anledningen till dröjsmålet anges särskilt i den s.k. anhållningsliggare som förs av åklagarna, 13 § 2 st. förundersökningskungörelsen (1947:948). Denna bestämmelse ger stöd för tolkningen att vid anhållningsförhöret ska tolvtimmarsfristen räknas från inställandet till förhöret, se härom föregående not. 6 5 Den situationen kan uppstå exempelvis om den misstänkte dessförinnan hade hämtats till förhör, se Lindberg, 2018, s. 255, 304. 66 Se SFS 1995:1310. Före ändringen var huvudregeln att häktningsframställan skulle göras samma dag som anhållningsbeslutet eller senast dagen därefter. Om det fanns synnerliga skäl fick framställningen göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Häktningsförhandling skulle hållas samma dag som häktningsframställan gjordes eller senast dagen därpå. Om det fanns synnerliga skäl fick förhandlingen hållas senare, dock med fyradygnsregeln som en yttersta gräns. Avsikten med ändringen var att ge ökad tid till brottsutredning före häktningsförhandlingen så att underlaget blev bättre och att minska behovet av att hålla häktningsförhandling på helgdagar, prop. 1995/96:21 Frister vid anhållande och häktning, s. 1. 6 7 Jfr prop. 1986/87:112 s. 38−39; se även bet. JuU 1987/88:7 om anhållande och häktning m.m., s. 31−32, där utskottet inte förordade någon ändrad lydelse av lagtexten, men ansåg att åklagare och domstolar ska ta hänsyn till om den misstänkte varit frihetsberövad före gripandet och ”om möjligt inte utnyttj[a] fristen fullt ut”, a. bet. s. 32. 68 HD menade att åklagarens yrkande om häktning inte hade förfallit i och med att tidsfristen överskridits, och hänvisade till att åklagaren alltid kunde framställa ett nytt yrkande om häktning av den som inte är anhållen med stöd av 24 kap. 17 § rättegångsbalken, NJA 2017 s. 842, pp. 20−21. 69 NJA 2017 s. 842, p. 18. 70 NJA 2017 s. 842, p. 25. 71 Se härom även Andersson, 2018–19, s. 127−129, som av rättsfallet drar slutsatsen att rättsläget är oklart i vad mån domstolen har rätt att häva ett anhållande utan uttryckligt lagstöd. Lindberg menar att om åklagaren ger in häktningsframställan för sent, är det åklagarens ansvar och inte rättens att frige den anhållne. Rätten kan däremot behöva kontakta åklagaren och kontrollera så inget missförstånd har uppstått, Lindberg, 2018, s. 303. 7 2 Av 24 kap. 17 § 1 st. RB framgår att domstolen självmant kan ta upp en fråga om häktning först efter att åtal har väckts. Dessförinnan förutsätts en framställan av åklagare. Enligt Bylund ska bestämmelsen i kombination med 24 kap. 10−12 §§ RB dessutom tolkas så att hela initiativet ligger hos åklagaren, om den misstänkte är anhållen. Domstolen ska i så fall inte självmant kunna ta upp frågan om häktning även om åtal är väckt, se Bylund, 1993, s. 204−206. 73 Se Kommissionens beslut Skoogström mot Sverige (8582/79), 15 juli 1983, respektive McGoff mot Sverige (9017/80), 26 oktober 1984. McGoff rörde häktning i utevaro av en person som begärdes utlämnad till Sverige. Efter att beslutet verkställts genom att McGoff utlämnats till Sverige och placerats i häkte, dröjde det 15 dagar innan en häktningsförhandling hölls. Det ansågs vara ett brott mot artikel 5.3 EKMR. 74 Kommissionens beslut Skoogström mot Sverige, 1983, §§ 74−79. För att en åklagare skulle kunna godtas fanns två ytterligare krav, som inte heller ansågs uppfyllda. Den ena bristen var att åklagaren inte personligen hade hört den frihetsberövade och den andra att det inte hade angetts några skäl för åklagarens beslut, §§ 80−83. 75 Kommissionens beslut Skoogström mot Sverige, 1983, §§ 84−86. 76 Kommissionens beslut Skoogström mot Sverige, 1983, §§ 87−90. 7 7 Se Europadomstolens avgörande Skoogström mot Sverige (8582/79), 2 oktober 1984. 78 SOU 1985:27 Gripen, anhållen, häktad. Straffprocessuella tvångsmedel m.m., s. 144; prop. 1986/87:112 s. 36. 79 En annan sak är att svenska åklagare har godtagits som en sådan rättslig myndighet som kan utfärda en europeisk arresteringsorder enligt artikel 6.1 i Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. I sådana fall uppfylls kravet på effektivt domstolsskydd genom att en domstol dessförinnan prövar frågan om häktning (i den misstänktes utevaro) och att häktningsbeslutet när som helst kan överklagas, där frågan om förutsättningarna för och i synnerhet proportionaliteten i att utfärda en arresteringsorder ingår som en del av prövningen av häktningsfrågan. Det innebär att en domstolsprövning kan ske både före och efter beslutet att utfärda arresteringsordern, se vidare EU-domstolens dom, mål C-625/19, PPU Openbaar Ministerie, EU:C:2019:1078, särskilt p. 52. 80 Lindberg, 2018, s. 225−226; Bring m.fl., 2019, s. 374; prop. 1986/87:112 s. 46, 73−74. 81 Prop. 1986/87:112 s. 37; bet. JuU 1987/88:7, s. 30. 8 2 Detta innebär bl.a. att prövningsorganet ska vara behörigt att frige den frihetsberövade för det fall att frihetsberövandet är olagligt. Mot den bakgrunden kan HD:s inställning i NJA 2017 s. 842 vara problematisk om avgörandet ska tolkas så att rätten är förhindrad att häva ett anhållande i de fall då häktningsförhandlingen inte hålls inom den tillåtna tidsfristen. Se även Andersson, 2018/19. 83 Jfr resonemangen i 3.3 nedan. 84 En ändring av åklagarorganisationen genom att tillskapa en grupp av helt fristående åklagare är med den nuvarande enhetliga åklagarorganisationen knappast ett realistiskt alternativ. Då Europadomstolens praxis utvecklas allt eftersom skulle en sådan organisation också innebära en viss kvarstående osäkerhet om en sådan åklagare skulle anses som en godtagbar ämbetsman. 8 5 För en utförligare framställning om artikel 8 och det skydd som denna artikel ger vid beslag och husrannsakan, se Hjertstedt, 2011, s. 142–153, som texten i nedanstående avsnitt bygger på. 86 Jfr t.ex. Iliya Stefanov mot Bulgarien (65755/01), 22 maj 2008, § 34. 87 Domstolen har dock i vissa fall inte gått in på frågan om skyddet för privatlivet om det samtidigt har förelegat ett intrång i skyddet för hemmet, se t.ex. Buck mot Tyskland (41604/98), 28 april 2005, §§ 32−33; Sallinen m.fl. mot Finland (50882/99), 27 september 2005, §§ 71−72. 88 Se t.ex. Sallinen m.fl. mot Finland, 2005, § 71; Heino mot Finland (56720/09), 15 februari 2011, § 34. 8 9 Se t.ex. Sallinen m.fl. mot Finland, 2005, § 76; Heino mot Finland, 2011, § 36. 90 Se t.ex. Camenzind mot Schweiz (21353/93), 16 december 1997, § 44; Buck mot Tyskland, 2005, § 44. 91 Jfr Danelius, 2015, s. 370. 92 Se dock Cremieux mot Frankrike (11471/85), § 35; Funke mot Frankrike (10828/84), § 52; Miailhe mot Frankrike (12661/87), § 33, samtliga från den 25 februari 1993, i vilka även landets ekonomiska välstånd befanns utgöra ett legitimt ändamål. 93 Se t.ex. Cremieux mot Frankrike, 1993, § 40; Société (Stes) Colas Est m.fl. mot Frankrike (37971/97), 16 april 2002, § 49; Smirnov mot Ryssland (71362/01), 7 juni 2007, § 45; Wieser and Bicos Beteiligungen GmbH mot Österrike (74336/01), den 16 oktober 2007, §§ 57−58; Mancevschi mot Moldavien (33066/04), 7 oktober 2008, § 46; Iliya Stefanov mot Bulgarien (65755/01), 2008, § 38; Aleksanyan mot Ryssland (46468/06), 22 december 2008, §§ 214−215; Kolesnichenko mot Ryssland (19856/04), 9 april 2009, §§ 31−32; Robathin mot Österrike (30457/06), 3 juli 2012, §§ 44, 50, 51; Bernh Larsen Holding AS m.fl. mot Norge (24117/08), 14 mars 2013, § 172; Misan mot Ryssland (4261/04), 2 oktober 2014, §§ 57−58; Sher m.fl. mot Förenade Konungariket (5201/11), 20 oktober 2015, §§ 172, 173, 175; Modestou mot Grekland (51693/13), den 16 mars 2017, §§ 49, 52. 94 Se vidare den undersökning som har företagits i Hjertstedt, 2011, s. 148–152, 187– 189. Se även Lautenbach, Gerannae, The concept of the rule of law and the European Court of Human Rights (Oxford: Oxford University Press, 2013) s. 117–123, beträffande frågan om i vilka fall som Europadomstolen mer allmänt prövar frågan om förekomsten av en rättssäkerhetsgaranti — t.ex. domstolsprövning — inom ramen för rekvisitet nödvändig i ett demokratiskt samhälle respektive rekvisitet laglighet. 95 Heino mot Finland, 2011, framför allt §§ 5–9, 23, 33–49, som även refereras i Hjertstedt, 2011, s. 152. 96 Heino mot Finland, 2011, §§ 44−45. 9 7 Heino mot Finland, 2011, framför allt §§ 5–9, 23, 33–49. 98 Jfr vad som sägs i Heino mot Finland, 2011 §§ 43, 45. 99 Se Harju mot Finland (56716/09), den 15 februari 2011, framför allt §§ 5–9, 24, 33–48. 100 Danelius tolkar fallen som att Europadomstolen har uppställt ett krav på domstolsbeslut eller prövning av domstol i efterhand, se Danelius, 2015, s. 440. Jfr Harris, m.fl., 2018, s. 536. 101 Även mål i liten kammare är dock bindande, jfr G.I.E.M. S.R.L. m.fl. mot Italien (1828/06), den 28 juni 2018, § 252. 102 För en principiell diskussion om vilka tumregler som kan användas för att bedöma värdet av ett avgörande från Europadomstolen, se Hjertstedt, 2011, s. 139. 1 03 Se Taraneks mot Lettland (3082/06), 2 december 2014, §§ 104–111 (åklagare var beslutsfattare); Isildak mot Turkiet (12863/02), den 30 september 2008, pressmeddelande (polis var beslutsfattare). 104 Se Prezhdarovi mot Bulgarien (8429/05), 30 september 2014, §§ 43–52. Jfr även Danelius, 2015, s. 441 med där anmärkta rättsfall. 105 Se 8 kap. 18 § finska tvångsmedelslag 22.7.2011/806. 106 Se 8 kap. 15 § och 2 kap. 9 § finska tvångsmedelslag 22.7.2011/806; även åklagare kan dock formellt sett vara beslutsfattare. Domstol beslutar dock om s.k. särskild husrannsakan, dvs. sådan genomsökning av ett utrymme beträffande vilket det finns anledning att anta att genomsökningen kommer att omfatta särskilt skyddsvärd information, se 8 kap. 1 § 3 st. finska tvångsmedelslag 22.7.2011/806. 107 Se vidare Lindberg, 2018, s. 629–631 med där anmärkta rättskällor. 108 Lindberg, 2018, s. 628. 1 09 Jfr vad som sagts i avsnitt 1.2 ovan. 110 Riksåklagarens anvisningar (RÅFS 1979:1, RÅC I:95) angående vissa frågor rörande ledningen av förundersökning i brottmål jämförd med Riksåklagarens allmänna råd (RÅFS 1997:12) om ledningen av förundersökning i brottmål; Åklagarmyndighetens föreskrifter och allmänna råd (ÅFS 2005:9) om ledning av förundersökning i brottmål. Se även Lindberg, 2018, s. 629; Landström, 2020, s. 65–100. 111 ÅFS 2005:9, 8 § 4 p. respektive PM 2019:11 avsnitt 4. I de situationerna krävs som regel beslut av rätten och det är åklagaren som i så fall vänder sig till domstol, inte polisiär förundersökningsledare. 112 Jfr Lindberg i Lindberg, 2018, s. 627, som hänför sig till JO 1992/93 s. 143. 113 SOU 1938:44 s. 329. 114 Se vidare Lindberg, 2018, s. 627–628, med där gjorda hänvisningar. 115 Angående advokatkontor se t.ex. JK 1981 s. 47, JO 1977/78 s. 19. Rörande tidningsredaktion och massmedieföretag se JO 1975/76 s. 132. Beträffande kyrkor jfr RÅ i JK 1981 s. 38. 116 Se JO 1975/76 s. 132 respektive JK i JO 1977/78 s. 19. 117 JK 2017-12-19, dnr 6373-07-31. 1 18 Angående de olika inställningarna i denna fråga hos HD respektive HFD se Munck, Johan, ”Några skillnader mellan Regeringsrätten och Högsta Domstolen”, i Lundin, Anna-Karin, m.fl. (red.) Regeringsrätten 100 år (Uppsala: Iustus, 2009), s. 369–370. 119 Se NJA 1977 s. 573, i vilka brottsutredarna först kopierat originalhandlingarna och sedan hävt beslagen av dessa handlingar. I fallet har HD funnit att rätten i en sådan situation inte heller kan pröva frågan om kopiornas fortsatta förvar hos de brottsutredande myndigheterna. Jfr även NJA 1988 s. 471. 120 Jfr SOU 1926:32 s. 120; Bylund i Ekelöf, Per Olof, Bylund, Torleif & Edelstam, Henrik, Rättegång. Tredje häftet, 7:e uppl. (Stockholm: Norstedts Juridik, 2006), s. 120. 1 21 Se 28 kap. 1 § 2 st. RB. Jfr beträffande problematiken kring vilka former av kroppsrannsakningar som är mer ingripande, Hjertstedt, Mattias, ”Kroppsrannsakningar och principen om det lindrigaste ingreppet: En rättsvetenskaplig undersökning av graden av integritetsintrång vid främst kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar”, Tidsskrift for Rettsvitenskap nr 2–3 2018, s. 235–271. 1 22 Det kan noteras att det i den senaste utredningen på området inte föreslås någon ändring av vare sig beslutsbehörigheten eller möjligheten till efterhandskontroll vad avser husrannsakan, se SOU 2017:100 Beslag och husrannsakan — ett regelverk för dagens behov, s. 384–389. Se dock Hjertstedt, 2011, s. 152–153, 318–320, 330–331, 542–545, i vilken konflikten mellan svensk rätt och EKMR:s krav uppmärksammas. 123 Se dock det tidigare nämnda stadgandet i 27 kap. 6 § RB, som ger den som har drabbats av beslag en rätt att begära domstolsprövning av beslutet om beslag, ifall detta beslut har fattats av någon annan än rätten. Denna rättighet gäller dock — i enlighet med HD:s inställning till deserta mål — endast så länge som beslaget består. 1 24 Jfr NJA 2017 s. 842, särskilt pp. 23−24, som redogjorts för ovan, där HD:s formuleringar inte är helt tydliga angående domarnas roll som upprätthållare av rättighetsskyddet. Se dock Lindblom i t.ex. Lindblom, Per Henrik, ”Domstolarnas växande samhällsroll och processens förändrade funktioner — floskler eller fakta?”, SvJT 2004 s. 229−262; Lindblom, Per Henrik, ”Straffprocessens samhällsfunktioner”, i Festskrift til Hans Gammeltoft-Hansen (Köpenhamn: Jurist- og Økonomforbundet, 2004), s. 411−421. 125 8 kap. 18 § 1 st. finska tvångsmedelslag 22.7.2011/806.fotnot 11 · s. 667
Den här utvecklingen är intressant i en svensk kontext, eftersom den utmanar den svenska synen på hur roll- och ansvarsfördelningen bäst görs mellan polis, åklagare och domstolar. Då det gäller frågor om användning av tvångsmedel är beslutsbefogenheten enligt rättegångsbalkens tvångsmedelskapitel (24–28 kap. RB) i huvudsak fördelad mellan domstol, åklagare, förundersökningsledare och polisman, och reglerna utgår från principen att det främst är åklagaren — och inte domstolen — som ska utöva den rättsliga kontrollen av förundersökningsskedet. På 1980-talet ändrades visserligen reglerna om anhållande och häktning för att bättre överensstämma med EKMR:s krav på att frihetsberövande snabbt ska prövas av en domare. Den svenska ordningen där polis och åklagare har relativt vida befogenheter att besluta i frågor om tvångsmedel är dock i grunden oförändrad. Detta innebär att sådana ingripande åtgärder som att få sitt hem noggrant undersökt av polis eller att helt plötsligt frihetsberövas och tas i förvar, i många fall kan företas utan att lagligheten av åtgärden alls kommer under domstols prövning.Inledning · p. 3 · s. 666
Som utgångspunkt för undersökningen tas regleringen av de klassiska, vanligt förekommande frihetsberövande tvångsmedlen gripande, anhållande och häktning enligt 24 kap. RB samt det undersökande tvångsmedlet reell husrannsakan enligt 28 kap. RB. Dessa har valts då de är exempel på såväl perdurerande respektive momentana tvångsmedel som personella respektive reella tvångsmedel.Inledning · p. 5 · s. 667

Omtalad i rättsvetenskapen